Förberedelserna inför mitt första lopp över 100 miles, eller som i det här fallet 171km, kunde ha varit bättre. Jag har ju sedan tidigare problem med infästningen till hälsenan som gjort att jag inte har kunnat träna mängd. Min löpträning under vintern har således varit begränsad till ett intervallpas, ett kort trailpass och ett långt trailpass, samt 1-2 bonuspass i veckan. Sedan toppade jag uppladdningen med 2 veckors influensa och Anemi med ett hb-värde på 114. Tur då att man skall springa länge och inte snabbt…

Jag hade resesällskap med Anders Sandegård ner till Umag i Kroatien, och vi flög via munchen och Trieste för att åka buss sista biten. På torsdag kväll checkade vi in på hotellet och stack och hämtade nummerlappar och käkade lite i Umag.

Fredag och dags för sista förberedelserna. Lämnade in dropbag med lite prylar man skulle behöva halvvägs. Vi åt varsin pasta till lunch innan det var dags att sätta sig på bussen till starten i Labin.

Först en tupplur, och sedan lite lätt energi.

Vi kom fram till Labin vid 14:30, och där satte vi oss på torget i solskenet och njöt av stunden. Sol, 20 grader och härlig stämmning. Det ligger en känsla av avslappnad stämmning i luften. Som det sista djupa andetaget du tar innan du dyker ner i djupet. Lugn inombords.

Tills jag ser att Anders stav har gått av. 30 minuter innan start. Till slut lyckas vi fixa den med lite gaffatejp, och det är dags att ställa upp sig för start. Nu har även resten av svenskarna anslutit, Aramis Sasinka och Radana Stanar som också skulle springa den röda banan, Mikael Lyckeklint som skulle springa den blå banan på 110 km med start vid midnatt. Även vår nyvunna vän Katarina Zajacova var med oss vid starten.

16:00 gick startskottet, och vi stack iväg genom trånga gränder och smala passager. Labin ligger på knappt 400 meters höjd, så vi började springa utför. Och trångt var det, så springa är väl lite överdrivet. Det var först när vi var nere på havsnivå som man kunde börja springa. Och benen var blytunga. På grund av mina dåliga blodvärden känns det som att släpa på två stockar. Stumt och energilöst. Men det var ju inget sprintlopp, och det var bara att ställa in sig på att det skulle bli tungt hela vägen. Jag fokuserade på att ta bilder istället, för det sa Linda till mig innan.

Det blir sådär när man tar en springande selfie…

Sen bar det av uppför. En lugn uppförsbacke på ett par kilometer och 400 höjdmeter. Drt är en rätt skön känsla att ta det lugnt och spara kraft. Jag hade planerat att gå i alla uppförsbackar, men det finns återhämtningsbackat och så finns det herrejävlar backar. Detta var en återhämtningsbacke.

Sen bar av utför. Jag sprang om ganska många här, det finns liksom en gräns för hur långsamt man kan springa, och när det är grusväg lätt utför så låg tempot på drygt 5 min/km. En liten platt bit, och sedan en backe på 300 höjdmeter innan jag kom fram till första kontrollen i Plomin efter 17 km.

Plomin, 17 km, 714 m+, 1:55, 82:a

Jag kom in i kontrollen och såg inte så många andra, tyckte att jag hamnat i ett vakum. Jag bytte allt mitt vatten från hotellet mot nytt vatten, då det smakade klor. Men det nya vattnet smakade likadant, så det var helt i onödan. Jag var klar ganska snart, och fortsatte klättringen upp mot Bodaj.

Benen kändes bättre nu, och stigningarna var ganska snälla. Lagom lutning för att kunna gå på med bra hastighet. Utför var det annat. Mycket tekniskt, och en massa spetsiga stenar. Här krävs en tjock sula för att kunna stå på ordentligt.

Fortsatt stigning upp mot Bodaj, många höjdmeter med tekniska stigningar. Nu började underlaget att byta karraktär och blev mer stenigt.

Nu närmade vi oss solnedgång, och strax innan kontrollen satte jag på pannlampan. Fantastisk utsikt och en underbar kväll!

Bodaj, 32 km, 1832m+, 4:00

Ett litet tält och en stor brasa vid kontrollen, och jag tog av kepsen, satte på mig en extra tröja, armvärmare, buff, mössa och vantar. På med pannlampan igen och iväg. Och nu var benen lätta! Underlaget var stenigt, men i pannlampans sken trippade jag förbi löpare efter löpare fram emot stigningen mot toppen på Mala Ucka.

Här blev jag ganska ensam. Inga andra pannlampor, bara jag själv på väg mot toppen. Uppe på 1400 meters höjd tog jag en bild, och vände neråt mot Poklon genom skogen. Jag kunde hålla bra fart utför såvitt jag minns, men sen blir det svårare att minnas…

Poklon, 43km, 2519 m+, 06:07, 59:a

Här minns jag inte så mycket mer. Jag tog visst ett kort på nästa stop i Brgudac, jag har för mig att jag åt soppa, för det ser jag på bilden.

Brgudac, 57 km, 2961 m+, 8:10, 58:a

Sen minns jag inte nåt mer från natten. Jag vet att jag sprang i bergen i skogen med pannlampan hela natten, och jag minns att jag kollade på klockan vid 3 och minns att jag var sömnig. Tydligen skall det ha funnits björn i skogen, men hag har bara ett luddigt minne av ett vildsvin.

Trstenik, 74km, 3919 m+

Troligen sprang jag ganska fort, för när jag kom till nästa tidskontroll så låg jag på 46:e plats totalt och 24:a i min klass.

Buzet, 89km, 4516m+, 13:54, 48:a

Här fanns min dropbag och varm mat. Och här känns det som om jag vaknade. Lite ris och kyckling till frukost, och iväg igen. Det började ljusna, och snart behövde jag inte pannlampan längre. Men det var fortfarande kallt, och jag var rejält frusen i några kilometer. Och även om låren började bränna ordentligt så kunde jag springa på ganska bra.

Sen sprang vi över några små bäckar, och jag visste att nu när jag blev blöt så skulle blåsorna snart komma, och såklart, det dröjde inte länge innan den där brännande känslan gjorde sig påminnd. Det gjorde inte så mycket då låren hade börjat strejka ordentligt vid det här laget.

Hum, 101,5 km, 4912 m+, 15:51, 46:a

Här hade jag varit ute i snart 16 timmar, och klockan började få slut på batteri. Jag hade lånat en likadan klocka, Garmin 920XT av Carl Johan, och nu var det dags att byta. Tyvärr funkar inte huvudet så bra, och eftersom jag ville kunna räkna på hur länge jag varit ute, så stod jag och väntade på att klockan skulle gå upp mot exakt 16 timmar när jag stängde av den ena och satte på den andra… 5 minuter stod jag så.

När jag tagit av mig extrakläderna och skulle iväg, var jag tvungen att springa en liten omväg till kyrkan där närmsta toa låg.

Ny klocka, och 70 km kvar. Låren var ganska rökta och jag räknade snart ut att jag var tvungen att hålla ett snitt på 12min/km för att ta mig under 30 timmar. Så hoppet levde, även om jag var tvungen att krypa i mål. Men jag lyckades på nåt sätt ta mig dom 17 km till nästa kontroll utan att förlora några placeringar.

På väg in mot kontrollen sprang jag in i löparna på den gröna banan som startat 2 timmar tidigare. Och alla sprang om mig. Hela tiden.

Butoniga, 118 km, 5412 m+, 18:48, 46:a

Vi kontrollen kollade jag in banprofilen. 4 rejäla backar kvar, och 5 mil. Till nästa kontroll var det 11 km och två berg. Och jag var helt slut. Jag gick iväg, försökte springa, men det gick bara 100 meter. Men om jag sprang 100 meter varje kilometer så tog jag mig närmare målet. Ibland klarade jag 200 meter, men jag blev omsprungen av gröna löpare hela tiden. Jag kände mig som en pensionär med rullator, men fick uppmuntrande tillrop och applåder av de som passerade mig.

Och sen kom första backen. Det kändes som den brantaste backen på banan, och det var 400 höjdmeter att klara av. Ett steg i taget. Hela vägen upp.

Och lika jobbigt som det var uppför, lika jobbigt var det utför. Lår som känns som om någon hugger knivar i dom för varje steg. Och väl nere börjar nästa backe direkt. Först 200 höjdmeter brant skogsbacke, och sedan när man tror att man är inne vid kontrollen börjar satans trappor. 1000 steg och över hundra höjdmeter senare kom jag fram till kontrollen. Bara ett marathon kvar nu.

Motovun, 130km, 6168 m+, 21:06, 54:a

Ett kort stopp igen, och halta iväg igen. Samma visa hela vägen, tvinga kroppen att röra sig framåt. Uppåt. Näst sista berget. Man såg det på långt håll, en asfaltsväg på 2 km innan klättringen började. Bit ihop igen, ta dig över, fram till kontrollen.

Oprtalj, 138km, 6588 m+, 23:00, 54:a

På vägen ut från kontrollen hade dom lagt en brant grässlänt på 2 meter. Jag kunde inte ta mig ner, jag var tvungen att vända mig om och hasa ner. Väl nere var det en ganska lång flack utflrslöpa, och jag tvingade benen att springa. Och jag tvingade mig att hålla i. 100 steg, 200 steg, 3,4, en helkilometer. Då sa knät ifrån. En skarp smärta på insidan av höger knä. Gå igen. Spring, ont, gå. 10 steg, ont. Gå.

Så fortsatte det till sista berget. Samma visa,  1 steg i taget. Kämpa. Snart är uppförsbackarna slut. Och dom tog slut.

Groznjan, 150km, 6937 m+, 25:23, 63:a

En halvmara kvar. Fortfarande en skarp smärta i knät, ingen kraft i låren, ingen ork, inget flås, såriga fötter och nu började solbrännan kännas också. En massa grejor som gjorde att smärtan i hälsenan knappt märktes. Jippie!

J Buje, 157 km, 7046 m+, 26:53, 71:a

Sista kontrollen. Sista. Var tvungen att springa på toa igen, men jag hade inte bråttom. Det var bara 14km kvar. Snart i mål. Och jag struntade i knä, lår och fötter. När pannkampan åkte på med 1 mil på började jag springa. 500 meter i taget.

Kilometrarna rullade på. Jag körde intervall er. Med gåvila. Bara 9 kilometer kvar. Fina stigar, åkrar, ängar.

Med 5 km kvar kunde man höra speakern, och med 3 km kvar kunde jag springa hela vägen in i mål. Jag sprang om några löpare, och plötsligt såg jag inga narkeringar längre. Jag hade sprungit fel. Tillbaka igen, 300 meter, och spring om dom igen.

1km kvar. Slutspurt. Benen bär igen. Det gör ont, men nu ser jag stadion. Nu är hag nära. En kille kommer upp bakom mig och skall dra förbi mig. Jag ökar farten, spurtar. Ser målet, spurtar, springer i mål. Jag har klarat det. Jag. Har. Klarat. Det.

Umag, 171 km, 7120 m+, 29:10, 73:a

Jag är trött. Så trött. Så tom. Jag måste sätta mig. Jag fryser, jag mår illa. Jag kan inte röra mig, har ont överallt från midjan och neråt. På något sätt är detta lycka. Det är få förunnat att uppleva detta.

Alla är jättesnälla, Anders och Aramis kommer i mål en kvart senare. Anders irrar runt, kan knappt hålla ögonen öppna, och vill ha mat. Jag ligger och huttrar på en madrass med min värmefilt över mig. Och ler.

Tack för lån av utrustning Martin, David och Carl Johan. Tack för sällskap och för hela äventyret Anders.