Jag skall säga det direkt, så att ni vet. Detta var det mest välarrangerade lopp jag har sprungit. Allting från sajten där man bokade loppet, till transporter, boende, start och mål, dropbags och checkpoints. Och loppet var inte 110 km, utan 117.

Men vi börjar från början. Jag tittade som vanligt på kvallopp till Western States, och ville göra något annat än Templiers i år. Turkiet och kappadokien såg intressant ut, och jag frågade om det var någon som ville hänga med. Mervi, Johan och Simon visade tidigt intresse, så i Maj bokade jag in oss på Castle Cave Hotel efter att vi hade anmält oss. Jag hade ingen direkt tanke på vad det var för område loppet gick i när jag anmälde mig, men ganska snart visade det sig att det var ett underbart område på det Turkiska höglandet.

Vi tog flyget ner på Torsdag morgon, och var framme i Urgup vid 8 på kvällen. Castle Cave var ett hotell uthugget ur sandstensklipporna, och även om det var ett av de dyrare hotellen, betalade vi inte mer än 1000:- per person för fyra nätter.

Fredagen ägnade vi åt att packa. Jag hade en ambitiös nutritionsplan, där jag hade beräknat den mängd energi jag behövde få i mig per delsträcka på Umaras Energikalkylator. Då det fungerade så bra på vätternrundan och Ironman Köpenhamn att bara köra på rena kolhydrater i form av Maurten och gels, så tänkte jag testa samma strategi på ett ultralopp. Inget fett eller protein, bara kolhydrater. Så jag bakade runekakor på maltodextrin, fruktos, sackaros, sirap och havregryn, vägde upp gott och blandat och blandade ner torkade aprikoser och fikon och packade allt i små påsar som jag märkte med delsträcka, längd och mängd kolhydrater. Sedan var det bara att plocka fram rätt påse till rätt delsträcka.

Lördag morgon, väckning 05:00 och upp till en dukad frukostbuffé. Jag ville ha en realtivt lätt, kolhydratrik frukost, så jag hade med mig lite havregryn som jag åt med fikon, aprikos och banan och sköljde ner med juice och kaffe.

START – URGUP – 07:00

Starten gick 07.00, och det var en underbar dag. Lite småkyligt på morgonkvisten, men jag visste att det skulle bli varmare framåt dagen. Mycket varmare. Jag ville vara hyggligt långt fram så att jag skulle slippa trängseln i början, då vi ganska snart kom in på singeltrail där jag visste att det skulle vara svårt att ta sig förbi.

Jag startade därför lite snabbare än jag tänkt, och kom ganska snart in i rytmen. Det var ett underbart skådespel på himlen, där ett 50-tal luftballonger stilla steg upp i morgonsolen över ett magiskt fint stenlandskap. Det var kallt, och jag hade behövt handskar, men tänkte att snart kommer cirkulationen igång.

CP 1 – IBRAHIMPASA – 10,7 km – 01:03:49

Jag kom till första checkpoint efter en dryg timme, och jag hade inte gjort åt ens hälften av min energi eller mitt vatten, så jag beslutade att jag inte skulle fylla på en tredje flaska. Johan kom ikapp mig på kontrollen, och han såg pigg ut. Jag stack iväg före honom, men han kom ganska snart ikapp och förbi mig.

Jag hade fullt sjå med att stoppa i mig allt godis jag hade med mig. De flesta selfies ser därför ut som den nedan, där hela munnen är knökad med gott. För en som inte äter socker i vanliga fall, och som inte rört en godisbit annat än under ultraträning, var det hur gott som helst, och under andra sträckan åt jag ikapp det jag inte fick i mig under första sträckan.

Efter några minuter hörde jag en bekant röst bakom mig, och det var Mervi som hejade på mig. Jag hittade en fin utsiktspunkt, och väntade in henne, då hon inte var långt bakom. Även om solen inte hade börjat värma ordentligt ännu, började jag redan här att känna att detta skulle bli en jobbig dag. Mervi såg som vanligt otroligt pigg ut, och vi slog följe fram till nästa kontroll.

 

CP 2 – UCHISAR – 26,7 km – 02:57:09

Andra kontrollen var längst uppe i en liten by, inne i en grotta. Mervi var klar tidigt, och stack i förväg, jag packade om mina små godispåsar och drog iväg någon minut efter henne. Först var det utför någon kilometer innan vi kom ner i en dalgång där vi sprang på en sandstig. Jag vet att jag kände mig seg, men jag tog mig forfarande framåt i helt ok tempo. jag tappade iallafall ingen placering, och ganska snart var jag vid nästa kontroll.

Vägen dit gick till stor del nere i dalgångar, och även här fick jag sällskap av hundar. Jättetrevliga och bra sällskap, men dom var rätt kassa på att gå i trappor.

CP 3 – GOREME KUTUP AYISI – 34,4 km- 03:55:48

På väg in i kontrollen mötte jag Mervi som var på väg ut. Det var det sista jag såg av henne under tävlingen, och hon avslutade starkt som 4:a totalt, och 3:a i sin åldersklass. Själv lunkade jag på när vi kom in på tävlingens bästa parti när det kommer till löpkänsla. Längs en berssida ringlade sig en singeltrail fram, böljande upp och ner med en fantastisk vy till vänster. Bilden nedan visar början på stigen, som var populär för mtb cyklister på utflykt.

CP 4 – CAVUSIN – 45 km – 5:28:07

Efter 45 km började jag bli lite trött på att springa, och äntligen såg det ut som om det skulle bli lite backigare. Hittills hade stavarna bara varit mest i vägen, men nu verkade det äntligen som om det blev lite backe. Jag satte av uppför och passerade snart ganska många trötta löpare. Uppför är jag stark, så jag var ganska besviken över att backen tog slut efter bara 350 höjdmeter.

Men vilka vyer! Jag var tvungen att stanna till och fotografera då och då, för efter varje kurva blev utsikten än mer fantastisk. Klockan var nu strax efter ett, och det började bli rejält varmt. Jag åt extra mycket salt, då jag började känna av lite huvudvärk, och jag höll mig till vatten och energiplanen helt perfekt än så länge.

CP 5 – AKDAG – 49,8 km – 06:35:22

När jag nådde det lilla beduintälten som var den 5:e kontrollstationen, så kunde man skymta Urgup i fjärran. Snart var första halvan avklarad, det var bara lite nerför och lite uppför i en knapp mil innan andra halvan skulle börja.

Jag tuggade på så gott det gick i värmen, och efter 55km såg jag en man sitta vid sidan av vägen vid ett fält. Han såg ganska nestämmd ut, så jag stannade och frågade hur det var med honom. Han hade fått löparknä, och kunde inte ta ett stag till. Det finns inget att göra sa han. Jag har lite doklofenak, sa jag, och då sken han upp. Jag tog fram min välfyllda förstahjälpen väska, och fiskade fram en padodil och två voltaren 25mg. Gav honom dessa och lite vätska, och visade hur han skulle stretcha för att det skulle släppa. Jag kom in i coachingmode, och fortsatte utläggningen kring hur han skulle styrketräna och massera ITB senan för att det skall släppa. Han hade ju bara 5 km kvar, så den sista biten skulle han nog fixa.

Själv insåg jag att jag var nästan lika trött, fast jag hade 6 mil kvar.

CP 6 – URGUP – 57,9km – 07:46:20

Jag kom in till Urgup och vår dropbag gott och väl under 8 timmar som hade varit målet. Genast kom en funktionär med vatten, och en annan kom springande och kollade in mitt nummer för att hämta dropbagen. Ytterligare en funktionär kom med soppa. Ompysslad var ordet.

Jag bytte mot min andra påse kolhydrater, och stack iväg ut igen. Nu ändrade banan karaktär. Vi sprang på bakgator, på åkrar och på smutsiga småstigar. Banan kantades av slängda pumpor och skräp. Brant upp och ner för dalgångar innan vi lämnade samhället och kom ut på landsbygden igen. Det var en bra bit till nästa kontroll, och magen hade börjat säga ifrån lite mer.

Jag började få det jag kallar ultrablues. Huvudet vill inte springa mer. Benen kan rent fysiskt springa, men det gör ont, och man tar varje tillfälle i akt att se en uppförsbacke framför sig där det är ”lagligt” att gå. Och det var en lång delsträcka, men snart såg jag sjön i fjärran. Gott, snart började backarna i loppet tänkte jag.

CP 7 – DAMSA – 72,9 km – 10:05:01

Detta var sista kontrollen då jag åt något på ett bra tag. Och det jag åt var en citronskiva med salt på och en kopp te. Jag var trött på godis. Jag var trött på runekakor. Jag var trött på fikon, aprikoser, dextrosol och gel. Jag började dessutom att må illa, och kände att det även tryckte på andra vägen.

Men vägen visade återigen prov på vackra vyer med små krypin uthuggna i klippan innan det var dags att börja knata uppåt. Och uppåt gick det. Solen höll på att gå ner, och stigen förbyttes till väg. Ökenväg med 1 dm lös sand uppepå. Det var tungt att gå, och jag hade brutit av ena spetsen på staven, så den sjönk bara rakt igenom hela tiden.

Strax innan toppen satte jag på mig pannlampan, och nu visste jag att hettan var slut och att natten hade börjat. Jag hade sett fram emot natten, men inte med illamående och en begynnande yrsel. Jag mådde ganska kasst just nu, men lyckades knata på uppför och springa på hyggligt utför iallafall. Jag kände hur skorna fylldes med sand, då det var 2 dm djup finkornig sand hela vägen utför i till nästa kontroll.

CP 8 – TASKINPASA – 84,2 km – 12:07:37

In snabbt på kontrollen och fylla på en halv vattenflaska som jag lyckats få i mig, och snabbt ut. Jag ville inte riskera att få i mig något som gjorde att jag skulle kräkas i kontrollen, och bli avplockad, så jag rusade igenom. Direkt efteråt kom jag på att det kanske var dags att dra på sig överdragsjackan. Det var ju trots allt rätt kallt.

Och så var det dags att knata uppåt igen. Näst sista berget enligt höjdprofilen. I vanlig ordning går det bra uppför, men sämre på platten. Jag kunde inte springa långa sträckor där det var platt, det kändes som det gick uppför hela tiden. Jag sprang i varje nerförsbacke, och hade ganska bra hjälp av stavarna här när benen började svika. En ganska stor plattå som gick riktigt långsamt, innan det bara av utför igen.

CP 9 – KARLIK – 97,3 km – 14:25:07

Jag hade rejält med sand i skorna vid det här laget, och funderade på om jag skulle ta av mig skorna och hälla ur sanden. Men jag vickade lite på tårna, och det gjorde otroligt ont. Om jag tog av skorna skulle jag inte få på dom igen, det var jag helt säker på, så jag drog vidare, och beslöt att jag inte skulle vicka på tårna. Dom fanns nog kvar ändå.

Blåsorna hade ändå spruckit för ett tag sedan, och det var bara en backe kvar. Trodde jag. Här ändrade banan karaktär igen. Från att ha gått på ganska mycket vägar, om än fyllda med lös fin ökensand, så blev det nu kargt och stenigt. Hårda, spetsiga stenar som stack upp och gjorde ont hur man än sprang över dom. Detta var helt fel ställe att bryta staven på, så nu fick jag ta hjälp av bara en stav

Och utför, man fick ta det riktigt försiktigt för att inte snubbla och falla handlöst. Det kändes som en befrielse att ta sig till sista kontrollen. Batteriet i klockan var slut, och jag satte på runkeeper på telefonen. Batteriet på pannlampan tog slut, så jag fick byta. Men jag var snart framme.

CP 10 – TASOCAGI – 107,5 km – 16:36:04

Magen kändes lite bättre, så jag tog med mig tre salta kex ut ur kontrollen. Jag ville äta dom i fred, om jag skulle få upp dom igen, men det gick bra. Det första jag ätit på 6 timmar. Nu var det ju bara nedför tillbaka till Urgup igen. Hur svårt kan det vara, tänkte jag?

Och nerför var ordet. Det som tidigare var stig, som blev till sandig väg, som blev till stenig äng, var nu en stor ravin med klippor som man fick klättra nerför. Jag tog det vääldigt försiktigt, så det tog sin lilla tid. Och för att vara bara nedför, så var det ovanligt mycket riktigt långa uppförsbackar också, men tillslut kände jag återigen kullersten under fötterna, och kunde börja jogga på utför.

Jag var tillbaka i Urgup igen, och nu var det inte långt kvar. En riktigt elak uppförsbacke, innan man fick en skön sista kilometer utför mot målet. Det var bara att släppa på allt jag hade, och jag susade fram i säkert 10 km per timme…

FINISH – URGUP – 116,5 km – 18:19:36

Det var knappt en åskådare kvar när jag närmade mig målet, men hela organisationen stod och tog emot mig på mållinjen som en riktig vinnare! En underbar känsla! Jag fick min medalj, och en man tog mig in i målområdet och gav mig min finishertröja. Han hämtade min dropbag, ledde mig till matbordet och frågade om jag ville ha massage nu eller senare. Han erbjöd även skjuts tillbaka till hotellet, men det var bara ett par hundra meter, så det skulle jag nog fixa.

Trött, nöjd och glad åt jag lite pasta med kyckling, innan jag knallade iväg hemåt. Jag hade hoppats komma i mål under 17 timmar, men det spelade ingen som helst roll. Att bara ta sig i mål när saker och ting inte går helt efter plan, och bara 1 1/2 timme långsammare är något jag kan ta varje dag. Det är ju bara en blinkning i ultravärlden.

Till slut kom jag in på plats 56, och plats 18 i H40+.
Mervi Heiskanen kom in på 16:11:50 och plats 4 totalt, 3:a i D40-!
Johan Dahlgren kom in på 06:57:58 i 60k loppet, plats 21 och 6:a i H40+
Simon Gustafson kom in på 09:11:58 i 60k loppet, plats 135 och 42 i H40+

Och efter att ha tömt ut ett par hekto sand ur skorna och duschat, var det bara att sova några oroliga timmar innan magen började knorra och det var dags för frukost. Och att fundera på vilket nästa ultralopp blir. Förhoppningsvis Western States…

Tack Simon, Mervi och Johan för en underbar resa! Förhoppningsvis inte sista gången vi reser ihop.

Här är en länk till resultatsidan: http://utcappadocia.livetrail.net/coureur.php?rech=251