För 4 veckor sedan frågan Johan Landgren mig om jag ville vara med och springa en stafett mellan Sälen och Mora. Det var tre delmoment, rullskidor, MTB och löpning, alla på 9 mil vardera. Självklart, svarade jag!

Jag fick inte så mycket information om själva upplägget, men två veckor innan loppet ställde vi om träningen, och jobbade mer på tänkt tävlingsfart, dvs långa pass i zon, kombinerat med högintensiva pass. För min del innebar det att hålla sig runt 130 i puls, och anpassa farten därefter. sista helgen körde jag två långpass på 2 och tre timmar, totalt 5 timmar, där jag sprang 61km med en snittfart på 4:50. Så det verkade rimligt att det skulle bli utgångspunkten.

På tisdagen ringde Oscar Olsson och Frida Zetterström upp från konditionspodden, för en snabb intervju precis innan jag stack ut och sprang mitt tisdagspass. Oscar är mannen bakom hela upplägget, och han åker alla sträckor själv. Jag hade inte fått någon info om boende, men alla andra skulle bo på Mora Hotell och Spa, så jag bokade in ett rum där.

På fredag efermiddag åkte jag iväg upp till Mora, och på vägen upp ringde Oscar och sa att den .gpx fil som jag hade inte var riktig. Vi skulle inte springa sträckningen för ultravasan, utan istället följa vandringsleden Vasaleden från Berga by till Mora. Sträckan var densamma, men det visade sig vara en helt annan typ av terräng än vad jag hade tränat för första halvan av loppet.

Då det var en stafett, så var det teamet som var support åt de andra när man inte tävlade själv. Jag slapp gå upp vid 2 för att supporta Mattias Svahn, då Johan och Helena tog hand om detta. Planen var att Mattias skulle växla över till Johan vid 08:30, och att jag och  Helena sedan skulle ta bilen mot Sälen och supporta Johan på vägen. Men han var snabb Mattias, och kom in redan 08:06, så det blev lite stressigt. Jag hann precis få i mig lite frukost innan vi var tvugna att åka iväg.

Det blev lite stressigt, då en miss i kommunikationen gjorde att vi inte var på plats vid första kontrollen där Johan ville ha support, så vi fick vända och jaga hans position via trackern han hade på sig. Tredje försöket lyckades, och han fick i sig tillräckligt med energi för att klara sig till Evertsberg, som är halvvägs. Vi stannade även i mångsbodarna och väntade in Johan, innan vi stack ner till starten i Berga by.

Vi kom till starten strax efter att Oscar hade gett sig av, och en reporter från malungsbladet ställde lite frågor, vilket resulterade i att jag var med lite i en artikel om Supervasan

Samtidigt började konditionspodden sändning från mitt lopp, med en rapport från starten.

Etapp #1 Berga by – Mångsbodarna

Totalsträck: 24 km, total tid 2:12

Första två etapperna på Vasaleden är fantastiskt fina! Först 2 km uppför, samma sträckning som vasaloppet, sedan in i skogen och 7km på ganska tekniska små skogsstigar i ganska kuperad terräng. Jag var inte förberedd på att det skulle vara så fint, och löpglädjen var på topp. Flöt fram genom skogen drygt i 5-tempo, men pulsen låg strax under tröskel, så det tog mer kraft än tänkt.

När jag kom ut på grusvägarna vid Smågan, sänkte jag pulsen till den tänkta zon2 pulsen, och då var farten mer väntade 4:40 på platten.

Efter några km på grusvägar, blev det återigen stig fram till Smågan, men jag höll ändå planen hyggligt, och kände mig trots allt ganska fräsch när Johan och Helena väntade med energipåfyllning.

Etapp #2 Mångsbodarna – Risberg

Totalsträcka: 35 km, total tid 3:20

När jag fick ställa in Aktivitus Trailrace för andra året i rad så fick jag en möjlighet att springa loppet själv. Det är fortfarande ett tävlingslopp, med den enda skillnaden att alla deltagare kan starta när de vill under en månads tid. Det är givetvis bättre att starta på morgonen, så att man får en hel dags löpning innan första natten kommer, men jag ville genomföra det på det sätt det var tänkt, och då går starten 20:00 på fredagen. Så jag startade vid den tiden från Jonsereds fabriker och ut på Bohusleden norrut.

Etapp 1:  Jonsered – Angered  13km 1:30

Jag gick ut lugnt, eller vad jag tyckte var lugnt. Jag visste att det var en lång resa jag hade framför mig, och eftersom jag var helt ensam, så fick jag inte det sedvanliga adrenalinpåslaget från start, utan kunde ta det lugnt. Jag startade med 2 flaskor Umara, och planen var att de skulle räcka 16km vardera. Första sträckan är väldigt lättnavigerad, och jag hade bra flyt.

Etapp 2: Angered – Dammekärr 27km 3:14

Mörkret föll, och pannlampan sattes på. Energiplanen flöt på som planerat, jag började på andra flaskan vid 17km, och kroppen kändes bra. Inga problem eller skavanker. När man kommer in på Vättlefjällsleden börjar det flyta på riktigt bra. Och här känns det som om man är igång på riktigt. Jag stannade vid Dammekärr och fyllde på min tomma flaska med vatten, och det var rätt skönt med lite rent vatten som kontrast till min citronspetsade sportdryck.

Etapp 3: Dammekärr – Fontin 39km 4:49

När jag lämnade Dammekärr så var det 5 km till mitt nästa depåstopp vid Jennylund. Här hade Johan Isaksson lagt ut en flaska sportdryck till mig, blandad på samma sätt som de jag hade med mig från start, dvs 1 liter med 240g kolhydrater i. Jag hade inte riktigt tömt den flaska jag hade kvar, och gjorde det vid kontrollen. Tog fram flaskan som var gömd under huset bredvid stallet, hälsade på hästarna, och fyllde på mina flaskor. Men det blev några deciliter kvar, och jag visste att detta var sista energidepån innan jag kom tillbaka hem, så jag tömde flaskan innan jag tog den med mig och slängde den i nästa papperskorg i bohus. Men det skulle jag inte ha gjort. Under den långa utförslöpningen mot jordfallsbron skumpade det rejält i magen, och jag började bli lätt illamående. Inte så farligt, men jag tog det lite lugnt med energidrycken ett tag.

Etapp 4: Fontin – Bönered 65km 9:00

Min backyard. Den kanske knepigaste sträckan för många, men en klar favorit för egen del. Jag behöver inte ha framme kartan, jag vet vägen. Det enda orosmomentet är magen. Överdosen av kolhydrater i Jennylund gör sig påmind hela tiden, och jag har mycket gaser. ”Never trust a fart in an ultra” är ju ett känt uttryck, så jag får ta det lite försiktigt. Träffar en grävling som står mitt på stigen och stirrar på mig och vägrar gå iväg. Har respekt för djur med vassa tänder, så jag pratar lugnt och stilla med henne tills hon traskar iväg in i skogen

När jag kommer in i skogen där jag har sprungit med grensax och märkband helgen innan blir jag riktigt förbannad då någon har plockat ner de viktigaste markeringarna, och gjort den nya delen som är svår att hitta helt omöjlig att hitta. Jag vet att jag har klippt upp en stig, men vet inte exakt var jag skall svänga av för att hitta den. Jag svär högt och är riktigt irriterad när jag vet hur mycket tid och kraft jag har lagt ner på att löpare skall hitta igenom skogen, och så är någon där ute mitt i en skog på hisingen och saboterar allting. Jag tar fram kartan i klockan, och följer spåret. Terrängen är ändå rätt ok, men det blir en kilometers orientering. Därefter vet jag vägen, och tar mig runt gula slingan, ner i djupedal och upp vid fornborgarna.

Här går det inte längre att igonerra magen, så jag viker av från stigen och ut i snårskogen och sätter mig och skiter. Det tar ett tag, men är oerhört skönt att springa efter detta. Så med lätt mage trippar jag vidare in på mina stigar bakom huset, och möter den snart uppgående solen på toppen av Kopparåsen.

Etapp 5 – Bönered – Tuve 83km 12:10

Jag tar en rätt lång paus hemma i huset. Smörjer in fötterna, byter skor och strumpor, byter till kortbyxor, tar en kopp kaffe och en macka, byter pannlampa men glömmer att lägga ut extrabatteriet från den första. Packar ner energi för 5 mils löpning samt bullar och mackor. Jag struntar i att ta med fler bars, då jag bara kunnat få i mig 1 bar hittilss, jag tömmer även ut hälften av sportdryckspulvret, då jag inser att jag inte kommer att kunna få i mig såpass mycket sportdryck, och tar en flaska vatten och en med sportdryck med mig. Jag har bara fått i mig 1 dl sportdryck sedan fontin, så jag vet att det kommer att bli jobbigt. Längtan efter att avbryta här och krypa ner i min varma säng är ganska stor, men jag försöker inte tänka på det, utan jag ger mig ut i kylan igen. Det är riktigt kall nu innan solen har gått upp, och shorts känns som lite kläder, men jag vet att solen kommer att gå upp och börja värma snart, så det blir till att hålla uppe farten och få upp värmen. Det relativt långa stoppet hade gjort gott för kroppen, benen kändes väldigt fräscha igen, så jag låtsades att jag skulle starta nu, glömde natten som varit, och så fram emot de återstående 106 km. 10 mil vet jag att jag klarar av att springa.

Här hittar jag också bra, så kartan behövs nästan inte, Jag har sprungit sträckan till Hisingsparken många gånger, och det är lätt att hitta. Den första kaffekicken och euforin lägger sig ganska snart, och jag får börja gneta igen. Jag vet att det är för att jag är låg på energi, men vill inte börja må illa igen och inte få i mig någonting alls, så jag tar det lugnt med energin. Sippar på sportdrycken, känner ingen direkt hunger ännu. Väl inne i Hisingsparken märker jag att jag dragit banan över ytterligare en topp jämfört med vad jag sprungit tidigare, och där är det lite svårt att hitta rätt. Men jag vet att det är uppför som gäller, så jag springer uppför. Eller går.

Etapp 6: Tuve – Ängården 100km 14:35

I Tuve möter David upp med ett fullspäckat buffebord! Saker som jag inte visste att jag var sugen på som goda kakor, clementin och kaffe. Jag drar fram en macka ur packningen och mumsar på. Magen känns ok igen, det är bara sportdryck som jag har problem med just nu. Jag får även en påse vegansk godis av David, som jag sprar till det blir tyngre. Underbart!

David springer med mig längs stigarna från hisingsparken till älvsborsbron, och livet känns lätt igen! Det går inte speciellt fort, men det är härligt med sällskap, även om jag är lite mindre pratglad än vanligt. Tiden flyger förbi, och vid älvsborgsbron sticker David av mot Lindholmen. Nu fortsätter jag ensam över asfalten på bron och ner in i staden. Jag har dragit banan med sikte på lilla ängården, medvetet så att den passerar en pressbyrå strax innan. Och även försökt att pricka in alla stigar i alla grönområden som finns på sträckan, så det blir lite detaljnavigering för att hitta rätt. Men jag litar på klockan, och prickar varje sväng. På pressbyrån köper jag en flaska vatten, fyller på en flaska med sportdryckspulver och ingefärsjuice. och ger mig in i Ängårdsbergen.

Etapp 7: Ängårdsbergen – Sisjön 115 km 17:38

Det var varmt tidigare, men börjar blåsa upp lite, och det blir kyligare på topparna. Ängårdsbergen, där jag sprungit varje tisdag de senaste 7 åren, här borde det vara rätt lätt att hitta. Och navigeringen är inget större problem, däremot terrängen. Det börjar bli rejält segt uppför utan stavar, och jag är inte speciellt snabb på de tekniska utförslöpen heller, så det tar tid. Tempot går ner rejält.

Mitt i skogen dyker ett bekant ansikte upp, det är Jörgen Reppling som har tagit sig ut för att heja på mig. Jag går och pratar med honom en stund, innan jag drar vidare. Inte mycket snabbare, men det var skönt med lite pepp mitt i misären.

Ängis backar, som jag brukar älska, är plötsligt väldigt tunga. När jag skall ner för mordors trappor får jag ta det väldigt försiktigt. Det är brant, och ett snedsteg hade varit förödande. Men jag tar mig ut, och tar ett break vid macken vid fässbergsmotet. Fyller på mina flaskor, toppar den ena med lite sportdryckspulver. Mina läppar och näsa börjar bli väldigt torra och nariga, men jag misslyckas återigen med att köpa ett lupsyl. Slut även här. Ja ja, det skall skava lite att springa långt.

Etapp 8 – Sisjön – Kållered 129km 19:48

Efter Sisjön flyter det på ganska bra igen. Stigarna är snälla, backarna lätta, och jag har bra flyt. Jag hade kontaktat Simon Gustafson under förmidagen och justerat tidsplanen för när han skulle möta upp mig. 12 blev 14 som blev 16 när jag insåg att jag räknat fel på en mil på var kontrollen skulle vara. Jag hade den gamla bansträckningen i huvudet, och där passerar man Kållered efter 120km, men den nya bansträckningen är ju förlängd. Så ett nytt osammanhängande samtal ger ETA Kållered 16:00.

Men jag kan springa på rätt bra, och ser ut att kunna komma fram en kvart tidigare. Extremt målmedveten och fokuserad räknar jag ner kilometrarna mot Kållered där vi skall mötas utanför Coop. När jag passerar under järnvägsbron hör jag någon komma springande bakom mig och ropar mitt namn. Det är Simon. Jag registrerar det, och tänker att han kommer nog ikapp. Det är ju bara några hundra meter till stoppet. Men han fortsätter skrika, och jag inser att det finns två coop i kållered, 500 meter ifrån varandra. Simon har ställt upp bilen vid det första, så jag får vända och gå tillbaka. Mitt fel, men ändå irriterande. Simon har dukat upp en fin buffé i bakluckan på hans bil, och har med sig min dropbag. Jag inser att jag inte kommer att behöva fylla på med något av det jag packat ner förutom gels. Men han har en bonusbanan som är riktigt gott, och en kall öl. Så vi traskar iväg. Jag sippar på min öl, och har bara ett marathon kvar. Och nu har jag sällskap igen!

Etapp 9 – Kållered – Sisjön 154km 24:45

Några snirkliga kilometer innan vi kommer upp emot Tulebo och in på Bohusleden igen. Simon springer på framför mig i vad som antagligen känns som snigelfart för honom, men det är för snabbt för mig. Jag behöver gå i alla uppförsbackar, och har svårt att se att det är några utförslöpor eller platta sträckor någonstans. Men när jag väl kommer igång med löpstegen så känns benen fortfarande bra, men orken finns inte. Så det blir som små intervaller hela tiden med återhämtning emellan.

Vi stannar till vid Herkulesgården och jag kan sticka in en sväng på toaletten. Magen har börjat klaga lite igen, men efter toabsöket blir jag lite pånyttfödd igen. Lättare liksom.

Det är lugnt och skönt, men börjar bli lite kallare igen. Det är gott att ha någon att prata med, och Simon följer med ända till Hobo Hill. Han är sugen på att följa mig hela vägen till mål, men har ingen pannlampa, och då kommer det att bli svårt. Så han får vända tillbaka till Kållered igen. Och jag fortsätter ensam. Det går rätt bra efter toabesöket

Etapp 10: Skatås – Jonsered 171km 28:07

Det börjar bli riktigt kallt nu. Kranen i Skatås har två lägen. Maxtryck eller inget. Blir rejät våt när jag försöker fylla på en flaska med sprotdryck. Tömmer i det sista pulvret och en shot med ingefärsjuice, tar på mig alla extrakläder jag har med mig. Vindjacka, regnjacka, dubbla handskar och tre buffar över mössan. Ringer Linda och säger att jag nog inte kommer hem före midnatt. Jag har 17  km kvar som nog tar minst 3 timmar. Sen börjar den riktigt roliga delen av loppet.

När det börjar skymma ser jag en råbock. Han bara står där precis bredvid mig på vägen. Jag pratar med honom, men även om han inte svarar så är det trevligt med lite sällskap. Tar fram kameran och tar en bild. Ser ingen råbock på bilden. Men det måste vara för att det är för mörkt tänker jag.

Tiden flyger förbi. Även om varje kilometer går på 10 minuter, känns det som om de plingar till i klockan hela tiden. Börjar bli lite trött. Träffar även en Björn och en Älg som står och stirrar på mig. Men de försvinner när jag kommer närmare, de liksom löser upp sig och blir skuggor.

Jag är på oerhört bra humör. Benen bär riktigt bra, jag springer på så fort jag kan och känner att jag har fint flyt. Klockan höll inte med 8-9 min/ km är väl helt ok efter 27 timmars löpning, men det är inte riktigt värt det när jag går på 10 min/km. Så jag återgår till intervalllöpandet sedan tidigare.

När jag kommer över motorvägen och närmar mig sista trapporna så tycker jag att jag hör människor som står och jublar, och när jag kommer ner emot mål så ser jag att det är ett gäng som har samlats för att ta emot mig i mål. Men när jag kommer närmare dör ljudet ut, och alla människor glider undan, som skuggor.

Det är helt tyst och öde. Inte en själ. Jag är ensam. Trycker stop på klockan, och promenerar bort mot bilen. Jag har tagit mig varvet runt. Slagit distansrekord med 2 kilometer och mår rätt bra.

Jag har en medaljceremoni där i mörkret. Ger mig själv en stor kram och hänger medaljen om min hals. Först i mål. Men inte snabbast.

Jag skall säga det direkt, så att ni vet. Detta var det mest välarrangerade lopp jag har sprungit. Allting från sajten där man bokade loppet, till transporter, boende, start och mål, dropbags och checkpoints. Och loppet var inte 110 km, utan 117.

Men vi börjar från början. Jag tittade som vanligt på kvallopp till Western States, och ville göra något annat än Templiers i år. Turkiet och kappadokien såg intressant ut, och jag frågade om det var någon som ville hänga med. Mervi, Johan och Simon visade tidigt intresse, så i Maj bokade jag in oss på Castle Cave Hotel efter att vi hade anmält oss. Jag hade ingen direkt tanke på vad det var för område loppet gick i när jag anmälde mig, men ganska snart visade det sig att det var ett underbart område på det Turkiska höglandet.

Vi tog flyget ner på Torsdag morgon, och var framme i Urgup vid 8 på kvällen. Castle Cave var ett hotell uthugget ur sandstensklipporna, och även om det var ett av de dyrare hotellen, betalade vi inte mer än 1000:- per person för fyra nätter.

Fredagen ägnade vi åt att packa. Jag hade en ambitiös nutritionsplan, där jag hade beräknat den mängd energi jag behövde få i mig per delsträcka på Umaras Energikalkylator. Då det fungerade så bra på vätternrundan och Ironman Köpenhamn att bara köra på rena kolhydrater i form av Maurten och gels, så tänkte jag testa samma strategi på ett ultralopp. Inget fett eller protein, bara kolhydrater. Så jag bakade runekakor på maltodextrin, fruktos, sackaros, sirap och havregryn, vägde upp gott och blandat och blandade ner torkade aprikoser och fikon och packade allt i små påsar som jag märkte med delsträcka, längd och mängd kolhydrater. Sedan var det bara att plocka fram rätt påse till rätt delsträcka.

Lördag morgon, väckning 05:00 och upp till en dukad frukostbuffé. Jag ville ha en realtivt lätt, kolhydratrik frukost, så jag hade med mig lite havregryn som jag åt med fikon, aprikos och banan och sköljde ner med juice och kaffe.

START – URGUP – 07:00

Starten gick 07.00, och det var en underbar dag. Lite småkyligt på morgonkvisten, men jag visste att det skulle bli varmare framåt dagen. Mycket varmare. Jag ville vara hyggligt långt fram så att jag skulle slippa trängseln i början, då vi ganska snart kom in på singeltrail där jag visste att det skulle vara svårt att ta sig förbi.

Jag startade därför lite snabbare än jag tänkt, och kom ganska snart in i rytmen. Det var ett underbart skådespel på himlen, där ett 50-tal luftballonger stilla steg upp i morgonsolen över ett magiskt fint stenlandskap. Det var kallt, och jag hade behövt handskar, men tänkte att snart kommer cirkulationen igång.

CP 1 – IBRAHIMPASA – 10,7 km – 01:03:49

Jag kom till första checkpoint efter en dryg timme, och jag hade inte gjort åt ens hälften av min energi eller mitt vatten, så jag beslutade att jag inte skulle fylla på en tredje flaska. Johan kom ikapp mig på kontrollen, och han såg pigg ut. Jag stack iväg före honom, men han kom ganska snart ikapp och förbi mig.

Jag hade fullt sjå med att stoppa i mig allt godis jag hade med mig. De flesta selfies ser därför ut som den nedan, där hela munnen är knökad med gott. För en som inte äter socker i vanliga fall, och som inte rört en godisbit annat än under ultraträning, var det hur gott som helst, och under andra sträckan åt jag ikapp det jag inte fick i mig under första sträckan.

Efter några minuter hörde jag en bekant röst bakom mig, och det var Mervi som hejade på mig. Jag hittade en fin utsiktspunkt, och väntade in henne, då hon inte var långt bakom. Även om solen inte hade börjat värma ordentligt ännu, började jag redan här att känna att detta skulle bli en jobbig dag. Mervi såg som vanligt otroligt pigg ut, och vi slog följe fram till nästa kontroll.

CP 2 – UCHISAR – 26,7 km – 02:57:09

Andra kontrollen var längst uppe i en liten by, inne i en grotta. Mervi var klar tidigt, och stack i förväg, jag packade om mina små godispåsar och drog iväg någon minut efter henne. Först var det utför någon kilometer innan vi kom ner i en dalgång där vi sprang på en sandstig. Jag vet att jag kände mig seg, men jag tog mig forfarande framåt i helt ok tempo. jag tappade iallafall ingen placering, och ganska snart var jag vid nästa kontroll.

Vägen dit gick till stor del nere i dalgångar, och även här fick jag sällskap av hundar. Jättetrevliga och bra sällskap, men dom var rätt kassa på att gå i trappor.

CP 3 – GOREME KUTUP AYISI – 34,4 km- 03:55:48

På väg in i kontrollen mötte jag Mervi som var på väg ut. Det var det sista jag såg av henne under tävlingen, och hon avslutade starkt som 4:a totalt, och 3:a i sin åldersklass. Själv lunkade jag på när vi kom in på tävlingens bästa parti när det kommer till löpkänsla. Längs en berssida ringlade sig en singeltrail fram, böljande upp och ner med en fantastisk vy till vänster. Bilden nedan visar början på stigen, som var populär för mtb cyklister på utflykt.

CP 4 – CAVUSIN – 45 km – 5:28:07

Efter 45 km började jag bli lite trött på att springa, och äntligen såg det ut som om det skulle bli lite backigare. Hittills hade stavarna bara varit mest i vägen, men nu verkade det äntligen som om det blev lite backe. Jag satte av uppför och passerade snart ganska många trötta löpare. Uppför är jag stark, så jag var ganska besviken över att backen tog slut efter bara 350 höjdmeter.

Men vilka vyer! Jag var tvungen att stanna till och fotografera då och då, för efter varje kurva blev utsikten än mer fantastisk. Klockan var nu strax efter ett, och det började bli rejält varmt. Jag åt extra mycket salt, då jag började känna av lite huvudvärk, och jag höll mig till vatten och energiplanen helt perfekt än så länge.

CP 5 – AKDAG – 49,8 km – 06:35:22

När jag nådde det lilla beduintälten som var den 5:e kontrollstationen, så kunde man skymta Urgup i fjärran. Snart var första halvan avklarad, det var bara lite nerför och lite uppför i en knapp mil innan andra halvan skulle börja.

Jag tuggade på så gott det gick i värmen, och efter 55km såg jag en man sitta vid sidan av vägen vid ett fält. Han såg ganska nestämmd ut, så jag stannade och frågade hur det var med honom. Han hade fått löparknä, och kunde inte ta ett stag till. Det finns inget att göra sa han. Jag har lite doklofenak, sa jag, och då sken han upp. Jag tog fram min välfyllda förstahjälpen väska, och fiskade fram en padodil och två voltaren 25mg. Gav honom dessa och lite vätska, och visade hur han skulle stretcha för att det skulle släppa. Jag kom in i coachingmode, och fortsatte utläggningen kring hur han skulle styrketräna och massera ITB senan för att det skall släppa. Han hade ju bara 5 km kvar, så den sista biten skulle han nog fixa.

Själv insåg jag att jag var nästan lika trött, fast jag hade 6 mil kvar.

CP 6 – URGUP – 57,9km – 07:46:20

Jag kom in till Urgup och vår dropbag gott och väl under 8 timmar som hade varit målet. Genast kom en funktionär med vatten, och en annan kom springande och kollade in mitt nummer för att hämta dropbagen. Ytterligare en funktionär kom med soppa. Ompysslad var ordet.

Jag bytte mot min andra påse kolhydrater, och stack iväg ut igen. Nu ändrade banan karaktär. Vi sprang på bakgator, på åkrar och på smutsiga småstigar. Banan kantades av slängda pumpor och skräp. Brant upp och ner för dalgångar innan vi lämnade samhället och kom ut på landsbygden igen. Det var en bra bit till nästa kontroll, och magen hade börjat säga ifrån lite mer.

Jag började få det jag kallar ultrablues. Huvudet vill inte springa mer. Benen kan rent fysiskt springa, men det gör ont, och man tar varje tillfälle i akt att se en uppförsbacke framför sig där det är ”lagligt” att gå. Och det var en lång delsträcka, men snart såg jag sjön i fjärran. Gott, snart började backarna i loppet tänkte jag.

CP 7 – DAMSA – 72,9 km – 10:05:01

Detta var sista kontrollen då jag åt något på ett bra tag. Och det jag åt var en citronskiva med salt på och en kopp te. Jag var trött på godis. Jag var trött på runekakor. Jag var trött på fikon, aprikoser, dextrosol och gel. Jag började dessutom att må illa, och kände att det även tryckte på andra vägen.

Men vägen visade återigen prov på vackra vyer med små krypin uthuggna i klippan innan det var dags att börja knata uppåt. Och uppåt gick det. Solen höll på att gå ner, och stigen förbyttes till väg. Ökenväg med 1 dm lös sand uppepå. Det var tungt att gå, och jag hade brutit av ena spetsen på staven, så den sjönk bara rakt igenom hela tiden.

Strax innan toppen satte jag på mig pannlampan, och nu visste jag att hettan var slut och att natten hade börjat. Jag hade sett fram emot natten, men inte med illamående och en begynnande yrsel. Jag mådde ganska kasst just nu, men lyckades knata på uppför och springa på hyggligt utför iallafall. Jag kände hur skorna fylldes med sand, då det var 2 dm djup finkornig sand hela vägen utför i till nästa kontroll.

CP 8 – TASKINPASA – 84,2 km – 12:07:37

In snabbt på kontrollen och fylla på en halv vattenflaska som jag lyckats få i mig, och snabbt ut. Jag ville inte riskera att få i mig något som gjorde att jag skulle kräkas i kontrollen, och bli avplockad, så jag rusade igenom. Direkt efteråt kom jag på att det kanske var dags att dra på sig överdragsjackan. Det var ju trots allt rätt kallt.

Och så var det dags att knata uppåt igen. Näst sista berget enligt höjdprofilen. I vanlig ordning går det bra uppför, men sämre på platten. Jag kunde inte springa långa sträckor där det var platt, det kändes som det gick uppför hela tiden. Jag sprang i varje nerförsbacke, och hade ganska bra hjälp av stavarna här när benen började svika. En ganska stor plattå som gick riktigt långsamt, innan det bara av utför igen.

CP 9 – KARLIK – 97,3 km – 14:25:07

Jag hade rejält med sand i skorna vid det här laget, och funderade på om jag skulle ta av mig skorna och hälla ur sanden. Men jag vickade lite på tårna, och det gjorde otroligt ont. Om jag tog av skorna skulle jag inte få på dom igen, det var jag helt säker på, så jag drog vidare, och beslöt att jag inte skulle vicka på tårna. Dom fanns nog kvar ändå.

Blåsorna hade ändå spruckit för ett tag sedan, och det var bara en backe kvar. Trodde jag. Här ändrade banan karaktär igen. Från att ha gått på ganska mycket vägar, om än fyllda med lös fin ökensand, så blev det nu kargt och stenigt. Hårda, spetsiga stenar som stack upp och gjorde ont hur man än sprang över dom. Detta var helt fel ställe att bryta staven på, så nu fick jag ta hjälp av bara en stav

Och utför, man fick ta det riktigt försiktigt för att inte snubbla och falla handlöst. Det kändes som en befrielse att ta sig till sista kontrollen. Batteriet i klockan var slut, och jag satte på runkeeper på telefonen. Batteriet på pannlampan tog slut, så jag fick byta. Men jag var snart framme.

CP 10 – TASOCAGI – 107,5 km – 16:36:04

Magen kändes lite bättre, så jag tog med mig tre salta kex ut ur kontrollen. Jag ville äta dom i fred, om jag skulle få upp dom igen, men det gick bra. Det första jag ätit på 6 timmar. Nu var det ju bara nedför tillbaka till Urgup igen. Hur svårt kan det vara, tänkte jag?

Och nerför var ordet. Det som tidigare var stig, som blev till sandig väg, som blev till stenig äng, var nu en stor ravin med klippor som man fick klättra nerför. Jag tog det vääldigt försiktigt, så det tog sin lilla tid. Och för att vara bara nedför, så var det ovanligt mycket riktigt långa uppförsbackar också, men tillslut kände jag återigen kullersten under fötterna, och kunde börja jogga på utför.

Jag var tillbaka i Urgup igen, och nu var det inte långt kvar. En riktigt elak uppförsbacke, innan man fick en skön sista kilometer utför mot målet. Det var bara att släppa på allt jag hade, och jag susade fram i säkert 10 km per timme…

FINISH – URGUP – 116,5 km – 18:19:36

Det var knappt en åskådare kvar när jag närmade mig målet, men hela organisationen stod och tog emot mig på mållinjen som en riktig vinnare! En underbar känsla! Jag fick min medalj, och en man tog mig in i målområdet och gav mig min finishertröja. Han hämtade min dropbag, ledde mig till matbordet och frågade om jag ville ha massage nu eller senare. Han erbjöd även skjuts tillbaka till hotellet, men det var bara ett par hundra meter, så det skulle jag nog fixa.

Trött, nöjd och glad åt jag lite pasta med kyckling, innan jag knallade iväg hemåt. Jag hade hoppats komma i mål under 17 timmar, men det spelade ingen som helst roll. Att bara ta sig i mål när saker och ting inte går helt efter plan, och bara 1 1/2 timme långsammare är något jag kan ta varje dag. Det är ju bara en blinkning i ultravärlden.

Till slut kom jag in på plats 56, och plats 18 i H40+.
Mervi Heiskanen kom in på 16:11:50 och plats 4 totalt, 3:a i D40-!
Johan Dahlgren kom in på 06:57:58 i 60k loppet, plats 21 och 6:a i H40+
Simon Gustafson kom in på 09:11:58 i 60k loppet, plats 135 och 42 i H40+

Och efter att ha tömt ut ett par hekto sand ur skorna och duschat, var det bara att sova några oroliga timmar innan magen började knorra och det var dags för frukost. Och att fundera på vilket nästa ultralopp blir. Förhoppningsvis Western States…

Tack Simon, Mervi och Johan för en underbar resa! Förhoppningsvis inte sista gången vi reser ihop.

Här är en länk till resultatsidan: http://utcappadocia.livetrail.net/coureur.php?rech=251