I sommras fick jag en ide. Jag satt och läste lite om ultralopp. Ni vet, så som man alltid gör. Sedan jag började springa, och såg filmen unbreakable, så har Western States 100 varit det lopp som jag verkligen velat springa. Men jag har aldrig varit riktigt i närheten. 160 km är långt.

Jag har sakta byggt upp distanserna. Förra året var det marathon och min första ultra över 55k, för att i år öka på det till 50miles i BUM. Och när jag satt och läste om vilka lopp som var kvalificeringslopp till WS100, så dök det upp ett lopp i Europa på 100k. Endurance Trail på Festival des Templiers.

De flesta andra kvallopp var på 100 miles, och man var tvungna att klara dom på vissa tider, så detta kändes som det klart enklaste alternativet. Ända tills igår. Nu förstår jag. Nu vet jag vad 4770 meters vertikal stigning gör med benen. Jag vet vad som krävs för att springa 100,1 km i 15 timmar och 38 minuter. Men jag vet framförallt vad 4653 vertikala meter i nedförsbacke gör med dina lår. Det dödar dom. Fullständigt.

Men vi börjar från början. Jag lyckades övertala David Donnie Muir att följa med mig ner. Han var iochförsig inte speciellt svårövertalad, så på onsdag kväll hämtade jag upp honom i ett regnigt Tuve, och så satte vi oss på planet ner till ett soligt Marseille i Frankrike. Första natten sov vi strax utanför Marseille, innan vi begav oss med vår lilla Fiat 500 mot Millau.

Här bodde vi ett marathon ifrån Millau i en pittoresk liten fransk by, i ett gammalt dragigt hotell. Otroligt mysigt och familjiärt. Vi kunde ladda kylen med det vi ville ha, och fixa eget käk både till middag och frukost. Så vi svängde ihop en fantastisk sallad, innan vi gick upp och förberedde oss inför Fredagen.

Loppet startade 04:15, vilket innebar att vi behövde gå upp 02:00, käka frukost, och sätta oss i bilen. Med färdigpackade ryggsäckar och framlagda kläder gick det snabbt att komma iordning. Jag bestämde mig i sista stund för att springa i kortbyxor funktions t-shirt och kompressionströja. Inget underställ. Dubbla strumpor, injinji liners närmast foten, och pro-sport kompression utanpå. Skorna hade jag bestämmt sedan länge, och det var Skechers goRun Ultra. Jag laddade blåsan med 2 liter tailwind, stoppade på mig 7 TREK-bars, 16 Endurolytes extreme, och gjorde mig redo för start. Eftersom det skulle vara mörkt första 4 timmarna, så bestämde jag mig för att köra med Silva trailspeed Elite. Även om det var många andra runt mig med pannlampa, så ville jag alltid se bra.

Så gick startskottet. 1000 löpare satte iväg i mörkret längs floden. De första 4 kilometrarna var platta, och planen var att gå ut lugnt. Jag tyckte att jag sprang lugnt, men klockan pep och visade på 4:30 fart. Man får lätt lite extra fart av adrenalinet när det är tävling.

Sedan kom första berget. Och direkt kände jag att här var det inte tal om att springa. Pulsen låg strax under tröskeln när jag gick. 3 km med mer än 15 graders lutning. Tur att man inte såg något, annars hade man börjat misströsta. Men berget planade ut, och stigarna kom fram. På med max lyse på pannlampan och spring på! Speciellt när det bar av utför var det skönt att se ordentligt.

Efter första milen, när allt hade flutit på som det skulle, kändes det plötsligt inte alls bra i benen. Om jag tidigare hade kunnat springa på snabbt och lätt, kändes benen nu som betong. Och det var 9 mil kvar… Jag visste att utförslöpningen tog styggt på benen, men att det skulle kännas så här mycket såhär tidigt var jag inte beredd på. Bara att bita ihop och inse att detta skulle bli jobbigt.

Nästa stigning. 500 nya vertikala höjdmeter. Uppförsbackarna var rätt sköna. Man fick gå. Alla gick. Med eller utan stavar. Och man kunde hålla ok tempo, jag gick förbi ett par stycken, men blev inte passerad. Vi sprang genom fantastiska medeltida tempelborgar uthuggna och inbyggda i klipporna. Ett lämmeltåg med guppande ljus framför mig, och ännu fler bakom.

Utför. Det gick fortfarande snabbt utför, och snart var jag vid första checkpointen vid 18 kilometer. Reptiden här var 3:15, och jag hade inför loppet varit orolig. Man vet inte. Men jag kom in efter 1:57, och kände att jag hade gott om tid på mig. David hade jag tappat bort redan i starten, så nu var det mitt eget lopp.

Jag åt och drack. Alldeles för mycket. Dom hade dukat upp fantastiskt mycket godsaker, och hjärnan var i överlevnadsläge. Med 16 km till nästa kontroll, så var det bara att fylla på. Ost, kex, mandelmassa…

Och direkt efter kontrollen gick det uppför igen. Varje backe var 400-500 höjdmeter, och det var fortfarande inga problem. Efter att ha varit ute i nästan 4 timmar började dagen gry. Det var strax efter en stigning, och mitt i en skog. När jag kom till kontrollen vid 34 km var det morgon. Det var ljust, och gatorna i den lilla byn var kantade med folk som hejade på.

Jg hade mer än 3 timmar tillgodo på maxtiden, och kände att detta skulle kunna gå vägen. Mer än en tredjedel avklarad, och en sluttid på under 12 timmar om allt flöt på. Magen hade dock börjat reagera på all mat jag hade smällt i mig, och som jag fortsatte att smälla i mig, så jag fick göra ett första toalettbesök. Jag fyllde på vattenblåsan, och begav mig iväg. Uppför…

Men nu kunde man se utsikten! Det som tidigare hade varit ett tyst arbetande i mörker blev plötsligt en upplevelse i fantastisk natur. Och även om benen var stela när man sprang ”vanligt” så flöt det på uppför, och även utför. Och bara en mil senare kom nästa kontroll, vid 44km.

Strax innan kontrollen var det en gubbe framför mig som fick ett snedsteg, halkade till och föll handlöst in mellan två stora stenar. Vid vilket annat arrangemang som helst hade man kört vidare, och litat på att utbildad sjukvårdspersonal tar hand om det. Men detta är ultralöpning, och här har man bara sig själv och sina medtävlare. Så det är en självklarhet att stanna och hjälpa till. Jag fick honom på benen, konstatetade att inget var brutet, och det var bara blod som forsade ur ett jack på näsan. Vi torkade upp det, och fortsatte.

När jag fyllt upp magen och vattenblåsan, och gått på toa igen, så träffade jag honom där han satt och blev omplåstrad. Vänliga hälsningar på franska, och vidare upp. Nästa etapp var 19 kilometer och innehöll två stigningar.

Den första kom efter en underbar sträcka längs en flod i en dalgång. Grönt, friskt och lummigt. Innan stigen bar av uppåt. 400 nya höjdmeter, men benen trummade på bra uppför. Det bar inte förrän på toppen, när halva loppet var avklarat som det högg till. Det smärtade som om man huggit två knivar rakt in i låren. Benen som tidigare kunnat jobba på utför, var plötsligt helt slut och mer eller mindre bara vek sig under mig. Så det blev till att gå även utför. Meter för meter.

Jag tog mig till fjärde kontrollen. Återigen var jag tvungen att gå på toa, och jag åt inte lika mycket nu. Mentalt sliten och fysiskt slut i benen. Jag kunde fortfarande springa där det var platt, men jag var tvungen att gå både uppför och nerför. Och det som tidigare hade känts som relativt lätt, att gå uppför, var nu oerhört slitsamt. Jag tog en gren och använde som stöd, och svor tyst för att jag inte tagit med stavarna som jag lånade av Rikard.

Jag tog mig till kontrollen vid 75 km. Vattnet hade tagit slut, och jag hade knapp styrfart. Och jag hade 25 kilometer kvar. Någonstans här insåg jag att det bara var att bita ihop och ta sig framåt. Om jag tidigare bara kunde springa där det var plant, kunde jag inte springa alls längre. Så jag bestämde mig för att lufsa. Det gick trots allt snabbare än att gå, och det kändes nästa. Som löpning. Jag höll runt 6min/km på detta sättet så länge det var platt, men gick uppför och utför. Och det var väldigt lite platt på denna sträckan…

Men vi färdades på sträckor som var helt fantastiska. Stigen löpte uppe på en bergskam. 40cm att springa på, och 300 meter stup direkt till höger. Det hade varit läskigt i vanliga fall, men nu hade man ben som var ganska opålitliga. Så jag tog det försiktigt. Kanske mest för att jag inte kunde göra annat.

Nu började jag titta på klockan lite för ofta. Varje gång jag lyckades springa en bit var en seger. Och jag kom sällan mer än 200 meter varje gång, så kilometrarna fram till sista kontrollen vid 90 km segade sig fram. Alla kilometrar som gick under 9 minuter var en seger, och jag insåg snart att jag tappat flera timmar de senaste milen. Men det spelade ingen roll. Jag skulle ta mig i mål. Jag skulle ta mig i mål…

Vid 83 kilometer tog jag två panodil, och vid 87 en voltaren. Jag kunde fortfarande inte springa, men gjorde det ändå. Ett steg i taget. Varje löpsteg spara in på två gångsteg. Spring 10 steg. Spring hundra meter. Spring. Varje löpsträcka var en seger, och jag firade inombords. Och snart var jag framme vid sista kontrollen. Enbart vatten, vilket var ganska skönt. Jag insåg att jag inte skulle hinna i mål innan solen gick ner, så jag satte på mig pannlampan igen. Bara sista berget kvar. Och det var ett helvetesberg, men det var vackert i skymningen.

Och jag började gå. Eller snarare klättra, för det var riktigt brant. Låren brände för varje steg jag tog, och jag visste att jag tog ungefär 800 steg på 100 höjdmeter. Jag räknade stegen. Var fjärde steg räknade jag, och visste att jag behövde räkna till 1000 innan jag var uppe. Men det var sista stigningen. Sista berget. Sista etappen.

Och hur jävligt det än kändes, så var jag ändå väldigt lycklig. Det är väldigt få som får upplevs det jag gjorde just nu. Jag mötte många på väg ner draperade i värmefiltar, som hade varit tvugna att ge upp så nära målet. Jag visste att jag skulle klara det. Det var ju vara till att räkna till 1000.

Och sedan var jag uppe. Och plötsligt kunde jag springa igen. Och jag sprang tills jag märkte att det visst var en kontroll till, nästan på toppen. Jag tog lite soppa och pannkakor, mölade ner lite mörk choklad och ost, satte på pannlampan och sprang iväg.

Först var det plant, men sedan började det gå utför. Klockan varnade för låg batterispänning, och halvvägs nerför berget med Millau i sikte, började pannlampan blinka. Då är det inte många minuter ljus kvar, och det sista man vill är att springa utför ett stup i kolmörker. Så jag satte den på lägsta ljusstyrka, och störtade nerför.

Och nu kunde man höra speakern vid målet. Jag struntade i att benen värkte, jag skulle bara i mål. Och i mål kom jag till slut. På 15 timmar, 38 minuter och 37 sekunder. Jag kunde bara stå där och vara nöjd. Så jävla nöjd.

Och folk förstår inte varför man gör det. Men dom har aldrig testat. Alla kan relatera till hur det är att åka på semester och sola och bada en vecka. Alla vet hur skönt det är, och hur solbrännan påminner om hur skönt man hade. Detta är precis samma sak. Fast istället för att ha legat på stranden så har man sprungit nästan 16 timmar. Och istället för solbränna ligger man här med ben som inte bär längre och längtar efter nästa utmaning. Efter nästa berg.

Inte för att man vill bevisa något. Utan för att man vill. Och kan.

David kom i mål knappt två timmar senare. Jag kom på plats 146 totalt. Men det är oviktigt i sammanhanget. Jag kom i mål. Och jag klarade kvalet till Western States 100. Kvaltiden var satt till 19 timmar i detta racet, så jag hade lite till godo.

Här är länken till det officiella resultatet
http://templiers.livetrail.net/coureur.php?rech=3151

Och här är länken till loppet på Garmin Connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/938562083