Redan i höstas när jag satt och tittade på min personliga rekord, så såg det ganska bra ut på distanser upp till halvmarathon, men marathontiden på 3:49 stack ut. Att jag gjorde den på skogsmaran i höstas spelar mindre roll, jag ville se hur snabb jag är på en stadsmara.
Men när skall man springa? Jag ville göra det på våren, och gärna med god marginal till göteborgsvarvet, och då var Düsseldorf ett bra allternativ.
Jag bokade in mig, men först för ett par veckor sedan kom jag på att jag varken bokat resa eller boende, så det blev väl inte optimalt. Resa ner på fredag kväll, och hem Söndag eftermiddag. Lugnt och fint i teorin, men i praktiken innebar det att jag var tvungen att springa på runt 3 timmar för att hinna ut till flygplatsen.
Väl på plats märkte jag snabbt att det inte var det mest högklassiga hotellet jag hamnat på, det var inte ens ett hotell utan snarare en lägenhet. Komplett med micro, vattenkokare och kylskåp. Och en tv med 27 tyska kanaler… Det passade mig perfekt. Nu kunde jag ”laga” min egen mat och ladda upp i lugn och ro.
Under lördagen var jag ute på en kort löprunda för att väcka kroppen lite, plus att jag promenerade runt lite föra att reka min flyktväg på söndagen. Hela innerstaden skulle vara avstängd, så det fick bli tunnelbana. Och min skoltyska är väl sådär. Kollade in startområdet på kvällen, och kände mig väldigt förberedd. Men kanske inte i toppform.
Så var det söndag morgon, och dags för start. Jag var ute lite väl tidigt, och det var inte speciellt varm, knappt 10 grader och fuktigt.
Vid starten var det en väldigt trevlig stämmning, och när jag lämnat in min väska i förvaringen var det dags för sista toabesöket. Och det var ingen kö! Nu var jag klar väldigt tidigt, och hade inga överdragskläder. Det blev till att röra på sig, då jag körde i shorts och t-shirt. Men det var inga problem. Jogga på stället och stretcha. Jag hade placerat mig själv i första startgrupp, och det var ingen trängsel någonstans. Runt 1700 fullföljande deltagare gjorde loppet perfekt i storlek.
Så gick starten! Ut och iväg. Jag hade tänkt att gå ut lite lugnare än vanligt, och låg på prick 4:00 tempo första kilometrarna. Jag var förvånad över hur låg pulsen var i detta tempot, vanligtvis brukar den närma sig tröskelpulsen på 156, men nu låg jag snarare på under 150. Men det var ingen ide att öka farten, jag visste ju att det skulle bli ett långt lopp. Men jag började drömma om tider under 2:50, och placering på topp 50. När jag tittar på resultatlistan i efterhand, så var de killarna jag sprang med här sådana som alla slutade topp 25…
Redan efter 6-7 km började jag känna av baksidan på vänster lår ganska mycket. Men jag kunde fortfarande trycka på, och passerade första milen på en bit under 41 minuter. Men det var efter detta det började bli riktigt tungt…
Jag hade redan börjat bli passerad av löpare, och nu kände jag att benen inte var med mig längre. Tempot sjönk, och likaså pulsen. Jag brukar vara ganska bra på att hålla pulsen och tempot uppe, men för lite ren löpträning börjar nu ta ut sin rätt.
Nästkommande mil bjöd enbart på ett par km på under 4:15 som var måltempot. Jag höll min drickaplan, och kände att det var dags att börja med bananer också. Fram till halvvägs höll jag ändå uppe tempot ok, och passerade halvmaran på 1:28 faktiskt min näst bästa tid på en halvmara, så det var bättre än väntat.
Men nu började kilometertiderna att krypa upp mot 4:20, och pulsen ner mot 145. Fötterna värkte, men det är nästan bara skönt. Det tar fokus bort från tröttheten och värken i låren. Samtidigt började jag tänka på varför jag gör detta. Jag har ju längtat efter att springa långt i flera veckor, och då skall väl inte lite trötthet och smärta hindra mig. Fokusera på det possitiva, och inse vilket fint marathon detta är. Jag får ju en guidad tur av hela stan, och publiken är fantastisk!
Men vid 32km blev jag passerad av farthållaren för 3:00 fart, med c:a 10 löpare i släptåg. Jag försökte hänga på, men benen ville inte. Så jag fick se min drömtid sakta glida iväg framför mig.
Men det fanns fortfarande möjlighet att klara av det ända fram till 38km, men då skulle jag behöva avsluta väldigt starkt, och kroppen var väldigt svag. Jag intalade mig själv att detta var en bra sak, nu kunde jag ju försöka bättra tiden en gång till!
Nu var det dock inte långt kvar, och att bara ta sig i mål började kännas som en seger. Jag kunde tillochmed kosta på mig att spurta förbi en kille på upploppet, och ta mig i mål på 3:01:54. Jag kom in på plats 104 totalt, som 27:a i min klass, M40. Så jag är väldigt nöjd med min marathondebut trots allt!
Och flyget då? Trots att vaderna krampade ihop när jag drog på mig byxorna, så hann jag både byta tröja och ta mig via U-bahn ut till flygplatsen i såpass god tid att jag kunde unna mig en lunchpizza. Och bli utskälld av städpersonalen på toaletten för att jag tvättade armhålorna innan jag satte mig på planet. Men jag måste ju tänka lite på mina medpassagerare också…
På utrustningsfronten var det återigen dåliga nyheter för saucony. Jag testade ju kinavara 5, som skulle vara uppdaterade kvalitetsmässigt, men när hålen till skosnörena går sönder redan under första loppet, så är det under all kritik. Sorry saucony, jag kommer nog att satsa på sketchers för asfaltsloppen framöver.
