Falkenbergs stadslopp 2015

Då var det dags för min äldste son Tor att göra premiär på 10k sträckan. Min tanke var att ta 2 veckors träningsledigt efter Ironman Zurich, och hittills har det gått bra. Var ute och sprang ett jättelätt pass på 6 k i fredags för att väcka kroppen lite bara. Men detta loppet har jag sprungit 3 år i rad tidigare, så det är bara dumt att bryta en fin tradition.

Vädret var inte speciellt trevligt, regn, blåst och 13 grader. Jag och Tor hittade inomhushallen, och körde uppvärmningen där. Kroppen kändes ganska OK ändå, och vi värmde i dryga 10 minuter, med några fartökningar på slutet för att få upp pulsen.

Vi gick ut 10 minuter innan start, och där träffade jag Erik, Johan och Keke som också skulle springa. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera, men jag sa att jag satsade på under 40 i allafall. Det har jag ju sprungit tidigare. Tor ställde sig mitt i startgruppen för under 5min/km fart, då han siktade på att gå under 50 minuter.

Jag ställde mig i vanlig ordning strax bakom eliten, och väntade på startskottet . Mitt i människohögen ställde jag mig. Det är varmast där.

Men närt skottet gick var det som vanligt svårt att hålla igen. Jag gick snabbt ut till vänster och passerade en massa långsammare löpare innan jag kom in i rytmen efter några hundra meter. Jag tänkte springa enbart på puls, och så fick tempot bli vad det blev. Och utan att nå upp i tröskelpuls gick första kilometern på 3:38, så jag fortsatte i samma tempo, typ. Och under andra kilometern kom jag upp i tröskelpuls, 156 slag i minuten.

Andra kilometern var lite uppför, och den slutade på 3:54, men tredje gick på 3:46. Nu var jag uppe över tröskelpuls, och jag tänkte att jag håller mig där och ser hur kroppen reagerar. Som vanligt säger huvudet stopp, men nu vet jag bättre, och pushar på ändå. Halvvägs låg jag stabilt strax under 4 min/km, men sedan kom motvinden, och några kilometer strax över 4. Nu hade pulsen stigit, och låg stadigt över 160.

Trots detta kände jag att jag hade ganska mycket tillgodo på sub 40, så jag fortsatte att trycka på. Jag vet att jag klarar mig ganska länge ganska nära max, och nu låg jag på 97% av min estimerade maxpuls under senaste testet i våras. Så det var bara att ligga kvar där så länge benen orkade.

Och dom orkade. Sista kilometrarna är det ju ännu mer på vilja, och sista 500 är uppför in till målrakan. Jag kramade ut det sista ur kroppen, och gick i mål på 39:11 enligt min klocka. bara 1 sekund sämre än förra året på denna banan, och då hade jag toppat formen inför loppet, så jag var mycket nöjd! Den officiella tiden blev 39:09, och placeringen 88.

Strax därefter gick Keke i mål på 39:46, första gången under 40! Och ganska snart kom också Erik Och Johan in på strax över 41 minuter. Bra sprunget av allihopa.

Men jag väntade vid mållinjen på Tor. Han hade ingen klocka, så jag visste inte om han hade sprungit för försiktigt, eller om han sprungit som jag vet att han kan. Och ganska snart fick jag svaret – han hade sprungit som jag vet att han kan! Han kom in på 45:11 och placering 320 av 1269 som fullföljde. Otroligt bra! Nästa år slår han mig, eller ger mig en rejäl match, om han lägger in lite intervallträning i schemat.

falkenberg_2015

 

Efteråt var jag riktigt kall, efter att ha väntat på Tor vid målet, och sedan på Linda och de övriga barnen, så när vi gått till omklädningsrummet hade det gått säkert en halvtimme ute i regnet och blåsten. En varm dusch, ett varmt ombyte, och en promenad tillbaka in till centrum där vi numera av tradition äter kinamatbuffé tills vi är proppmätta.

Men här någonstans kände jag att jag inte mådde speciellt bra. Matt, ont i hela kroppen, och febrig. Jag körde hem, men väl där var jag tvungen att krypa ner i soffan under ett stort duntäcke, och sedan däckade jag helt. Det var väl en reaktion på hård fysisk ansträngning följt av nedkylning.

Efter 3 timmar i detta tillstånd tog jag en dos pronaxen och voltaren, och efter nån timme kände jag att febern släppte. Idag, söndag mår jag bättre, men kroppen behövde nog återhämta sig ordentligt, och jag led nog även av sviterna från Ironman helgen innan.

Länk till det officiella resultatet

Länk till loppet på garmin connect

Ironman Zürich 2015

Här kommer en sammanfattning av själva loppet. Jag postar ett separat inlägg om förberedelser inför loppet senare.

Söndag morgon 04:00 ringer klockan, och det är dags att gå upp och göra frukost. Vi bor på Fischers Fritz camping 2 km från eventområdet, så det är bara att gå iväg till starten. Sistaminuten kompletteringar till de olika växlingspåsarna. Prognosen har ju sagt regn och åska under dagen, så jag lägger ner en extra cykeltröja. Kollar cykeln, drar av skyddshöljet och beger mig till simstarten. Väl där får jag bekräftat att det är våtdräktsförbud som gäller, då vattentemperaturen är 25,2 grader. Ingen direkt fördel för en kille med väldigt tunga ben, men det är bara att acceptera.thumb_IMG_3167_1024

Nytt för i år är att det är rullande start med självseedning. Jag ställer mig i nästa långsammaste gruppen, 80-90 minuter, och väntar på start. Proffsen startar 06:40, och jag kommer i vattnet vid 07:00. Starten är lugn och fin jämfört med de vanliga masstarterna.

Jag tycker att jag ser lite grumligt, och kollar glasögonen. Märker att jag inte har tagit på dom alls, och drar ner dom över ögonen och fortsätter simma. Jag har kommit loss lite med crawlen de sista veckorna, och simmat i princip varje dag de sista 14 dagarna, så jag kommer snart in i rytmen. Men jag gillar inta alls att ligga ihop med andra och simma, då jag inte vill bli störd av sparkar och knuffar, så jag lägger mig 10 meter till vänster om hela fältet. Här kan jag simma ostört, även om det blir lite längre väg, och även om jag inte får hjälp av att ligga bakom någon.

Men oj vad lång det var till första bojen… kollar på klockan, och den visar 735 meter. Men det är bara att runda den och fortsätta. Det flyter på bra fram till varvningen, men där blir det trångt igen, och det är svårt att komma förbi. Väl framme vid ön blir jag uppdragen ur vattnet för att springa över och hoppa i på andra sidan. Jag vet att jag inte ens är halvvägs, den officiella sträckan är 1500 meter första varvet och 2300 andra. Men min klocka visar redan 1996 meter… Har väl simmat lite väl långt ut från banan… Tiden halvvägs är 48 minuter, vilket är lite mer än jag räknat med.

Andra varvet blir tungt. Det har börjat blåsa, och vågorna slår in i mun och näsa på vägen ut. Jag kan ju fortfarande bara andas åt ett håll, så det är bara att hålla sig flytande. Och fortsätta att crawla. Sista biten in mot växling ligger vågorna mot min vänstra sida, så det går bättre. Nu sväljer jag inte riktigt lika mycket vatten. Upp från vattnet klockar jag av på 1:48. GPS:en på klockan slutade fungera halvvägs in på sista sträckan, så distansen var bara knappa 3,7 km, men mer troligt vara att jag simmat drygt 4 km totalt. Och jag crawlade hela vägen! tiden var mindre viktig, då huvudmålsättningen med min simning var att kunna crawla på längre distanser. Och nu kan jag det, även i öppet vatten med en massa folk omkring mig.  Och utan våtdräkt dessutom.

Första växlingen till cykel. Nu var mitt orosmoment avklarat, och nu var jag på tryggare mark med mina två bästa grenar kvar. Växlingsområdet är stort, och det är lång väg att ta sig runt. Jag tog det ganska lugnt, för lugnt kan man tycka om jag jämför mina växlingstider med övriga. Men det var skönt att få allt på plats. Fast när jag skulle trycka fast skorna i pedalerna ville dom inte klicka i, och jag insåg att jag inte tagit bort klosskydden. Av med dom, och släng dom. Upp på cykeln och iväg.

1101_011845

Jag tänkte öppna halvlugnt för att komma in i cyklingen, men samtidigt få upp värmen. Jag hade ont i magen efter simningen. Nästan 2 timmar i vattnet gjorde att jag fick magknip när jag drack sportdryck. Men de första tre milen var det ganska platt, och där kunde jag snitta runt 35 km/h. Och nu började jag passera en massa folk. Lite för att ha nåt att göra började jag räkna hur många jag passerade. Det blir också ett bra sätt att dela upp loppet i mindre etapper.

Sedan var det dags för backarna. Jag fruktade the beast, men tyckte att det inte var så farligt halvvägs in på första varvet. Nu borde backen ha kommit, och visst, jag hade klättrat endel, men inte så mycket. Fast då hade jag såklart inte kommit fram till backen ännu… Efter att ha klättrat stående i pedalerna i 1 km tänkte jag att nu tar backen slut. men det gjorde den inte. den bara fortsatte. 3km brant uppför. Jag såg till att ligga precis under syratröskeln, och kunde klättra på stora kuggen fram hela tiden. Men sedan gick det utför visste jag. Och det gjorde det ett litet tag, innan nästa klättring startade. Inte lika brant, men mer än 5 km lång.

Och sedan bar det utför… Riktigt mycket utför. Jag låg i fartställning, och såg på hastighetsmätaren att den började närma sig 80km/h. Härligt tänkte jag, bra med fart. Men när jag närmade mig en kurva längre ner och skulle bromsa, märke jag att farten knappt minskade något, och det började lukta bränt… Så det var bara till att ställa sig upp, lägga på så mycket broms man kunde, och hoppas att det inte kom en skarp kurva. Men det gjorde det inte, och nu var det platt igen. En liten klättring på 1km innan varvning vid Heartbreak Hill. Men en brant sådan. Första varvet tog 2:50, så jag låg gott och väl över 30 i snitt.

1101_027496

Och ut på andra varvet. Första 30 km var platta, och mycket ligga på barsen och pumpa på. Men jag började få rejält ont i röven, och längtade efter klättringarna där man kunde ställa sig upp. Fast denna gången var benen inte lika fräscha, och det svarade inte lika bra när jag ställde mig upp. Och när jag kom till the beast var det bara att växla ner till lilla kuggen fram, och sitta och tugga sig uppför. Denna gången tog klättringen 2 minuter längre tid än på första varvet, och nästa klättring, som jag inte hade tyckt var nåt annat än lite seg på första varvet, var riktigt jobbig. Men så skall det väl vara…

Sista biten in mot heartbreak hill var platt, och jag pumpade på så gott det gick. Det hade börjat blåsa endel, och det var motvind större delen. Och heartbreak hill var riktigt seg andra gången. Andra varvet gick på över 3 timmar, men jag hade ändå gjort 18 mil på 5:54 trots alla backar. Så det får man vara nöjd med. Och just det, jag passerade 560 cyklister, och blev passerad av 15 :)

Sista växlingen inför löpningen. Jag tog återigen god tid på mig, pinkade i 5 minuter, och fick ryggen insmord med solkräm. Nu var det riktigt varmt ute, dryga 30 grader i skuggan och stekande sol. Så man fick sig en liten triathlonbrännan ändå.thumb_IMG_3175_1024

Jag struntade i snabbsnörning, och bytte strumpor. Ville ha bra skor inför det avslutande marathonloppet. Eftersom jag hade tagit det ganska lugnt i växlingen kom jag ganska snabbt in i löpningen. Steget satt ganska fint, och ett lugnt och fint tempo strax under 5 min/km gjorde att det kändes rätt fint. Nu var jag i mitt rätta element, och jag fortsatte att räkna hur många jag passerade.

Första vätskekontrollen kom efter bara 1 km, och dom serverade både frukt och nötter förutom all skräpmat som brukar finnas. Så jag vräkte i mig. Troligen lite för mycket, men jag ville ha bra med energi. Kontrollerna fortsatte att komma med 2km mellanrum hela loppet, och första varvet gick relativt lätt. Strax över 50 minuter på 10,5 km är helt OK.

Men sedan blev det tyngre. Andra varvet började benen säga ifrån. Ingen kramp, trots att jag bara fick i mig 1 elektrolyttablett innan jag tappade påsen, men det gjorde ont. Men ute på 3:e varvet slutade jag räkna hur många jag passerat  (jag räknade till 560 innan jag slutade halvvägs) och började tänka på vad det var jag höll på med. Inte på ett dåligt sätt, utan på samma sätt som jag brukar tänka när det känns tungt i slutet av lopp jag har förberett mig länge inför.

1101_038636

Nu är det 18 km kvar. Njut av dom. Du har sett fram emot detta i 1 år snart, så njut av dom sista kilometrarna. Se varje avverkade kilometer som en kär vän som du tar avsked ifrån, och alla som ligger framför dig som fantastiska bekantskaper. Och njut av varje kilometer. Spring lätt, spring enkelt och utan ansträngning. Du älskar att springa, du kan springa mycket längre än detta, och du kommer att springa mycket längre. Att benen gör ont är bara ett tecken på att du är där du skall vara. I steget. I löpsteget. Här och nu.

Så det gjorde ont, men jag sprang med ett leende på läpparna. Och jag fortsatte att trycka i mig energi, nu i form av gels. Och kilometrarna flöt på. Snart var jag framme vid den sista , och då var det bara att trycka på. Rakt igenom sista vattenkontrollen, och in på upploppet.

1101_060301

Och att höra sitt namn ropas upp, ”Tomas, you are an Ironman!” var fantastiskt skönt. Och hela familjen var på plats vid målet. Och sedan var jag bara nöjd. Tiden, 11:42:59, var kanske inte vad jag hoppats på, men jag visste å andra sidan inte har det skulle kännas. Den avslutande maran gick på 3:44, och det är faktiskt min näst snabbaste mara. Jag var inte speciellt trött, men ont i kroppen såklart. Ingen kramp. Jag har nog lärt mig hur man förbereder sig innan och under sådana här lopp numera.

 

Och nu har jag gjort min ironman. Jag tror att detta var en första och den sista med tanke på hur mycket förberedelser man måste lägga in som ”stör” den övriga träningen. Men jag fortsätter nog att simma lite. Som återhämtning efter hårdare pass…

1101_072131

 

Här är länken till loppet på garmin connect: https://connect.garmin.com/modern/activity/838714281

Och här är länken till det officiella resultatet:
http://tracking.ironmanlive.com

 

Vätternrundan 2015

Dags att testa om vinterns och vårens cykelträning har gett nåt resultat. De sista två veckorna har kännts bra, och i måndags körde jag en tävling på gocartbanan i Torslanda. 30 minuter + 1 varv. Jag har aldrig kört så hårt på cykeln. Över tröskeln i princip hela passet gav mersmak.

Och i onsdags körde jag sista passet inför vätternrundan, ett brickpass med 2 timmar G2 cykel och 40 minuter distanslöpning. Satte nytt pers på 40k på cykel med 6 minuter, och jag kände mig stark hela vägen.
IMG_3045.JPG
Jag packade husbilen på torsdagen, och drog iväg tillsammans med min kära mor som sällskap mot Motala på fredagsmorgonen. Jag hade fått en kass startid, 23:52, eftersom jag inte hade nåt team att köra med. Nu var det inget problem att byta, så jag startade 04:56 istället.

Vid starten såg jag ett gäng från Motala AIF CK som hade samma starttid som jag, så jag kollade med dom vad dom hade för mål, och dom ville köra sub9, vilket passade mig perfekt. Så jag tänkte hänga på dom från början.

starten var flyttad i år, men precis som vanligtblev vi eskorterade ut ur Motala i makligt tempo. Och när vi sen började köra gick det väldigt lätt. Ganska snart hade hela Motalagänget rullat förbi, och jag la mig i svansen bakom ett par tyskar som också hängde på.

Vädret var perfekt. Och även om det var motvind, så blåste det inte speciellt mycket. Men det är rätt ryckigt i svansen på en klunga, så när team Pölder passerade så tänkte jag hänga på dom istället. Men det var inte direkt lättare, då dom låg och roterade, och det är svårt att hitta ett bra bakhjul när man inte är med i rotationen.

jag låg och tätade luckan mellan pölder och Motala, som låg direkt bakom, men jag ville inte lägga mig bakom Motala, för om jag tappade där så fanns det ingen backup. Så jag trampade på, och det kändes rätt bra. Förutom när jag satte min trekbar i halsen, och tappade ryggen. Men jag fick en knuff i ryggen, och extrafart, och kunde fortsätta täppa igen.

pölder teamet gick i en privat depå efter 10 mil, så jag hakade på Motala igen. I jönköping började ett par killar i motalagänget att tröttna, så jag gick in och tätade rotationen, och då var det ok för mig att vara med och rotera. Och så mycket lättare det blev! Att hela tiden ha ett hjul att hänga på, inga konstiga ryck, och upp och dra en liten stund.

Vi pausade i Fagerhult, och trots att jag bara hade druckit en flaska, så tillbringade jag större delen av stoppet i pissoaren. Man jag fyllde på med mer tailwind, greppade två bananer och en bulle, och hakade på motala igen.
IMG_3046.JPG
Ganska snart märkte jag att vi blev färre och färre som var med och drog i rotationen, och upp emot Hjo vid 17 mil var vi bara 6-7 stycken som var upp och tryckte på. Men jag kände mig fortsatt stark, och hade inga planer på att lägga mig bak på rulle och vila.

Vi stannade till snabbt vid Boviken vid 22,5 mil, och rullade iväg igen. Nu var det väldigt många slitna motalacyklister som ville ligga på rulle, så härifrån och in var vi bara 5 pers som låg uppe och höll fart. Men jag kände mig fortsatt stark, så det var inget större problem.

Jag började få känningar i vänster knä, men det vore konstigt om det inte kändes någonstans efter så många mil. Jag körde även på ganska tunga växlar, tycker att det är lättare att hålla farten uppe då.

Med 1 mil kvar ville motalagänget samla ihop alla och rulla i mål gemensamt, så jag tryckte på ensam sista biten in mot mål. Och även om det blåste mot, och utan några ryggar att gå på, så kunde jag snitta runt 38 km/h sista milen.

Och så kom målet! Fullt med folk som vanligt, så jag var tvungen att kliva av cykeln innan jag passerade mållinjen. På 8:47! Mamma stod vid målet och hejade och fotade, och det känns extra bra att gå i mål när man möts av kärlek!
IMG_3053.JPG
Jag lämnade inte in cykeln, jag och mamma satte oss i parken och käkade vegetarisk pasta med lättöl. Just den vegetariska kosten, samt att jag struntar i sockerbomber under loppet, är nog hemligheten till att jag har kännt mig så fräsch under de senaste loppen. Lätt och fin i kroppen, men ändå fullalddad med glykogen i musklerna.

Eftersom mamma körde, behövde jag inte vänta 6 timmar innan jag körde hem. Husbilen leverar igen. Fantastiskt praktiskt när man är ute och tävlar.

Borås Ultramarathon 87km

 

 

Så var det äntligen dags att testa kroppen, eller kanske snarare huvudet, och ställa in sig på att springa längta än jag någonsin sprungit förut. 87km, eller 50 miles på ultraspråk.

thumb_IMG_3001_1024

Förberedelserna har sett lita annorlunda ut än inför andra lopp. Det behövs inte någon riktig formtopp, då det inte handlar om att springa så snabbt som möjligt. Det är inte direkt förmågan att ligga och pressa på 95% av maxpuls som är avgörande när man skall ut och springa upp emot 10 timmar.

Däremot är det trevligt att vara fulladdad med glykogen i musklerna, men samtidigt lätt i kroppen. Jag bytte därför ut all mat sista två dygnen till en till största delen vegetarisk kost, och fredagen innan körde jag helt vegant. Ett intressant experiment som slog väl ut, då jag inte hade några som helst problem med magen under hela loppet, kroppen kändes lätt och fin.

Jag planerade att få i mig runt 250 kalorier per timme som jag var ute och sprang, och till detta c:a 0,5 liter vätska. Jag sprang med inov8 ryggsäcken med 2 liters blåsan som jag laddat med en ny sprtodryck som jag testar på tävling, Tailwind nutrition sweden, en sportdryck utvecklad av ultralöpare för ultradistanser. Förutom att den inte är söt och sliskig som andra sportdrycker, så innehåller den alla elektrolyter som kroppen behöver.

Men jag ville även ladda på med lite extra att tugga på också, så jag botaniserade lite i gröna boden på vasaplatsen, och valde ut ett par energibars med enbart naturliga ingredienser. TREK bar var en trevlig överraskning, men jag hade även med mig RAW bar och CLIF bars. Den senare är lite för sötsliskig för min smak. Eftersom tävlingen gick på hemmaplan, så var det ganska enkelt att packa. En dropbag med ett par extraskor och ett ombyte, några bars och sportdryck, samt en ny favorit som jag lagade till kvällen innan, bananburrito gjord på egongjord råristortillas, jordnötssmör rullade runt en hel banan.

thumb_IMG_2996_1024

Starten gick från Skatås 08:00, och jag var på plats från 07:00 Det var en skön stämning i orienteringsstugan. Jag vet inte varför, men alla som har bestämt sig för att springa långt och länge är väldigt trevligt folk. Ingen stress och hets. Lite sistaminutentips från de som startat i Borås kvällen innan, och sprungit hela natten, för att vända och springa tillbaka satt fint. 10 minuter innan start tog jag av mig en tröja, och sprang i nätunderstället och en väst. Eftersom det regnade vid starten hade jag en tunn regnjacka över.

Jag och CJ hade tänkt att spring ut tillsammans, och hålla 6 minuters tempo första biten. Men precis när starten gick strulade det med hans vätskerygga, och jag kom ifrån honom direkt. Jag tog det lugnt nån kilometer, och tänkte att han kommer väl ikapp snart. Men han kom aldrig ikapp, så jag sprang på. Och tempot kanske låg lite i underkant 6 minuter första kilometrarna. Men jag tyckte att jag tog det lugnt ändå.

Målet med loppet var ju trots allt att ta mig i mål. Jag hade inga tids eller placeringsmål, bara en tanka på hur långt tid det kunde tänkas ta. Någonstans mellan 9-10 timmar tänkte jag innan. Fast då hade jag å andra sidan inte räknat med 8 grader och spöregn. Det i sig är inte speciellt roligt, men det gör ju också att en stor del av banan såg ut som en sumpig leråker.

BUM 2015

 

Men när man väl blivit genomblöt om fötterna, så är det bara att springa på och strunta i hur blött det är. Och hur mycket man än försöker hindra regnet från att tränga in, så nog är man genomblöt ändå.

Första biten gick lugnt och fint. Jag höll ju ett tempo som jag borde kunna hålla hur länge som helst, och efter 17 kilometer dök första vätskekontrollen upp. Jag drog fram min lilla kåsa, och drack en kopp rent vatten. Ganska skönt när man har druckit enbart sportdryck hela vägen. Däremot struntade jag som vanligt i cola, chips och godis, och höll mig till mina bars.

Härifrån och in mot härsjön ändrar banan karaktär, och det blir en hel del bitar med grusväg. Här är mitt tempo, även när jag springer väääldigt lugnt ändå runt 5 min/km, och kroppen kändes fortsatt bra. Jag hade ju springet denna vägen tidigare, i höstas under skogsmaran. Då vet jag att jag hade börjat bli väldigt sliten runt 30 km, men det gick ju inte nu. Då var jag ju inte ens halvvägs.

Här någonstans, efter första halvmaran, måste man börja sysselsätta hjärnan. Om det går lugnt och fint de första två timmarna så är det bara att slappna av och springa. Det har jag gjort tusen gånger tidigare, och man känner inte av kroppen. Men sedan händer något. Det börjar göra ont. Det börjar ta emot. Man måste dela in loppet i etapper.

Nu sprang jag mitt andra göteborgsvarv. Och jag hade 11 km kvar tills dess att jag skulle starta det längsta lopp jag hade gjort fram tills nu, Ultima Fronters på 55km. Så jag intalade mig att jag höll på att värma upp inför det loppet, ett lopp som jag faktiskt klarat av att springa. Och när man tänker på det viset, dyker nästa kontroll upp helt magiskt.

Återigen tog jag en kåsa vatten, men jag drog också i mig en macka. Jag hade ändå sprungit i 3 timmar, och lite hungrig var man ju. Men i mitt huvud skulle jag snart starta Ultima Fronters, så det var ingen idé att hänga kvar där. Iväg igen.

Om man hoppades på en skur i början, och sedan uppehåll, så fick man snabbt tänka om. Så fort regnet höll upp tog jag av mig regnjackan. Det blir ändå rätt tungt att springa med den på, och sedan drog jag på den när det började igen. Och fastän det var spridda skurar, så följde nog skurarna med mig hela vägen från Skatås till Borås. Mer än halva tiden regnade det, och titt som tätt vräkte det ner.

Men jag kände mig fräsch i kroppen, och i huvudet. Oförskämt fräsch faktiskt, och snart var jag halvvägs och framme i Hindås. Här var det lunch ju, och jag skulle få smaska i mig min goda bananburito. Om jag kunde hitta min dropbag så klart… Jag hade packat en icebugrygga som dropbag, och det var ganska många andra som hade den idén visade det sig. Så när jag letat igenom alla gula, kom jag på att jag faktiskt bytte, och packade en blå. Jag tog av och fyllde på blåsan med vatten. Jag blev ganska förvånad när det bara gick i en halvliter, så jag fyllde bara på en påse sportdryck, och bestämde mig för att dricka mer andra halvan. Jag drog även av mig den genomblöta västen, och satte på mig en torr tröja, pinkade och drog iväg.

Med allt strul på vägen, så blev det en mycket längre paus än jag räknat med, 12 minuter, så jag kutade på direkt efteråt. Lite kall var jag utan västen, men jag tänkte att jag snart skulle få upp tempen. Nu skulle det ju vara lättsprunget in till Borås. Och så var det säkert om det inte hade ösregnat i två dygn innan. Banprofilen visade ju att det var endel höjdmeter att klara av innan man kom till Borås.

Skärmavbild 2015-05-31 kl. 21.32.25

Första 7 kilometrarna gick genom skogen, och även om det var mestadels utför, så gick det inte speciellt fort förrän jag kom ut på grusvägarna igen. Här kunds jag återigen hålla 5 min/km tempo, och det kändes fortfarande helt OK i kroppen.

55 km in i loppet passerade jag den längsta sträcka jag någonsin sprungit tidigare. Och med tanke på hur jag kände mig när jag gick i mål då, så var jag nästan förvånad över hur fräsch jag kände mig nu. Visst, jag gick i de brantaste uppförsbackarna, och visst, det var inte helt lätt att dra igång kroppen efteråt. Men det gick, och jag hade ingen känning av kramp någonstans. Och rätt som det var dök det upp en ny kontroll. Vatten och smörgås, och iväg. Inget att vänta på och ingen idé att stelna till. Fortsätt springa, nu är det bara ett lidingölopp kvar.

Och lidingöloppet hade jag ju sprungit tre gånger tidigare, så det visste jag ju att jag klarade av. Och nu höll jag ju ett tempo som var långt mycket långsammare än mina lugna långpass på lördagsmorgnarna. Så det var ju bara ett litet träningspass kvar till mål. Fortsätt springa…

Här någonstans, med regnjackan smetad runt huden, börjar hjärnan att försöka övertala kroppen att det är dags att stanna. Att jag har sprungit tillräckligt för idag, och att det räcker nu. Men det gör ju inte det. Det räcker inte ännu, det är ju fortfarande en halvmara kvar till målet i Borås. Och trots att man redan har sprungit mer än 3 göteborgsvarv eller två lidingölopp så är man inte framme ännu. Det är då det är skönt att man har en bra argumentationsteknik. Det är då man lurar kroppen med fraser som

”Du behöver inte gå i den här uppförsbacken. Om du springer den här lilla biten, så kan du gå lite längre fram istället. Det kommer alltid en ny uppförsbacke där du kan gå. Seså, spring nu.”

Och så springer man på. Det gör ju inte jätteont någonstans. Man är lite seg i huvudet, men humöret är ändå på topp när jag kommer till sista kontrollen. Därifrån och in är det bara 15 kilometer till Borås. Till Stadsparksbadet, en varm bastu och en härlig massage. Jag tog en kopp kaffe, och på frågan om jag mådde bra kunde jag ju bara svara att javisst, jag mår som jag förtjänar. Jag drog med mig några chokladbitar på vägen, drog regnjackan runt huvudet, och satte iväg efter en kille som var vid kontrollen samtidigt som jag.

Vi höll jämna steg, och det var skönt att ha en rygg att gå på. Hittills så hade jag sprungit mer eller mindre rätt, bara hamnat mitt i urskogen en gång, och det var en omväg på bara några hundra meter, om än rakt genom snårskog. Men nu hade man en rygg och gå på, så jag behövde inte kolla kartan på klockan så mycket. Det var bara att springa på.

Och första 7 kilometrarna var enkla, mycket väg, och bara enstaka partier med skog. Men mycket uppför. Jag kom ikapp killen framför mig, och vi sprang och småpratade lite. Men jag sprang i mitt eget tempo, och han tappade snart. Men helt plötsligt hade jag ingen rygg att springa efter, och när vi kom till ett litet samhälle, så fanns det plötsligt inga små orangea märken att följa. Jag kollade på klockan, och såg att jag var helt fel ute. Det var bara att vända, och hoppas att jag skulle kunna komma på banan igen. Tyvärr visste inte heller funktionärerna var banan låg, så jag tappade nog en kilometer här.

Och nu sprang vi tillsammans igen. Det var bara 7 kilometer kvar till målet, men dum som jag var sprang jag förbi igen. Och villade bort mig igen. Återigen en liten skogsrunda, kanske inte riktigt en kilometer, men nog för att känna att det är jobbigt att springa och hoppa över stormfälld skog. Till slut kom jag på banan igen, och bestämde mig för att kolla mer efter markeringarna än efter kartan. Speciellt som den inte stämde sista biten intill mål. Arrangören hade lagt till en liten extrarunda innan man kom in till Borås, och den var välmarkerad, så jag följde den.

Snart kom jag ikapp min kompis sedan sista kontrollen för tredje gången, och nu höll vi ungefär samma tempo. Och när vi kom in på Borås gator var det bara 3 km kvar till målet. Fram tills nu hade jag inte en enda gång tittat över axeln och varit orolig för att det skulle komma någon bakifrån och passera mig. För det spelade ingen roll. Jag sprang loppet för att ta mig i mål, och varken tid eller placering spelade någon roll. Jag hade sprungit i mitt eget tempo hela tiden.

Men när det kommer en kille i jättehög fart bakifrån och susar förbi när det är 2 kilometer kvar, då vill man ändå ta i. Så jag försökte hänga på honom, och tog in på honom, men han var före i mål. Men det gjorde ingenting, det var bara skönt att få avsluta loppet med krafter kvar. För jag hade krafter kvar. Jag hade kanske inte tillräckligt med krafter kvar för att vända och springa tillbaka till Skatås, men tillräckligt för att i lugn och ro sätta sig ner och prata med killarna jag sprungit i mål med.

Det visade sig att vi var 6,7 och 8 i mål, och att tvåan i loppet hade gått i mål bara 20 minuter tidigare. Ettan, Patrik Brants, hade jag inte haft en chans emot, men jag är ändå väldigt nöjd med en sjundeplats på tiden 9 timmar, 28 minuter och 18 sekunder. Ganska precis mellan 9 och 10 timmar som jag hade hoppats på.

thumb_IMG_3016_1024

Och om man tittar på hur ansträngande loppet var rent pulsmässigt, så var det givetvis ungefär som en söndagspromenad. Men det är inte pulsen eller konditionen som sätter gränserna i ett sånt här lopp. Det är kroppen och musklerna, och dom var rätt slitna efteråt. Nu vet jag att jag kan springa såhär långt. Nästa gång kanske jag kan springa på lite mer, och se hur snabbt jag kan springa såhär långt.

En varm dusch, en varm bastu, och sedan en massage. Det var väldigt bra arrangerat på Stadsbadet i Borås. Björn kom och hämtade mig, men innan vi stack tog vi en middag som ingick på stadsbadet. Väldigt bra mat, och jag öste på med grönsaker från salladsbuffen.

Kroppen kändes trots allt rätt så bra efteråt, även om det var svårt att gå i trapporna. Fast det var inte förrän idag, dagen efter, som det verkligen kändes att jag hade varit ute och sprungit. Inte en led var oöm, och det var en bedrift att jag kom ur sängen överhuvudtaget.

Göteborgsvarvet 2015

Då var det dags för en av favoriterna när det gäller löptävlingar för året. Det är med en viss hatkärlek man ställer sig på startlinjen. Man vet att det kommer att var jobbigt, att det kommer att göra ont, men att det kommer att vara värt det efteråt.

I år har jag haft en lite strulig uppladdning med löparknä och diverse andra småskador. Men sedan dusseldorf har jag kunnat träna på bra, även om det inte har känts som toppformen har funnits där. En efterhängsen förkylning som har suttit i den senaste 2 1/2 veckorna kanske bär skulden till det senare.

Jag har dock känt att jag har blivit starkare, att jag har kunnat återhämta mig bra, och att jag har gått ner nåt kilo genom att lägga om kosten lite grand. Jag har slutat med all fet mat, och börjat äta lite mer fullkorn, även vetefullkorn. Men framförallt har jag sett till att få i mig mer kolhydrater än tidigare, vilket har gjort gott för träningen. göteborgsvarvet medaljen Så jag tog mig i mål i år igen, och jag gjorde det på nytt personligt rekord, 1:23:44. Jag tog mig också in på plats 393, vilket även det är personbästa!

Och här kommer en rapport från loppet. Efter en promenad till starten på dryga 3 km värmde jag upp med två kilometers löpning innan jag gick till startfållan och stretchade.Med startnummer 308 startade jag i första startgruppen, och det var skönt att slippa trängas. Strax innan start stötte jag ihop med en mycket fokuserad Lunkan.

13.00 när startskotten gick såg jag den blå aktivitus kepsen springa iväg, och jag försökte inte ens hänga på. Uppvärmningen hade känts sådär i benen, men jag tryckte ändå på hyggligt utan att förta mig. Första kilometern gick dock lite snabbare än jag hade tänkt mig, och jag öppnade på 3:45. Nu var jag uppe i puls, och parkerade på 157 slag i minuten, 1 över tröskeln.

När jag kom till säldammsbacken steg pulsen, och då jag hade ställt pulsvarningen på 161, började klockan att varna. Jag ville absolut inte dra på mig någon mjölksyra såpass tidigt i loppet, så jag slog av på tempot. Men jag kunde ändå göra den tredje kilometern klart under 4 minuter. När jag kom till älvsborgsbron slog jag återigen av på tempot uppför, och lät pulsen styra farten. här kom de första två kilometrarna över fyra minuter, 4:10 respektive 4:11. Men jag hade god marginal till en snittfart under 4:00, så jag oroade mig inte över detta, utan tryckte på utför istället, och tog igen nästan all tid jag hade förlorat uppför. Och nu var det ju medvind längs hela hisingen. I teorin illa fall.

Första två kilometrarna längs Eriksberg gick strax under 4 fart, och jag passerade 10k på 39:28 enligt den officiella tidtagningen, 39:20 enligt min klocka. Men nu började det göra ont. Det var svårt att hålla uppe farten, och jag var tvungen att trycka upp farten då pulsen började sjunka ner mot och under 155 slag/minut. Rent intellektuellt vet jag ju att jag kan hålla en puls på över 156 slag per minut utan att dra på mig mer mjölksyra än vad kroppen kan göra av med, men hjärnan försöker samtidigt lura mig att sänka farten. Då gäller det att vara bestämd. Att inte låta känslorna styra, och stå emot.

Det är här hatkärleken till loppet kommer in. Det är här man måste gå in i sig själv, stänga ute sig från tid och rum, och bara låta kroppen jobba. Jag sitter som en liten coach i huvudet och tittar på lite på håll, och driver på när det börjar gå långsamt. Det är väldigt meditativt, och ett väldigt speciellt tillstånd att vara i. Efter att ha Läst Scott Jureks bok eat & run så vill jag utforska denna meditativa känsla mer, även på längre lopp där jag inte ligger i överkant av vad min kropp klarar av pulsmässigt.

Jag såg fram emot kilometer 12. Där skulle Linda stå med alla barnen och heja på. Och även om jag bara såg dom en kort sekund, så var det en energiboost, och götaälvbron blev plötsligt väldigt lätt att springa. Jag kunde hålla 4:01 tempo uppför bron, och passerade en massa löpare här. Runt 50 stycken visade det sig.

Och det höll i sig. Efter att ha druckit en mugg energidryck inför vägen uppför avenyn, kände jag mig återigen lätt i benen, och kunde springa på och passerar en massa folk även här, även om kilometertiderna nu låg strax över 4 minuter. Men nu var det ju inte långt kvar, och det var bara att hålla i.

Efter Vasagatan var det bara 3 kilometer kvar, och denna gången missade jag inte den sista muggen sportdryck. Ascherbergsgatan var nu förvånansvärt lättsprungen, och jag pressade återigen ner kilometertiderna under 4 minuter. Det var inte förrän sista kilometern som det började kännas tungt, men då hade jag redan gjort allt grovjobbet och passerat ytterligare 50 löpare från götaplatsen och in.

Men sista kilometern skall ju gå snabbt, och med 1 km kvar såg jag att jag hade chans att krypa under 1:24 om jag kunde hålla farten uppe. Med upploppet i sikte tryckte jag på det sista jag hade, och klockade 1:23:44 på min klocka!

Jag hade drömt om att kunna springa under 1:24, men hade väl inte riktigt trott på det själv. Inte när kroppen inte känns lätt och snabb. Men nu vet jag att den inte behöver kännas helt perfekt. Så länge man har tränat på bra med bra kvalitet, och laddat på rätt sätt så sitter den där. Formen infinner sig. Nu tog det nästan 15 kilometer innan den kom, men den kom tillslut. thumb_IMG_2956_1024 Och jag är mer än nöjd med prestationen. Att ligga nästan hela loppet i pulszon 4, över den anaeroba tröskeln, är mäktigt. Det jobbiga är att nu vet jag att jag kan, så det finns ingen anledning att inte göra det i nåt lopp framöver, så länge benen svarar.  Officiell Placering 393, här är länken.

Nu ser jag fram emot min största löparutmaning hittills. Nästa Lördag är det BUM, Borås Ultra Marathon, och jag hoppas att jag kan ta mig igenom.