Så var det dags för mitt första ultramarathon. I våras när jag satt och tittade igenom listan över lopp som gick i europa under hösten, så fastnade jag för detta. 55 kilometer i bergen strax söder om Sierra Nevada i Spanien. På fredagen la jag fram allt jag kunde tänkas behöva, och sådant som vara bra att ha, och packade så mycket jag fick plats med i handbagaget.
Jag landade i Malaga 23:10, och hämtade ut min hyrbil, satte mig och körde de 10 milen till Loja, där starten skulle gå. Jag hade inte fått några speciella anvisningar om adress, mer än att man kunde övernatta vid stadion i Loja. Så jag körde dit. Men när jag kom fram var det mörkt, stängt och öde. Jag hoppades att det var rätt plats, fällde bak sätet och la mig och ”sov”. Kallt och obekvämt, men jag lyckades få ett par timmars sömn innan jag gick upp. Och vid halv åtta började fler personer dyka upp, så jag följde dom, och hämta ut mitt startkit.

Nu kunde jag även ta mig in i sporthallen och byta om. Här träffade jag Magnus Kihlberg, en av 4 andra svenska anmäld i 83k klassen, och en schweizare som skulle springa 166k. Skönt att ha någon att bolla taktik och klädval med innan start.

Vid 09.00 var det dags för gruppfoto, och 09:15 gick starten. Jag tänkte gå ut lugnt, och det gick inte att starta på nåt annat sätt, då första 3 kilometrarna var uppför. Inte jättebrant, men ändå så att det var svårt att hålla 6min/km tempo.

Jag hade 6-7 löpare framför mig, och första milen gick genom ett fantastiskt landskap på steniga stigar halvt bortsköljda av kraftiga höstregn. Men inte idag. Det var strålande sol, och i te ett moln på himlen. Jag var väldigt nöjd med mitt klädval, shorts och kortärmat, även om det fortfarande var lite kyligt i skuggan av berget.

Jag hade räknat bergspassagerna till 6 stycken under loppet, och när vi kom fram till den andra, så såg jag att löparna framför mig hade börjat att gå. Dom är erfarna tänkte jag, så jag började också att gå. Jag tog sedan som vana att gå i backar där pulsen höll sig över 150 när jag gick.

Vid 15 km kom jag ikapp Robert Hackel, som jag träffade vid starten, och även en spanjor som var ute på 166k slingan. Jag hade blivit omsprungen av en annan spanjor i en uppförsbacke tidigare, så när jag räknade efter var det kanske 4 eller 5 framför mig, då de tre första hade sprungit 21k sträckan.

På väg mot CP1 vid 19 km, på toppen av den tredje stigningen, kände jag mig stark, och kunde utan vidare hålla 5:30 tempo uppför. Lutningen passade mig, och jag kom fram till den första kontrollen några minuter innan Robert och 166k spanjoren. Jag fyllde på Camelbaken ordentligt, för nu hade det blivit ordentligt varmt, och jag förlorade mycket vätska. Jag mölade även i mig bananer, chips och drack cola, för jag kände på mig att det skulle behövas.

Jag, Robert och spanjoren stack sedan iväg samtidigt, och de båda höll ett hårt tempo utför serpentinvägarna på berget. Det är nästan svårare att springa utför än uppför när benen börjar stummna.

På väg uppför 4:e toppen kunde jag tugga på nästan utan att gå, och lämnade Robert och Spanjoren bakom mig. Strax kom jag ikapp 83k spanjoren som passerade mig tidigare i loppet. Han gick inte en meter uppför, inte ens i de brantaste backarna, så bi passerade varandra ett tiotal gånger, då jag var snabbare när jag väl sprang, men gick när det blev för brant.

Vi hade sedan sällskap utför och på flacken, där vi höll ungefär samma tempo, men när vi kom in på stigningen upp emot den 5:e toppen, och CP2, så kunde jag dra ifrån då det inte lutade speciellt mycket. Någon km in emot kontrollen gick jag, då det var väldigt brant, och när jag sedan började springa igen kom krampen i vaderna.

Jag tog mig fram till kontrollen, och stannade ett bra tag för att fylla på med sportdryck, bananer, cola, chips, apelsiner och elektrolyter. Jag såg till att gå i mig av allt dom hade, och efter en paus på 5 minuter sprang jag vidare. Jag hade sprungit 35km, hade bara en löpare framför mig i min klass, och 20 km kvar. Men båda vaderna drog ihop sig och krampade i varje steg.

Nu handlade det om att ta sig i mål. Gå tills krampen släpper, och spring tills den kommer tillbaka. Jag märkte att det gick bättre utför, och efter 36km var det nästan bara utför. Jag lade om löpsteget så att jag inte belastade vaderna, och efter ett par km till hade kramperna nästan släppt, även om det kändes spännt.

Och nu var det asfalt. Och relativt platt. Så länge jag kunde hålla ett kontrollerat lätt steg, så kunde jag hålla upp farten. Och ju snabbare jag sprang här, desto mer tid kunde jag gå på slutet. Det var så jag tänkte, och kunde hålla ett tempo på runt 4:45 innan vaderna krampade ihop.

Jag kom till CP 3 vid 42 km, och kände att jag hade rätt mycket vatten kvar i camelbaken, så jag tog bara för mig av det som bjöds, stretchade ut vaderna och sprang vidare. 13km kvar, det är ju bara ett lugnt lunchpass, det klarar du utan problem, sa jag till mig själv. Och det gick bra i 4 km, när det var platt. Men jag såg sista berget framför mig, och visste att det skulle bli tungt.

Och när det började branta på så mycket att jag var tvungen att gå, så kändes det fortfarande bra. Kramperna hade jag inte känt av på ett tag, och kroppen kändes fräsch. Men när jag sedan skulle springa igen slog krampen till. Och ordentligt i bägge vaderna. Jag kände att jag inte kunde gå mer, för få skulle jag inte kunna komma igång med löpningen igen, så jag försökte så gott det gick att springa med tårna pekandes rakt upp.

Men med 7km kvar till målet, och 1km kvar till toppen gick det inte mer. Vaderna krampade för varje steg jag tog, och jag var tvungen att gå. Det släpper utför, var jag tvungen att intala mig själv, och på toppen med 6 km kvar, gjorde jag ett försök att börja springa igen. Och vaderna skrek till mig att sluta. Ge dig, sa dom, aldrig, sa jag. Men jag spänner benen, och låser knät och springer på hälarna nerför, och håller på så sätt kramperna under kontroll.

Detta fungerade i någon kilometer, och med 4 km kvar till mål började även låren protestera. Nu visste jag att om jag slutade springa, så skulle jag aldrig kunna starta igen, och den sista biten in emot mål var en enda lång kamp mot mig själv. Jag hade kramp i bägge vaderna, baksidorna och framsidorna av låren, och nu började framsidorna av vaderna att krampa också. Jag fick uppfinna någon form av löpstil som var så ansträngande att jag låg på tröskelpuls hela vägen in mot mål. Det var som att springa med gipsade ben. Och sakta räkna ner. 2km, 1600m, 1km…

Och snart såg jag målet. Det var inga folkmassor på plats, men de som var där hejade mig över mållinjen. Jag hade klarat det.

Och jag hade dessutom gjort det på 5:19:48, en tid som bara var en minut över banrekordet från förra året. Men jag var ändå slagen av en spanjor, men inte med många minuter. Jag var mest nöjd med att ha tagit mig i mål, och fick hjälp av funktionärerna att få i mig ordentligt med dricka och elektrolyter. Man ser ganska tydligt hur mycket salt jag har förlorat på bilden ovan.

Efter en knapp kvart kom Robert in som 3:a i loppet, också han med kramp. Jag kunde dock inte sitta ner innan kramperna kom, så jag strosade omkring i målområdet och pratade med alla som var där, och efter ett tag tänkte jag fräscha till mig lite. Men när jag fått av mig tröja och byxor, och skulle dra av mig kalsongerna, låste sig högervaden helt. Jag kom ingenstans, och skrek på hjälp, och funktionärerna kom och sträckte tillbaka vaden. Jag fick även hjälp med att ta av mig strumporna så att jag kunde duscha.

Sedan visade det sig att man fick pris också! Jag kunde fortfarande inte få på mig strumpor eller skor, så det är därför jag står barfota på podiet.

Men vilken skön känsla när speakern ropar upp mitt namn, och jag får kliva (eller stappla) upp på pallen. Det var länge sedan det hände, eller det har nog aldrig hänt tidigare. Bara i lagidrott när jag var ung.

När jag hade slutat krampa i vaderna, sa jag hejdå till alla funktionärer, och satte mig i min hyrbil och körde ner till malagakusten. Nu ägnar jag mig åt avancerad återhämtning på stranden tills jag flyger hem på måndag.

Jag lovade att återkomma och springa även nästa år, och då får jag se vilken sträcka jag väljer. Kanske 83:an, men då måste jag ha löst krampproblemen.

Länk till loppet:
http://connect.garmin.com/modern/activity/616739493
http://runkeeper.com/user/thomee/activity/456604762
http://www.strava.com/activities/209721381