Summering av 2016

januari 2, 2017löpningTomas

Tränings och tävlingsåret 2016 är precis avslutat, och trots att jag har varit skadad i hälsenefästet hela året, så har det ändå bjudit på en hel del framgångar men framförallt upplevelser.

Träningsmässigt så blev det lite mindre timmar i år, men det är främst löpningen som har minskat. 2015 sprang jag över 3000 km, men 2016 blev det bara drygt 2000. Dock ungefär lika många löppass, men kortare snittsträcka på varje pass.

Totala aktiviteter

Totalt sett så tränade jag 613 timmar under 2016, fördelat på 552 aktiviteter. Jag hade totalt 44 vilodagar helt utan aktivitet, de flesta innan och efter tävlingar. Jämfört med tidigare år så ser det ut så här:

TidsperioD	AntaL	DistaNS	Tid	M+	FART	Puls	LT	CT	CAL
2016	552	9,181.93	613:24:35	82,183	15.0	121	74	81	278,240
2015	603	8,595.53	660:58:36	67,050	12.8	115	83	81	305,599
2014	542	9,105.66	601:34:37	46,910	15.2	119	91	89	288,213
2013	162	1,611.10	157:58:01	8,557	10.6	116	156	114	75,823

Löpning

Löpningen blev som sagt lidande av hälsenan under året, men även om jag sprang nästan 1000 km kortare, så tog jag nästan 7000 fler höjdmeter. Och då är inte de inräknade som jag har gjort på löpbandet. CCC, Hobo hill everest weekend är nog några av orsakerna till detta. Inga nya personbästa under året på några distanser.

TIDSPERIOD	ANTAL	DISTANS	TID	M+	FART	PULS	LT	CT	CAL
2016	182	2,035.28	241:47:41	49,256	8.4	129	76	67	128,050
2015	261	3,018.94	292:43:11	42,698	10.3	128	84	—	168,848
2014	225	2,674.70	230:48:24	25,388	11.6	136	91	—	146,804
2013	59	684.39	57:32:20	5,581	11.9	141	157	—	38,851

Cykling

Cykeln kom igång ordentligt i år. 208 pass inkluderar visserligen cykelpendlingen till och från jobbet, men det är bra korta distanspass med puls i G1 i snitt. 6464 km är ju också en hygglig sträcka. På vätternrundan satte jag nytt pers med 8:17, och jag gjorde även ett par hyggliga tävlingar i tävlingsklass för första gången.

TidsperioD	AntaL	DistaNS	Tid	M+	FART	Puls	LT	CT	CAL
2016	208	6,464.10	218:22:16	29,147	29.6	120	98	85	109,054
2015	144	4,669.86	174:24:29	22,987	26.7	112	—	81	78,684
2014	123	5,525.56	191:52:35	16,317	28.7	114	—	89	76,535
2013	29	545.64	19:04:29	898	28.6	114	—	114	8,049

Längdskidor

En skada på en disk 4 veckor innan Vasaloppet satte begränsningarna i hur mycket jag kunde tävla inför loppet, och jag är nöjd enbart med att jag kom runt. Näst bästa tiden blev det också, 6:32. Men den totala sträckan är ju alldeles för kort, och jag måste ta en träningshelg och köra på mer i år om det skall bli någon förbättring

TidsperioD	AntaL	DistaNS	Tid	M+	FART	Puls	LT	CT	CAL
2016	42	564.13	42:28:53	2,206	13.3	130	43	—	14,506
2015	50	769.44	64:30:50	1,230	11.9	120	—	—	31,637
2014	40	807.47	58:32:44	4,864	13.8	126	—	—	33,944
2013	21	336.65	24:22:23	2,077	13.8	125	—	—	13,666

Endurance trail 2016

oktober 22, 2016löpning, skyrunning, tävling, traillöpning, UltralöpningTomas

Jag blev så djupt berörd efter förra årets lopp här, att jag bestämde mig tidigt för att springa det här loppet igen.

Festival des Templiers är Frankrikes äldsta och mest anrika ultralopp, och det märks på deltagarlistan. Nästan bara Fransmän. Så när jag och Fredrik Andreasson kom ner hit på Onsdagkvällen, var vi de enda svenska deltagarna sedan Rikard och Dimitrios fått förhinder och inte kunde vara med.

Vi bodde bra, men fin utsikt från balkongen. Spartanskt, ja, men mysigt.

Även om förberedelserna inte var optimala, så började kroppen kännas bra sista veckan innan, och med två dagars vila innan loppet började en skön känsla infinna sig på torsdagen innan loppet.

Vi bodde 2,5 km från starten som gick 04:15, så vi gick hemifrån 03:30 efter en havregrynsgröt frukost med frukt och ägg. Men vad kallt det var! Termometern visade +3. Eftersom vi inte hade någon support, och det fanns ingen möjlighet att lämna in en väska vid starten, så var vi tvugna att gå i de kläder vi skulle springa i senare. Jag valde tights, linne+funktionströja, armvärmare, väst och vindjacka över alltihop. Dubbla buffar och vantar.

Stämmningen vid start var elektrisk! Och vi bara väntade på att startskottet skulle gå av och släppa iväg 1350 löpare. Ur högtalarna strömmade den mäktiga musiken och nedräkningen började. När starten går och de röda faclorna tänds är det en mäktig känsla, äntligen start!

Etapp 1, Millau – Riviere sur Tarn
18,2 km, 820 m+

Starten är alltid skön. Försök hitta en bra rytm, och springa på. Det kändes lätt och fint, jag höll igen ganska mycket, men första 3 km gick ändå i 5 min/km fart. In i första backen och upp en bit i den hade jag fortfarande kontakt med Fredrik, men han halkade efter, och jag trodde att jag låg före honom, men han hade sprungit förbi mig utan att jag märkte det.

Någonstans halvvägs upp för första backen tog jag av mig vindjackan, och på väg utför vecklade jag ut stavarna. Kroppen kändes bra, och det gick lätt. In till första depån vid 18,4 km efter 2:02. Ungefär som förra året.

Etapp 2, Riviere sur Tarn – Mostuejouls
15,8 km, 860 m+

Jag tänkte äta lite mindre än förra året, så jag höll mig till kaffe och sportdryck, aprikoser och en fruktbar. Struntade att fylla på vatten här, och kände att det räckte gott och väl.

Andra sträckan börjar med en liten kulle, innan man går in i den stora stigningen. Det är väldigt brant i början, men oerhört fint med upplysta borgmurar och i bästa fall trappsteg uthuggna i klippan. Oftadst bara klippblock att ta sig upp för.

Väl uppe på höjden möter man gryningsljuset innan det är dags att bege sig ner emot andra depån. Det var såpass ljust nu att jag inte behövde pannlampan längre, och jag kom in i depån på 4:14. En kvart efter förra årets tid, men ändå bra med. Nu var jag tvungen att fylla på vatten, trodde jag, men hade fortfarande halva blåsan full.

Etapp 3, Mostuejouls – Le Rozier
9,3 km, 524 m+

Ut från depån var jag full av energi. Kroppen kändes bra, och jag satte av uppför dagens längsta backe, 500 m+, men jag var stark, och gick på bra uppför.

Morgondimman låg där nere i dalen, och det var frost på marken där jag gick uppför berget. Och när jag nått toppen och började springa utför började det kännas i benen. Jag var inte lika pigg längre, men samtidigt långt ifrån trött.

Jag kom till depån i Le Rozier på 5:44, 18 minuter långsammare än förra året, men med bra mycket mer krafter kvar. Jag plockade av mig västen och åt aldeles för mycket. Igen. Men det var så gott, och jag var hungrig. Och det var ju uppför direkt efteråt.

Etapp 4, Le Rozier – st Andre de Vezines
18,7 km, 1097 m+

Efter en hygglig klättring uppför böljade terrängen upp och ner lite grand. Jag tänkte spara lite på krafterna, och kom på mig själv med att lufsa fram snarare än att springa. Men jag tog mig framåt, och det kändes mer energieffektivt just nu. Loppet var ju halvvägs klart, och jag hade inte haft någon riktig svacka ännu.

Första delen av den 4:e etappen är helt hänförande. Man springer på en hårt packad grusstig med tät snårskog eller klippor till vänster, och ett stup som störtar 300 meter rakt ner direkt till höger om stigen. Man vill gärna luta sig lite till vänster på hela det här partiet. Då och då bryts stigen av, och man tvingas klättra genom grottor och branta skrevor. Man glömmer att man är trött, och försöker bara överleva.

Efter att ha sprungit utför i samma typ av stenig terräng ändrar omgivningen karraktär. Vid vattenkontrollen vid le Truel var det varmt. Solen låg på och jag passade på att fylla blåsan igen, och ta av armvärmarna och buffen på huvudet. Därefter kommer man ner till floden vid dalgången. Här var jag tvungen att tömma den andra blåsan. Ljust och fint, jag hade druckit bra.

Nere i delen följer man floden ett tag innan man börjar klättringen uppför. Brant uppför hör också, långa partier med mer än 30 graders lutning.

Uppe på toppen blir det en annan typ av löpning. Långa breda stigar och traktorvägar böljar fram. På de ställen där det blev backigt var det aldrig riktigt brant, och här kan man tjäna ganska mycket tid om man jan trycka på lite. Nu kunde jag inte det. Krampkänning i baksida höger lår gjorde att jag började med salt redan på förra etappen. Och nu när det kom tillbaka fortsatte jag med rent salt. En förpackning rakt in i munnen, skölj runt med lite vatten, ta en klunk vatten till, men låt saltsmaken vara kvar i munnen. Och krampen försvinner.

Det som oroade lite mer var att jag började känna av en smärta på utsidan av vänster knä i utförslöpningarna. Ett löparknä som var i antågande skulle det visa sig.

Planen inför loppet hade varit att komma till st Andre deVezines efter 8:15, men nu kom jag till depån 09:07. Jag låg nästan en timme bakom planen, och jag hade ont i knät.

Etapp 5, st Andre de Vezines – Pierrefiche
11,4 km, 382 m+

När man har dragit på sig ett löparknä, eller Iliotibialbandssyndromet, så gör det ont att springa utför. Etapp 5 börjar med drygt 7 km utför. Lutningen är inte speciellt farlig, och oftast går det bra att springa på här.

Men det är svårt nör det hugger till över knät och benet viker sig under en. Jag testade att ändra på löpstilen för att se om det var något sätt att springa på som gjorde mindre ont. Jag kom på att om jag kortade steget, kickade lite exta högt med hälen, så kändes det inte så farligt. Benet vek sig inte i alla fall, och det gick att hålla högre fart. Lite mer sprintlöpsteg än ultralöpsteg, men det som funkar är bra, även om det krävde mer energi.

Kramperna kom titt som tätt, och jag fortsatte med saltmetoden. Jag hade en flaska HotShot med mig, men den tänkte jag spara tills det blev riktigt krisigt. Mest för att se om den fungerade.

Så när jag kom till Pierrefiche så var det efter 10:52. Jag hade plockat någon minut på planen, men var fortfarande nästan en timme bakom.

Och även om jag började bli riktigt skitnödig, så åt jag ganska rejält i depån. Chips, choklad, dadlar, aprikoser, bars, gele, russin, äppelmos, äpple, banan, chokladpudding, skinka, ost, juice, buljong, kaffe, sportdryck och tillochmed en cola slank ner. I stort sätt allt utan gluten och laktos. Man ville ju inte bli orolig i magen ;)

Etapp 6, Pierrefiche – Massebiau
16,8 km, 634 m+

Så kom mandomsprovet. Det här var sträckan som knäckte mig förra året. Inga jättebackar, men upp och ner nästan hela tiden. Ibland böljande, ibland brantare.

Min nufunna löpstil klarade att hålla smärtan under kontroll, och nu sprang jag även uppför då det var flyt som var vad som behövdes. Varje gång jag stoppade och startade högg det till över knät.

Det possitiva med löparknät var att det tog bort fokus från min ömmande häl, och då och då kändes den inte alls. Det finns tydligen en övre gräns för hur ont man kan ha, och hjärnan registrerar bara de ställen som känns värst. Tyvärr hade jag nästan inga blåsor, skavsår och tappade naglat som kunde ta bort smörtan från knät.

När krampen gjorde sig påminnd inför sista backen utför på etappen, så tog jag min HotShot. Tyvärr hjälpte den inte så direkt som utlovat, och jag körde salttricket igen för att lossa på krampen. Men med den i kroppen fick jag ingen mer kramp, så den funkar trots allt ganska bra förebyggande.

När jag kom ner till foten av sista berget vid Massebiau, så hade jag plockat en halvtimme mot planen, och nöstan en timme jämfört med samma etapp förra året. Jag låg bara 22 minuter efter min måltid på 14:30. Det kan gå, tänkte jag, tog en klunk vatten och stack iväg direkt.

Etapp 7, Massebiau – Le Cade
3,3 km, 467 m+

Uppför. Näst sista etappen är jättemycket uppför. Det är brant, över 30 graders lutning halva sträckan, och man är trött. Det spelar ingen roll hur många CLIF BLOKS man tar, energin är i botten. Man måste ta steg för steg, och nu gjorde det ont i knät även uppför. Hanterbart, men ont.

Och min matorgie på de senaste depåerna började göra sig påmind. Jag bestämde mig för att gå på toaletten uppe vid Le Cade, för nu vågade jag inte fisa då jag var rädd att skita ner mig.

Så när jag kom fram till kontrollen blev jag hänvisad till en bajamaja. Där pappret var slut. Som tur var hade jag med mig eget, men det var blött. Jag lyckades få ihop ett par hyggliga bitar att torka mig med ändå, packade om ryggsäcken dör jag satt, och tog fram jacka och pannlampa.

Men när jag skulle resa på mig högg det till i knät, och jag haltade in i depån. Personalen såg hur jag kämpade mig uppför trapporna, och sa att dom kallade på läkare. Bra sa jag, han kanske hade någon behandling.

Så jag satte mig ner och väntade på läkaren. När han tillslu kom förklarade han för mig på sin bästa engelska att ”You have ITB syndrom”. Och sedan förklarade han vad det var för något. Jag frågade om han hade någon behandling, och han sa no, du skall bryta loppet. Jag förklarade för honom att jag hade sprungit med detta i över 30 kilometer, och frågade om det var nåt han kunde göra. Nej, men inflammatinsdämpande kan mildra smärtan. Tyvärr hade han inget sådant.

Ok, sa jag, är diklofenak bra? Visst sa han. Det har jag själv, sa jag, och tog fram min första hjälpen väska. Jag var rädd att dom skulle plocka av mig från banan, och lovade honom att jag bara skulle gå ner till målet. Så jag tog min voltaten tillsammans med lite patacetamol, och linkade ut i natten. Allt jag hade plockat in i tid hade jag nu tappat igen, och lite till. Men jag var fortfarande kvar på banan, och jag skulle ta mig i mål.

Etapp 8, Le Cade – målet i Millau
5,9 km, 126 m+

Sista etappen går utför. Men först springer man 3 kilometer på elljusliknande stigar som böljar upp och ner. Jag kan ju inte bara gå här tänkte jag och försökte ta ett par löpsteg. Pang. Det högg till direkt. Jag försökte använda stavarna som hävstång, och hopplastegade mig framåt med stelt vänsterben. Det funkade hyggligt, men jag kunde inte hålka högre tempo än strax under 9 min/km

När jag kom till sista toppen och blickade ner på staden visste jag att det var i princip enbart utför. Och ner kommer man alltid. Jag hashoppafe utför den stupbranta stigen. Max ljus på pannlampan, parrera rötter, stenar, trappsteg med stavarna.

Efter ett tag vänder stigen uppåt, och man klättrar en bit för att ta sig igenom sandstensgrottorna i berget. Förra gången kom jag inte ihåg att jag passerat igenom dom, så nu passade jag på att njuta. Men inte stanna! Knät måste vara varmt!

Ett par hundra höjdmeter ner ändrar vägen karraktär. Det är inte lika brant, och nu har voltaren:en kickat in. Sista 2 km in mot mål flyger jag fram! Det är så det känns i alla fall, och jag kan knappt tro att jag skall få springa, inte halta, över mållinjen.

Och jag är i mål! 16:08:17 och plats 206. Speakern plockar fram mig då han ser att jag är från Sverige för en intervjuv. Ni har inga sådana här berg i Sverige, frågar han. Nej säger jag. Varför springer du ett sånt här lopp, som du inte kan träna inför. Flat is boring säger jag, och knallar iväg för att hämta ut min medalj.

I år är medaljen röd. Den förra hänger hemma i köket som en påminnelse om vad jag upplevde förra gången jag var här.

Nu vet jag vad jag hade framför mig, och nu kommer jag ihåg varför jag ville tillbaka hit.

Här är mitt lopp på garmin:

Festival des Templiers – Endurance trail 2016

Lidingöloppet 2016

oktober 11, 2016En svensk klassiker, Lidingöloppet, löpning, Superklassikern, traillöpningTomas

Årets lidingölopp skulle inte bli som tidigare år. Det visste jag innan jag startade. I år skulle jag inte slå mitt personliga rekord för 5:e gången i rad. I år skulle jag ta mig runt, och det skulle göra ont. Min hälsenetendinos har inte blivit sämre, men inte aller bättre, och jag har inte kunnat göra ett riktigt fartpass sedan i våras. Istället har det blivit relativt korta och lugna pass, vilket har gjort att min toppfart ligger ganska mycket över vad den var vid den här tiden förra året.

Och så hade jag fått startnummer 96. Startgrupp 1A, längst fram. Ingen risk att det skulle bli trångt nu.

Vi åkte upp nästan hela familjen, då vi skulle hämta vår nya hund på Tyresö på söndagen. Vanligtvis brukar jag åka upp på fredagen, men nu fick vi åka tidigt på Lördag istället. 03:30 närmare exakt. Vi var uppe i Stockholm vid 09:00, och jag lämnade fru och barn hos en släkting, och åkte ut till Lidingö. Lite tidig var jag ju, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Speciellt efter att ha suttit drygt 5 timmar i en bil. Så jag hämtade min nummerlapp, och bytte om i samma omklädningsrum som vanligt, innan jag traskade upp mot starten.

Nya startprocedurer i år gjorde att man var tvungen att passera genom en fålla för att ta sig in till starten, och den öppnade inte förrän 20 minuter innan, vilket var lite stressande. Skull gjort som alla andra och gått runt. Lätt uppvärmning för att testa skorna och kroppen. Jag valde bort terrängskorna i år, och sprang i lätta Skechers RoRun3. Och uppvärmningen kändes helt ok. Såklart smärtade hälen, men inte så farligt.

Jag ställde mig inte längst fram. Lite starstruck var man när man gick runt sida vid sida med sådana som Mustafa Mohamed och Jonas Buud. Så det var lite vemodigt att veta att jag inte hörde hemma i denna startfållan. Inte i år. Men jag skulle göra mitt bästa.

Starten gick, och jag kom in i en bra rytm. Lugnt och utan trängsel startade jag i ett tempo strax över 4 min/km. Kanske skulle det kunna hålla ändå, tänkte jag, och första 3 km gick i ett tempo runt 4:15. Men sedan började det ta emot. Jag kunde inte trycka på på platten, och det började kännas i fötterna. Det var såpass torrt i år, så underlaget var väldigt hårt. Nästan värre än asfalt tidvis, och det såg kraften ur benen då jag inte var van vid detta tempot.

Jag passerade 5,7 km vid Ekholmsnäs på 24:17 med en snittid på 4:10 min/km Jag låg lite bakom förra årets tid, men inte speciellt mycket. En mugg sportdryck och uppför backen. Det gick bra att springa uppför. Här var jag stark och passerade löpare. Vid 6 km kom Fredrik Andreasson om mig i en utförslöpa. Och han hade ett helt annat tempo än vad jag hade. Någonstans inom mig förstod jag att det var det tempo som jag skulle ha, och det tempot jag hade när jag sprang förra året. Men jag struntade i det, hejade på Fredrik, och sprang mitt eget lopp.

Den lättköpta delen runt Kyrkviken gick inte så lätt. Där jag vet att jag förra året höll 4:00 tempo, gick det nu närmare 4:30. Och jag kunde inte springa fortare. Pulsen låg där den skulle ligga, men det tog emot i benen. Och hälen började kännas mer och mer. Och när jag passerade Hustegaholm på 44:24 var jag 3 minuter efter fjolårets tid. Lagom fart egentligen, men då skulle man ha haft en annan känsla i kroppen. Jag var slut. I backen ut från Hustegaholm hade jag inget att trycka på med. Jag haltade i löpsteget, och det fanns inget att trycka på med.

Den sköna 5:an, där man skall flyta fram på stigarna, gick fruktansvärt trögt. Jag höll uppe farten så gott det gick, och passerade Fågelöudde på 1:07:25. Fortfarande under silvermedaljtiden, men det skulle innebära att jag gjorde andra halvan lika snabbt som första halvan. Och det skulle inte hända, det visste jag nu. Smärtan var så stark att jag var tvungen att stanna vid vätskestationen och fiska fram en värktablett. Kanske mest mentalt, men jag behövde något som dämpade smärtan. Jag hade halva loppet kvar, och kunde knappt springa. I vanliga fall så hade jag nog slutat där och då, men jag visste att det inte var en skada som kunde förvärras. Det kunde bara göra mer ont.

Så jag sprang. Jag bestämde mig för att strunta i hur snabbt det gick. Strunta i att jag blev omsprungen. Strunta i silvermedaljen. Och istället njuta av loppet. Det var ju fantastiskt fint väder, det var en fantastisk publik, och jag hade 15 sköna kilometer kvar att njuta av detta. Så jag njöt. Jag kunde fortfarande trycka på uppför, och efter att jag passerade Grönsta på 1:34:50 så började jag faktiskt passera folk igen. Och inte bara uppför, utan även på platten. Nerför var jag fortfarande för långsam.

thumb_img_4972_1024

Så sträckan mellan Grönsta, där jag för första gången var medveten om att målet låg alldeles nära där jag passerade, där njöt jag. Jag sprang med ett leende på läpparna och struntade i att det gjorde ont. Jag sprang som om det vore sista gången jag skulle springa loppet, och jag njöt av varje steg, varje backe, varje motlut. Och när jag kom till Abborrebacken var det bara att mata på. Uppför, uppför, uppför. Titta på de som hejar, heja på dom som hejar, sträck ut handen till barnen som vill ha en high five. Njut.

Jag passerade 80 personer från Grönsta till Abborrebacken, och sedan 80 till från Abborrebacken in till målet. Jag sprang och peppade dom jag passerade, jag blev påhejad och peppad själv. Precis som jag troligen blivit tidigare år, men varit för mycket inne i bubblan för att uppfatta. Jag passerade mållinjen på 2:21:52. 13 minuter långsammare än förra året, och nästan 7 minuter från silvermedalj. Så nu var känslan när jag gick i mål inte bara glädje. Det var även lättnad och en viss del sorg. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag skall springa nästa år. Om jag skall fortsätta med klassikern efter att ha gjort 5 stycken på raken. Om jag skall plocka silvermedaljen igen. Om jag kan springa på under 2 timmar. Just nu känns det långt borta.

En liten rolig detalj under loppet var att jag testade HotShot som krampförebyggande. Och det fungerade. Jag kände flera gånger att krampen var på gång, men den slog inte till. Spelade in denna filmen efter målgång på mina spelande vader. I vanliga fall hade dom nog krampar ihop, men nu högg det liksom aldrig till. Synd att HotShot inte säljs i Sverige, eller ens att det går att frakta det hit. Fick privatimportera en lite beställning tillsammans med Simon, så det skall bara användas vid speciella tillfällen.

Och efter att man knallat ner till Lidingövallen, hämtat ut sin väska och duschat, så kunde jag givetvis knappt gå. Men det är så det brukar vara, och något man får vänja sig vid numera.

Jag var trots allt lycklig. Lycklig över att jag trots allt tog mig runt. Lycklig över att jag överhuvudtaget kan springa. Lycklig för att jag var på väg till min familj.

Och förväntansfull inför söndagen, när vi skulle bli en till i Familjen. En portugisisk vattenhund vid namn Frode.

CCC 2016

augusti 28, 2016löpning, skyrunning, traillöpning, UltralöpningTomas

Av alla lopp jag sprungit, så är nog detta det jag varit bäst förberedd på. Och samtidigt sämst. Planen inför loppet var ju att träna ordentligt i backe mins en gång i veckan sista halvåret, och det började bra i April med 9000 m+ i hobohill. Sedan kom löpuppehållet på 6 veckor, och efter det var det Ironmanträning. Jag tänkte helt enkelt att jag fick lita på min grundträning, och hoppas att uthålligheten var tillräcklig. Så rent löpmässigt var jag väldigt dåligt förberedd. Däremot var jag otroligt väl förberedd mentalt. Inte så att jag hade studerat banprofil, och att jag hade någon racetaktik. Jag var bara inställd på att det skulle göra ont, men att jag skulle fortsätta oavsett vad jag skulle ställas inför.

Redan i början av Januari när jag fick platsen i tävlingen, så bokade vi upp flyg och boende. Jag delade hotellrum med Martin på Hôtel de l’Arve i Chamonix. Mitt i centrum, och med upploppet utanför balkongen. Och stämmningen i stan var det inget fel på när det är 5000 löpare från hela världen samlade på ett ställe.

Jag kom ner på onsdag kväll, och då hade Martin redan varit på plats sedan förmiddagen. Fast utan sitt bagage, och eftersom det inte hade kommit på torsdag förmiddag, var det bara att gå ut och shoppa nytt, eftersom han inte hade något i handbagaget. Själv gick jag och hämtade ut mitt startkit och nummerlapp, fick packningen godkänd, och började ladda så smått inför loppet.

På eftermiddagen kom Anders med lite extra utrustning som jag lånat av David, och sedan gick vi ut och åt. Otroligt svårt att hitta ett ställe som serverade nåt vegetariskt i Chamonix, men det löste sig. Var faktiskt ganska avspännd och trött, så vi gick och la oss tidigt.

Sov hyggligt gott, men vaknade innan klockan ringde 05:45. Åt frukost på hotellet, och tog en buss till Cormayer där starten gick. Med tanke på att det var 1900 löpare vid start så var det ovanligt lite kö till toaletterna. När man kom in så förstod man varför. Fina italienska ståpåhuk toaletter. Ett hål i golvet. Men det gick det också, och 08:40 gick vi ut och ställde oss i startfållan, där vi träffade Erik och Andreas från Göteborg.

Starten föregicks av en tyst minut för jordbävningsoffren i Italien, och strax efter 9 gick startskottet. Jag brukar springa på rätt ordentligt i början, men nu stod jag redan i första startgrupp, så jag tog det ganska lugnt.

De första 500 metrarna var lätt utför inne på gatorna i Cormayour, och sedan var det uppför. Först inne i staden, sedan vidare längs en serpentinväg upp längs bergssluttningen. Jag började gå redan innan vi kom in i skogen, då det inte var någon ide att slita ut sig i början. Det var ju ingen brådska direkt.

När vi kommit in på stigen i skogen så var det ett led som gällde. Och jag låg nog hyggligt långt fram då tempot var rätt bra, och jag fick knata på med en puls strax under tröskel, runt 160bpm, för att hänga på. Jag var inställd på att det bara skulle vara uppför första milen, men det var några sträckor med fin trail tvärs över berget där vi sprang. Och det var underbart att springa i början. Nästan smärtfritt. Jag bestämde där och då att njuta av varje steg där det inte högg till av smärta i hälen. Och just nu var det ganska många njutbara steg innan det blev uppför igen. Och oj vad uppför det blev.

Vi startade på 1210 möh och Tete de la tronche låg på 2574 möh. Med lite nerför också så var det en stigning på nästa 1500 m+ på 10 km löpning. Så det var gott att komma upp och börja springa utför. Jag kom upp på 2:05 och låg här på plats 335 totalt.

Det var 32 grader i skuggan, men den var obefintlig på berget, så jag svettades floder. Trots detta så hade jag en halvlitersflaska kvar på toppen, så jag behövde inte fylla på. Och nu var det ju bara en liten utförsbacke till den första riktiga kontrollen med mat och dricka.

Och vilken skön löpning! Singeltrail, nästan inga stenar, bara att stå på. Jag kom till Refuge Bertone efter 2:37 på plats 323, så jag hade sprungit förbi några utför. In på första stoppet. Drack en halvliter vatten, tog dubbla salttabletter, men var försiktig med maten. Jag hade redan börjat med min vanliga kostplan, 1/3 bar var 40:e minut, så jag tog bara lite apelsin och banan innan jag stack ut igen.

Det var bara 7km till nästa kontroll, och man kan väl inte säga att det var lättsprunget då det var väldigt mycket upp och ner, men det var fantastiskt fint och det flöt på bra. Inga större krämpor, och jag kom in till Refuge Bonatti på 3:36 på plats 321. Samma sak här, fyll på flaskorna, drack en halvliter, men bara apelsin och lite mörk choklad att äta.

Nu var det bara 5km till nästa kontroll, Arnuva, och här passerade jag på 4:18 efter 27 km löpning. Inne på kontrollen kändes allt ok, och jag gjorde som vanligt, men ganska direkt efteråt när vi skulle börja stigningen upp mot Grand Col Ferret, så högg det till av kramp i låret när jag passerade en löpare. Och sedan krampade vaderna. Jag tog genast två elektrolyttabletter, men visste att det tar ett tag innan dom verkar. Jag hade inget vanligt salt, så jag tittade på dom vita saltavlagringarna på min tröja och tänkte att jaja, det är ju salt i allafall. Så jag sög tröjan ren från salt, sköljde munnen med vatten. När hjärnan registrerar saltsmaken, så kan den blåsa faran av för kroppen, och kramperna och frossan minskade. Nu var det bara den här lilla detaljen med en klättring på 800m+ kvar då…

Och så här såg det ut upp till toppen på Grand Col Ferret, där jag passerade efter 5:40 på plats 308. Det var varmt, riktigt varmt även på 2525 meters höjd, så det gick mycket vätska. Men jag såg till att inte dricka för mycket. Då spär man ut mineralerna i kroppen, och krampar. Det gäller att ha balans. Men på väg utför strax efter ett vattenstopp vid La Poule drog vaderna ihop sig igen. Nu fick jag slicka rent armarna från salt för att få nån effekt, men det funkade. Försiktig löpning längs rejält utgröpta stigar genom kohagarna i alpsluttningarna. Man var tvungen att försöka slita blicken från marken och verkligen ta in omgivningen.

Efter 42km löpning kom jag till La Fouly på 6:52 och på plats 313. Jag drack ett fat med buljong, tog ett glas saltvatten och en kopp kaffe, och tog med mig några saltpaket att ha på vägen. Jag stack ut från kontrollen, men kroppen ville inte springa mer. Det var inte så att jag hade överdrivet ont någonstans, låren var ju möra, och jag hade börjat få en del blåsor, men det var liksom som om ork och motivation bara försvann. Man kan väl kalla det en svacka. Och jag vet ju att man kommer ur svackor förr eller senare, så det var bara till att börja jobba med pannbenet.

Tankarna går ungefär så här. ”Sätt dig inte ner, håll dig i rörelse. Det är ganska skönt att promenera, eller hur? Som en skogspromenad med barnen. Bry dig inte om alla som springer om dig, du har inte bråttom. Titta, en utförsbacke! Vi lunkar nerför den, och så går vi vidare sen. Ingen stress. Nu är det platt och fint, testa och spring 50 steg”

Och så håller det på. Ganska länge. Det är mest utför i 9 km, men det tar mig över 1 1/2 timme innan jag kommer till uppförsbacken mot Champex-Lac. Här går det lättare att motivera sig, eftersom alla går uppför, och jag är ganska bra på det. Så efter 9:21 kommer jag fram. Jag har tappat nästan 40 placeringar, och är på plays 350. Det serveras varm mat, men jag vågar inte sätta mig. Jag träffar på Andreas och en svensk till, tar en skål quinoa, en massa apelsin och citronklyftor, fyller på den ena flaskan till hälften med kaffe och ger mig ut.

Det är en fantastiskt fin stad, och det står jättemånga människor och hejar. Av någon anledning kan dom inte säga s, utan skriker ”go Toma”. Jag kan klämma fram ett ansträngt leende, men jag kan inte springa. Det går inte. Benen känns som blyklumpar, och jag får kämpa för varje steg. Och jag vet att det är 17km och ett berg emellan mig och nästa kontroll.

Men jag fortsätter som jag gjort de senaste tre timmarna, och när jag kommit ur stan och in i skogen är jag återigen ensam med mina tankar. ”Titta, en backe! Testa om du klarar att springa 50 steg. Oj, den tog slut efter 20 steg, gå en stund. Men titta, en backe till, kan du springa 50 steg i den här då? Oj vad lång den var, forsätt tills den tar slut. 300 steg, nytt rekord!”

Men när kommer in i stigningen mot La Giete händer någonting. Jag går i samma tempo som på platten, men det är brant uppför. 700 höjdmeter innan toppen på 2000 meters höjd. Men alla som sprang om mig tidigare passerar jag uppför, och även om det är fördjävuskt jobbigt fysiskt går det lite lättare psykiskt. ”7 gånger uppför Hobo Hill kvar. Det gör du lätt. Innan frukost, varje dag.”

Det var fortfarande varmt, men det började skymma, och jag stannade och tog några bilder på de fantastiska vyerna. Linsen var immig av svett, så det blev lite suddigt. Jag visste att detta var det sista jag skulle se av landskapet innan mörkret föll, och jag förberedde mig mentalt på att köra på de sista 4 milen i mörkret.

Uppe på toppen vid La Giete satte jag på pannlampan, och vid vattenkontrolken strax efter toppen träffade jag på Andreas igen. Han hade slitit uppför, och nu hade vi två berg kvar. Jag passerade på 11:55, och hade avancerat till plats 318 uppför berget. Och nu var det utför, och nu var det inte lika tungt längre. Uppförsbacken boostade mitt sinne, och gjorde på nåt sätt även benen lite lättare. Så nu sprang jag på utför. Inte snabbt, inte lätt, men jag sprang. Stigen började bli mer teknisk, med rötter och stenar, och det är bra, för då har man annat att tänka på än värkande ben, varfyllda blåsor och ömmande leder.

Så efter 12:44 kom jag ner till kontrollen vid Trient. Jag hade tappat 1 placering, det var Andreas som sprungit om mig igen, men nu var det dags för näst sista berget. Återigen en stigning på 700 meter upp mot Catogne på 2034 möh. Vi hade sällskap ut, men när det började gå lite uppför började jag gå, men Andreas sprang vidare.

Den var tyngre än den förra stigningen, och man fick ta i rejält. Jag gick om ganska många uppför, och vid 1750 möh träffar jag på en kille som sitter på en sten. Det är Andreas. ”Det är bara 150 meter kvar tills der flackar ut.” säger jag till honom. ”Kom igen, fortsätt gå.”

Jag passerar toppen på Catogne efter 14:12 på plats 275, och beger mig utför mot nästa kontroll. Det dröjer inte länge förrän jag blir passerad av Andreas utför, och jag hejar på honom. Strax innan Vallorcine är det brant och tekniskt utför, och jag tappar koncentrationen och fotfästet en sekund, och brakar i backen. Min första tanke är om stavarna höll, den andra om jag brutit något. Ja och nej. Det är bara skrapsår. En sådan medgång piggar upp, och jag kommer till kontrollen i Vallorcine efter 15:10 på 277:e plats. Ett kort stopp som vanligt, drömmer om chips, men äter apelsin. Vill inte chansa på nåt med gluten i som kan störa magen, speciellt inte såhär nära mål.

Andreas sitter inne på kontrollen och äter, vi växlar några ord innan jag sticker ut igen. Men det tar inte många kilometer innan han är ikapp mig, och han är klart snabbare än mig såväl svagt uppför som utför. Men det är inget jag stressar upp mig över. Jag gör mitt lopp, på mitt sätt. Andra kan jaga placeringar, jag vill göra det så bra och snabbt som jag kan. Bara jag. Så den första promenaden mot Col des Montes är bara min. Ännu en skön nattpromenad fram till sista backen. Och ja, den såg brant ut på banprofilen, men de 900 m+ upp mot toppen på La Tete aux vents på 2177 möh var löjligt jobbiga.

Tänk sagan om ringen, stentrappan upp mot hondjävulen på väg in i mordor, så kommer man hyggligt nära sanningen. Tvärbrant, tekniskt, stenigt. Och kolmörkt. Varje steg var en ansträngning, och halvvägs upp passerar jag återigen Andreas. Jag peppar honom lite, och han hakar på. Men när det planar ut lite blir vi passerade av en pigg fransos, och Andreas hakar på honom medans jag pinnar på i mitt eget tempo. Uppe på toppen vid La Tete aux vents passerar jag på 17:19, och plats 263. Jag stannar här och byter batteri på pannlampan. Killen som blippar mitt chip säger till mig ”Is this your first or second lap, huh?” Jag fattar inte. Skall jag springa en runda till? Han är helt allvarlig, men så säger han ”I’m joking. It’s just one lap”

Och nu är det bara 2 km till sista kontrollen. Och det skall vara utför enligt banprofilen. Vad ingen berättat är att ”stigen” såg ut som på bilden nedan som Anders tog tidigare på dan. Och att det var kolmörkt. Och inte alls två kilometer. Och ganska mycket uppför.

Men nu var man så nära slutet, att det bara var att köra på. Efter 18:05 kom jag till kontrollen vid La Flegere på plats 261. Precis när jag kom in stack Andreas ut. Dom hade bara dricka här, så jag fyllde upp mina flaskor, och stack iväg. 8 km kvar. Utför. Det vara bara att springa.

För att skona hälen sprang jag i mina skechers gorun ultra, jag hade tagit ur sulorna för att minska på trycket bak. Detta gör ju givetvis att varje sten jag springer på känns, och med blåsor under fötterna känns det rätt rejält. Men jag tryckte trots detta på över grusstigarna, rötterna, stenarna. Sista backen. Det gick såpass fort att jag kom ikapp Andreas med några kilometer kvar, men när det flackade ut och vi kom ut på asfalten drog han iväg igen.

Det var mörkt, knappt några människor ute, men jag hade en kille framför mig. Och han skulle jag om. Jag hade inte kunnit springa ordentligt på 12 timmar, men nu flöt jag fram.

Jag passerade honom 500 meter innan målet, ökade, och sprang över mållinjen på 19:07:07 på plats 254 totalt, 220 bland männen och plats 64 i V1 H. Jag tror det betyder veteran :)

Jag fick ingen medalj, men en ful väst. Det var inte så många åskådare på plats, men det var skönt att gå i mål. Såklart. Jag tog några klunkar på min öl, några jordnötter, men orkade inte mer. När jag skulle resa på mig var jag tvungen att behålla stavarna för att hålla balansen.

Så staplade jag tillbaka till hotellet. Öm överallt. Men nöjd. Stolt. Och mycket smutsig.

Tack Martin för äventyret, tack Rikard, Peter och David för lån av utrustning, och tack Anders för sällskapet. Tack Linda för motivationen. Du är mitt ljus.

Ironman Maastricht 2016

augusti 4, 2016cykling, Ironman, löpning, Marathon, Simning, tävling, TriathlonTomas

Ironman. Jag hade bara positiva minnen från förra gången i zurich. Denna gången var det Maastricht, och tanken var att banan skulle vara lite enklare. Så fel man kan ha.

Förberedelserna har inte varit ideala denna gången. Jag har haft problem med hälen, vilket har gjort att löpträningen inte har flutit på som vanligt. Däremot har jag kunnat trycka på mer i cykelträningen, men jag har inte fått den uthållighetsträning som långpassen i löpningen ger. Och jag har inte kunnat köra ett riktigt tempopass heller, då jag har haft riktigt ont när jag har ökat farten. Så med ett pass på över 2 mil sedan i April visste jag att löpningen skulle bli smärtsam. Riktigt smärtsam.

Inför simstarten var jag på plats och fyllde på med sportdryck på cykeln, och sedan bytte jag om till våtdräkt med gott om tid till start. Lite för gott om tid kanske, men det är bra att hinna gå på toa ordentligt. Och väl i kön till simstarten kände jag att det fanns lite till att lätta på, så jag hoppade ur kön och sprang iväg en sista gång. Väl tillbaka i kön igen så var det fortfarande gott om tid med självseedning och rullande simstart.

Jag ställde mig i fållan för 1:20, med förhoppningen att fixa den tiden denna gången. Det tog tid innan jag kom i vattnet, och jag startade inte förrän 07:35 ungefär. Rullande start gör att det inte blir så trångt i vattnet direkt. Jag är rätt ovan öppet vatten simmare, så en massstart med fullt med armar och ben är inte min melodi.

Väl i vattnet var tanken att komma in i ett lugnt jämnt tempo direkt. Men precis som vid vissa andra tillfällen funkade det inte. Jag får ingen luft och har ingen energi, och jag måste börja bröstsimma ganska omgående. Det är motströms första halvan, så det går inte fort. Jag försöker med några crawltag till, men måste återgå till bröstsimmet. Det sitter i huvudet tänker jag. Kör 30 armtag och vila sedan. Jag crawlar 30 armtag. Bröstsimmar sedan. Testa 40 armtag säger jag till mig själv. Jag gör så, och pausar. Sedan 50, 60, 70, 80. Men det går inte längre än så, och jag är rejält andfådd efter varje intervall.

Men efter 1,5 km kommer vi till vändningen. Här får man hjälp ur vattnet, och får springa på land en stund. Jag kollar på klockan, 40 minuter. Inte speciellt farligt tänker jag, det är ju medströms på vägen tillbaka. Så jag hoppar i vattnet igen, och börjar crawla. Jag andas åt höger, så nu ser jag stranden och bojarna när jag andas, vilket gör det hela mycket enklare. 100 armtag tänker jag. Det var inga problem. Men fortsätt då. 1000 armtag till mål tänker jag, och börjar räkna…

Nu flyter det på. Det är inga problem att andas, och det går snabbt. Mycket kraft i slutet av armtaget, och jag börjar simma om folk. Men efter 500 meter börjar vaderna krampa. Bröstsimmet har gjort sitt och slitit mer på benen än vad som är nödvändigt. Så jag slappnar av så mycket jag kan, får krampen att släppa, och låter sedan fötterna hänga med och jobbar mer med armarna. Men det går fortfarande relativt snabbt för att vara mig, och rätt var det är ser jag uppgången! Men vänta lite nu, vi simmar ju förbi den? Det var visst en liten knix till medströms innan vi vänder upp och simmar 400 meter motströms innan vi får gå upp.

Nu går det inte snabbt… Strömmen är starkare här än vad den var efter starten, och jag tar i ordentligt. Här finns mycket tid att tjäna på att lägga in en högre växel, så jag trycker på med fötterna också, och passerar många simmare. Och när jag kliver ur vattnet så är det inte bara lättnaden av att ha klarat 3800 meter simning i strömt vatten som gör att jag är glad, det är också sättet som jag klarade andra halvan på. Tiden på simsträckan blev 1:20, och med farten jag hade på andra halvan hade jag gjort 1:10. Så delmål 1 att göra simningen på 1:20 kunde jag sätta check för!

Ironman Maastricht efter simmningen. Upp ur vattnet efter 1:20:06

På tunga ben kunde jag ändå springa till växlingen och byta till cykelgrejorna. Jag sprang även med cykelskorna på till cykeln, och kom iväg på under 6 minuter, vilket också var helt enligt plan. Nu var det bara att trampa iväg och försöka snitta 35 km/h i 18 mil, så skulle allt vara upplagt för en bra sluttid.

Och första 5 kilometrarna gick bra. 8:30 och 35,3 i snitt utan att ligga speciellt högt i puls. Höga zon 3 givetvis, men det skall ju vara hårt. Regnet hängde i luften, och det var inte speciellt varmt, men ändå helt ok att köra i enbart triathlondräkten. Och första två milen gick mer eller mindre enligt plan. Banan var kurvigare än jag trodde, och underlaget var skakigt. Och efter 2 skapliga backar var medelfarten nere på 33, men det kunds jag ta igen på platten tänkte jag.

Men platten var inte så rak, och underlaget skiftade från gropig asfalt till skakig betong med skarvar, till kullersten. Och sen började det regna. Och efter att ha lagt mig senaste gången det regnade tog jag det väldigt försiktigt i kurvorna, och eftersom det var väldigt många kurvor, så gick det inte så snabbt. Visst, jag höll mellan 35 och 40 när jag väl kunde trampa på, men medelfarten dras ner när det svänger hela tiden. Och när sedan regnet drog fram lera på vägen visste jag att det skulle vara svårt att fixa mitt mål på cyklingen.

Men efter 7 mil slutade det regna, och jag fick fin asfalt att köra på. Så under 10 km kunde jag snitta 37 utan större problem. Kanske fick jag extra krafter här när jag jag letade efter stället jag hade pekat ut där Linda och barnen skulle kunna stå och heja. Men jag såg dom aldrig, och efteråt fick jag veta att dom hade stått och tittat i 1 1/2 timme. Men inte när jag passerade, varken på första eller andra varvet.

Jag varvade på 2:45, och kände att jag kunde göra en hygglig tid ändå. Men på grund av det skakiga underlaget hade jag nu rejäl huvudvärk, och tog 2 alvedon i samband med varvningen. Nu visste jag ju vad som väntade, och det var bara att trycka på ett varv till. Men benen var tröttare, så det gick inte lika bra uppför. Jag var tillochmed tvungen att växla ner på lilla klingan vid ett par tillfällen för att orka över krönet på de långa backarna.

Men jag visste att löpningen skulle göra fruktansvärt ont i hälen, så det var ingen ide att spara något på krafterna under cyklingen. Tryck på så mycket det går så ofta det går. Spara inte på något krut!

Så efter 12 mil började det trycka på ordentligt i blåsan. Jag ville inte stanna och pinka, och försökte lätta på trycket i varje utförsbacke. Men det gick inte, och efter en kraftig stigning vid 13 mil stannade jag och lättade på blåsan. 3 minuter stod jag still, men det var det värt! Sista 5 milen var en ren njutning, och rätt var det var var det dags att växla till löpning. 5:46:43 tog de 182.22 km att cykla, och jag snittade 31,7 km/h. Inte lika snabbt som jag hade hoppats, men banan och vädret var också mycket tuffare än jag trodde på förhand.

Så trippade jag in för växling. Redan när jag tog av cykelskorna och sprang mot tältet kände jag av hälen. Ont. Varje steg hugger det till av smärta bak i hälen. Måste springa på tå för att lindra det lite. Jag har förberett med två bitar kinesiotejp som jag försöker tejpa på en svettig fot och en smutsig vad. Dom sitter sådär, men ett par ny strumpor över gör så att dom i alla fall sitter på när jag börjar springa.

Och så iväg. Första kilometern gör hälen fruktansvärt ont, men det är jag ganska beredd på. Jag vet att det brukar göra mindre ont efter några kilometer, och med lite tur kan det släppa helt efter en mil. Och när första kilometern går på 4:46 fast det känns som om jag håller 6:00 tempo, så tror jag att det kan kanske gå.

Men så kommer man in på den förbannade kullerstenen igen. Varje steg där isättningen inte är perfekt hugger som en kniv i hälsenefästet. Och jag börjar även känna att orken börjar tryta. Jag förbereder mig på ett tufft marathon. 41 kilometer kvar att springa. Jag försöker tänka positiva tankar, och att jag älskar att springa. Men det är tungt. Tanken på att börja gå känns plötsligt ganska angenäm, och jag måste brottas med mig själv för att inte stanna. Fortsätt springa.

Här är det tungt mentalt. Första varvet. Jag kommer till backen. Upp för berget. Folk framför mig har börjat gå. Jag springer. Små, korta steg, men jag springer. Och efter första backen känns det lättare igen. Det är platt, det är skönt väder och det gör inte lika fruktansvärt ont i hälen längre. Möjligen finns det en chans att jag kommer att klara detta, men jag vet att det inte kommer att bli en snabb tid. Fokus är att springa. Att inte stanna. Att inte gå.

Med vätskekontroller varannan kilometer och ganska svalt väder bestämmer jag mig för att stanna på varannan kontroll. En mugg sportdryck och en gel blir lagom, och jag känner att jag börjar få krafter igen. Men det är kortvarigt. Efter några minuter är det åter tungt, men tanken på att det kan komma att kännas lättare igen efter några kilometer till gör ändå det hela mer uthärdligt.

Och första varvet går på dryga 51 minuter. Jag räknar i huvudet, och vet att det skulle innebära en sluttid på 3:25, men vet samtidigt att jag inte kommer att kunna hålla detta tempo hela vägen. Just nu är jag nöjd över att ha fått mitt röda band runt armen, och att det bara är tre varv kvar. 3 gånger kvar att passera uppför backen. 3 gånger kvar att passera det glada kvartersgänget som har satt upp tält på var sin sida banan, och har grannfest med musik. 3 gånger att passera målet innan jag får svänga in och passera mållinjen.

Man kommer ihåg första varvet. Man kommer ihåg sista varvet. Men andra varvet faller hela tiden i glömska. Jag ser på kilometertiderna att jag sprang det, lite långsammare än det första, men jag har inget minne av hur jag mådde. Jag vet att jag räknar dagar, och att jag delar in loppet i 7 dagar med 6 kilometer varje dag. Och i mitt huvud ser jag framför mig sträckan som jag springer på mina återhämtningsrundor hemma. Ut på vägen, upp för backen, förbi Albatross, mot skogome. Vänd. Jag vet att det var Onsdag under andra varvet, och att jag skulle varva på torsdag. I mitt huvud. Jag varvar, och får mitt blå band.

Om andra varvet föll i glömska, så gjorde tredje varvet ont. Jag började känna smärta i stortån och lilltån på höger fot. Blåsor tänkte jag, bra. Det tar fokus från smärtan i vänster häl. Låren började också strejka, och tycka att det inte var någon ide att pumpa ut mer kraft. Bra tänkte jag, ytterligare smärta som tar fokus från hälen.

Och nu börjar det bli lite lättare rent mentalt. Jag har klarat av att springa 2 mil även om det inte kändes som om jag skulle klara ett steg till. Jag har inte gått in i väggen ännu, och jag har ont överallt, men kan fortfarande springa. Det går inte fort längre, men jag springer. Och tredje varvet är snart avklarat, och jag får mitt gröna band.

Nu är det bara sista varvet kvar. Nu kan du unna dig att stanna på varje kontroll, att gå igenom den, och det kanske är dags att testa ett glas cocacola? Jag har inte druckit cola på 5 år, men det kan var värt att testa nu. Sött är det, och kolsyrat är det. Bubblig i magen blir man, och det gav inte den kicken jag hoppades på, så jag hoppar det nästa gång.

Men nu är det sista varvet. Och på sista varvet så blir man inte passerad av snabbare löpare. Man är den snabbare löparen som passerar alla som är ute på sina första, andra och tredje varv. Jag lider med dom. Jag vet hur långt dom har kvar, och hur snart jag är i mål. Jag har ont, men tänker att det är lika bra att springa på så snabbt det går, för ju snabbare jag springer, desto snabbare är jag i mål. Så sista kilometrarna kryper tiderna ner mot 5-minuterstempo igen, och jag bärs fram av mina egna positiva tankar och publikens jubel.

Och där får jag mitt gula armband som gör att jag kan springa i mål nästa gång jag passerar torget. Det är bara 500 meter dit, och jag trycker på så mycket jag kan. Det går ändå inte snabbt, men känslan när jag springer in på upploppsrakan är inte ren lycka denna gången, utan lättnad. Jag gjorde det. Igen. På en tuffare bana än senast, och 35 minuter snabbare än senast.

Jag vet att jag vill lyfta armarna i luften. Men jag orkar knappt få upp dom.

Jag är i mål. När jag stannar kommer hela kroppens tyngd tillbaka och jag faller ihop. Benen bär inte, men jag känner en arm som tar tag i mig, och en till, och jag kan stappla bort och få min medalj. 11:08:21 blev sluttiden, och den avslutande maran gick på 3:49.

Jag är fruktansvärt nöjd, även om jag inte lyckades ta mig under varken 10 eller 11 timmar denna gången, så kapade jag personbästa rejält. Och det var mycket jobbigare, speciellt under löpningen. En mental kamp mot smärta och utmattning.

Sluta aldrig springa

Att leva i balans med sig själv och naturen. Träning, mat och kickar.