Kategoriarkiv: tävling

Düsseldorf Marathon

april 26, 2015landsvägslöpning, löpning, Marathon, tävlingTomas

Redan i höstas när jag satt och tittade på min personliga rekord, så såg det ganska bra ut på distanser upp till halvmarathon, men marathontiden på 3:49 stack ut. Att jag gjorde den på skogsmaran i höstas spelar mindre roll, jag ville se hur snabb jag är på en stadsmara.

Men när skall man springa? Jag ville göra det på våren, och gärna med god marginal till göteborgsvarvet, och då var Düsseldorf ett bra allternativ.

Jag bokade in mig, men först för ett par veckor sedan kom jag på att jag varken bokat resa eller boende, så det blev väl inte optimalt. Resa ner på fredag kväll, och hem Söndag eftermiddag. Lugnt och fint i teorin, men i praktiken innebar det att jag var tvungen att springa på runt 3 timmar för att hinna ut till flygplatsen.

Väl på plats märkte jag snabbt att det inte var det mest högklassiga hotellet jag hamnat på, det var inte ens ett hotell utan snarare en lägenhet. Komplett med micro, vattenkokare och kylskåp. Och en tv med 27 tyska kanaler… Det passade mig perfekt. Nu kunde jag ”laga” min egen mat och ladda upp i lugn och ro.

Under lördagen var jag ute på en kort löprunda för att väcka kroppen lite, plus att jag promenerade runt lite föra att reka min flyktväg på söndagen. Hela innerstaden skulle vara avstängd, så det fick bli tunnelbana. Och min skoltyska är väl sådär. Kollade in startområdet på kvällen, och kände mig väldigt förberedd. Men kanske inte i toppform.

Så var det söndag morgon, och dags för start. Jag var ute lite väl tidigt, och det var inte speciellt varm, knappt 10 grader och fuktigt.

Vid starten var det en väldigt trevlig stämmning, och när jag lämnat in min väska i förvaringen var det dags för sista toabesöket. Och det var ingen kö! Nu var jag klar väldigt tidigt, och hade inga överdragskläder. Det blev till att röra på sig, då jag körde i shorts och t-shirt. Men det var inga problem. Jogga på stället och stretcha. Jag hade placerat mig själv i första startgrupp, och det var ingen trängsel någonstans. Runt 1700 fullföljande deltagare gjorde loppet perfekt i storlek.

Så gick starten! Ut och iväg. Jag hade tänkt att gå ut lite lugnare än vanligt, och låg på prick 4:00 tempo första kilometrarna. Jag var förvånad över hur låg pulsen var i detta tempot, vanligtvis brukar den närma sig tröskelpulsen på 156, men nu låg jag snarare på under 150. Men det var ingen ide att öka farten, jag visste ju att det skulle bli ett långt lopp. Men jag började drömma om tider under 2:50, och placering på topp 50. När jag tittar på resultatlistan i efterhand, så var de killarna jag sprang med här sådana som alla slutade topp 25…

Redan efter 6-7 km började jag känna av baksidan på vänster lår ganska mycket. Men jag kunde fortfarande trycka på, och passerade första milen på en bit under 41 minuter. Men det var efter detta det började bli riktigt tungt…

Jag hade redan börjat bli passerad av löpare, och nu kände jag att benen inte var med mig längre. Tempot sjönk, och likaså pulsen. Jag brukar vara ganska bra på att hålla pulsen och tempot uppe, men för lite ren löpträning börjar nu ta ut sin rätt.

Nästkommande mil bjöd enbart på ett par km på under 4:15 som var måltempot. Jag höll min drickaplan, och kände att det var dags att börja med bananer också. Fram till halvvägs höll jag ändå uppe tempot ok, och passerade halvmaran på 1:28 faktiskt min näst bästa tid på en halvmara, så det var bättre än väntat.

Men nu började kilometertiderna att krypa upp mot 4:20, och pulsen ner mot 145. Fötterna värkte, men det är nästan bara skönt. Det tar fokus bort från tröttheten och värken i låren. Samtidigt började jag tänka på varför jag gör detta. Jag har ju längtat efter att springa långt i flera veckor, och då skall väl inte lite trötthet och smärta hindra mig. Fokusera på det possitiva, och inse vilket fint marathon detta är. Jag får ju en guidad tur av hela stan, och publiken är fantastisk!

Men vid 32km blev jag passerad av farthållaren för 3:00 fart, med c:a 10 löpare i släptåg. Jag försökte hänga på, men benen ville inte. Så jag fick se min drömtid sakta glida iväg framför mig.

Men det fanns fortfarande möjlighet att klara av det ända fram till 38km, men då skulle jag behöva avsluta väldigt starkt, och kroppen var väldigt svag. Jag intalade mig själv att detta var en bra sak, nu kunde jag ju försöka bättra tiden en gång till!

Nu var det dock inte långt kvar, och att bara ta sig i mål började kännas som en seger. Jag kunde tillochmed kosta på mig att spurta förbi en kille på upploppet, och ta mig i mål på 3:01:54. Jag kom in på plats 104 totalt, som 27:a i min klass, M40. Så jag är väldigt nöjd med min marathondebut trots allt!

Och flyget då? Trots att vaderna krampade ihop när jag drog på mig byxorna, så hann jag både byta tröja och ta mig via U-bahn ut till flygplatsen i såpass god tid att jag kunde unna mig en lunchpizza. Och bli utskälld av städpersonalen på toaletten för att jag tvättade armhålorna innan jag satte mig på planet. Men jag måste ju tänka lite på mina medpassagerare också…

På utrustningsfronten var det återigen dåliga nyheter för saucony. Jag testade ju kinavara 5, som skulle vara uppdaterade kvalitetsmässigt, men när hålen till skosnörena går sönder redan under första loppet, så är det under all kritik. Sorry saucony, jag kommer nog att satsa på sketchers för asfaltsloppen framöver.

Premiärloppet 2015

april 20, 2015löpning, tävling, traillöpningTomas

Ganska nedtränad och precis återhämtad från ett löparknä, så var det dags för vårens första lopp. Jag har ju redan sprungit två lopp i år, men det var ju mer vinterlopp.

Nu tog jag med mig Frej, Irma och Myra till Skatås, köpte en påse bullar och ett paket ballerina och satte dom på en filt vid starten. Det råkade även vara målet.

Skatås och premiärlopp brukar bjuda på skönt väder, och idag visade sig göteborg från sin bästa sida, med sol och 12 grader i skuggan. Kortbyxor och kortärmat alltså. Det var även premiär för de nya zeal från icebug. Kanske inte riktigt rätt skor, men jag ville ändå känna på dom. 2k uppvärmning och stretch, innan det var dags för start 11.00

Jag kände redan på uppvärmningen att det inte skulle gå speciellt snabbt idag, och bestämmde mig för att gå ut lite lugnare än vanligt. Runt 4 min/km borde vara lagom.

Jag och C-J ställde oss längst fram, jag låg hellre och höll till höger och lät folk springa om mig i början.
Starten gick, och redan i första backen hade C-J dragit ifrån med 50 meter. Jag försökte inte ens att hänga på, utan körde helt på känsla och puls.

De första 3 km gick på strax under 4, och eftersom det var uppför kändes det helt ok. Här blev jag omsprungen av Katarina Åström. Jag visste att hon hade bra tempo i kroppen, så jag tänkte att jag hänger på. Vi hade sällskap med 2 killar från Altran. Dom var starka uppför, men jag tog ikapp utför.

Runt lilla delsjön och vätskekontrollen fick vi vittring på en tjej där funktionärerna skrek att hon låg tvåa. Det visade sig senare vara Malin Jonsson. Jag såg att Katarina ville ikapp, och nu var det nog 30 meter fram till henne, och ytterligare 30 till Malin. Men Katarina gick om, med Altran killarna och Malin hack i häl. Jag hade fortfarande en bit fram, men med dryga 3km kvar sprang jag om allihop i en nerförsbacke, och eftersom jag kände mig stark i motvinden, tänkte jag att jag kunde dra lite, och kanske hjälpa Katarina till en bra placering.

Så jag sprang på, sista kilometrarna gick rätt lätt. Det var inte förrän jag kom fram till Skatås och den lilla extrarundan som det började kännas tungt.

Jag hade hållit c:a 5 slag över tröskelpuls hela loppet, så nu började mjölksyran göra sig påmind i låren. Tungt uppför sista backen, och jag såg att Katarina hade knaprat ikapp. Jag ville ju inte släppa förbi nån nu på upploppet, så jag tryckte på ordentligt.
Jag tog mig i mål på 40:01. Första milloppet sedan 2013 på över 40 minuter, men jag är ruskigt nöjd ändå. Jag klarade av att hålla tempot uppe trots en för mig ganska hög puls.

Kollade placeringarna nu, och såg att jag kom på 17:e plats, vilket är helt OK.
Hur gick det för Carl-Johan då? Jo, riktigt bra. 38:26 och 13:e plats.

I vår lilla inbördes tävling, så var detta första loppet sedan finalloppet 2012 som jag fick stryk i ett millopp, och andra förlusten i rad efter sandsjöbacka marathon.

Så bäst på Stendahls är återigen C-J. Grattis!

Ett tungt Vasalopp

mars 11, 2015En svensk klassiker, Längdskidor, tävlingTomas

Förberedelserna inför årets vasalopp började egentligen direkt efter att det förra slutade, men rent mentalt startade förberedelserna efter Lidingöloppet. Det var då jag började odla mitt vasaloppsskägg.

Resan startade på lördag morgon, då jag och Björn tog husbilen upp till Sälen. Nästan ingen trafik förrän vi kom till berga by och vasaloppsstarten, där vi blev stående en stund. Men vi fick plats på Tjärnhedens IP, och för en gångs skull behövde jag inte gå upp 03:00 för att ta buss till starten. 10 minuters gångväg var helt perfekt.

Så vi gick ner och hämtade nummerlapp innan vi softade i husbilen resten av kvällen. Tidigt i säng, och upp vid 05:00 för att lägga skidorna i startfållan. Jag har alltid kommit tillstarten vid 6-tiden tidigare, så jag trodde att jag var ute i god tid när jag var nere vid 05:25, men kunde inte ha mer fel. Kön ringlade lång, och även om fållan öppnade 05:30, så tog det 40 minuter för mig att komma fram. Och då var det en stor sjö mitt i startfållan, men jag la ut skidorna i mitten till vänster. Och genast blev det lite bråttom ändå. Joggade tillbaka, plockade av mig blöta strumpor, och brassade frukost. Havregrynsgröt givetvis.

Ett toabesök på Tjärnheden, och sedan knallade vi ner mot starten vid 07:30. Gott om tid. Björn tog hand om mina överdragskläder, så jag behövde inte använda min påse.

Det är alltid nervöst strax innan start. Står man rätt? Har man allt med sig? Är jag inte lite skitnödig? Men det försvinner nar starten går, och man kommer iväg. Tyvärr kom jag inte iväg lika snabbt i år som förra året, då jag måste haft ett väldigt flyt med placeringen. Första backen upp var trög, det tog mig över en halvtimme att ta mig upp, och jag hade placering 3532 i smågan mot 2641 förra året.

Men stakningen på myrarna innan och efter Smågan, och ända fram till Mångsbodarna gick bra. Utförsåkningen var det sämre med däremot. Glidet var inget bra, och jag blev omgliden av i princip alla utför. Uppför kunde jag springa om dom, för fästet var helt OK, vilket gjorde att jag fram till Risberg hade plockat 200 platser. Fötterna var helt genomblöta, och jag hade ingen känsel i dom när Risbergsbackarna började. Men när jag aktiverade fötterna igen, så kom känseln tillbaka.

Efter 3 mil gjorde armågen sig påmind. Jag visste att den skulle börja göra ont förr eller senare, men jag hade hoppats på senare. Inte speciellt farligt ännu, men det blev bara värre och värre.

Halvägs passerade jag på 3:17, vilket gjorde att jag hade förhoppningar om att komma ner mot tiden jag gjorde förra året. Nu i efterhand såg jag att jag passerade halvvägs på 3:01 förra året, så jag var bara en kvart efter där.

Men det var också här det började bli riktigt tungt. Vattendränkta spår, och halvbra glid blev inte bättre av att halva skogen hade fastnat i klistret under skidorna. Jag fick verkligen ta i i stakningen, när de jag åkte bredvid bara gled på. Men jag tryckte på. Och ju mer jag tryckte på, desto mer sa armbågen ifrån. Vid Oxberg hade jag plockat ytterligare 300 platser, och vid Risberg var jag på plats 2955.

Men här var krafterna slut. den panodil och den voltaren jag hade stoppat i mig vid Evertsberg hade slutat verka, skidorna gick knappt framåt, och jag var mentalt slut. Ett snabbt beslut om att lämna in skidorna på omvallning gjorde att jag fick ett avbrott på 10 minuter. Ganska stressande, men det gjorde gott. Sedan strulade vänstra bindningen när jag skulle sätta på skidan igen, så ytterligare några minuter gick. Men nu gled det i alla fall på ungefär likadant som övriga runt omkring mig. Och att köra sista 2 milen på bättre skidor gjorde att jag fick lite nya krafter.

Och sista biten in mot mål var faktiskt en ganska trevlig resa. Jag visste att jag inte skulle nå varken tids eller placeringsmål, och kunde passa på att njuta av omgivningarna, medtävlarna och åskådarna. Med ett stort leende småtrallade jag fram i spåret, och även om det var jobbigt, så var det inte ett dugg tungt. sista milen såg jag att jag hade möjlighet att gå under 7 timmar, och det blev det nya målet för dagen.

Med 4 km kvar kom jag in på de spåren som jag hade kört under träningslägret 3 månader tidigare, och nu kände jag ju plötsligt igen mig! Jag visste vilka backar, kurvor och knixar som låg framför mig, och dessa 4 km var de bästa på hela loppet. Under upploppet hejade jag på min medlöpare, och hejade glatt på Brorsan som stog på upploppsrakan och filmade.

Att ta sig i mål är en lika skön upplevelse varje gång, men det är extra roligt när ens kära bror tar emot! Och nu hade jag inte heller någon packning att hämta hem, det vara bara att hämta ut diplomet och knalla ner till husbilen som var parkerad nere vid Sjön. Passade på att ta en fin bild på vägen.

Så genomblöt om fötterna hoppade jag in i bilen, bytte om, och satte mig och slappade i soffan medan Björn körde mig tillbaka hem till Göteborg. Ett väldigt skönt sätt att transportera sig efter ett Vasalopp, och jag var hemma innan det hade hunnit bli måndag.

Sammanfattningsvis så blev tiden 6:54:55, och placeringen 3203. Här är en länk till resultatsidan med mellantider. Och här är länken till loppet på Garmin Connect. Av någon anledning så var mellantiderna avstängda, så det blev bara en lång etapp.

2:a på Ultima Frontera 55k!

oktober 19, 2014löpning, tävling, traillöpningTomas

Så var det dags för mitt första ultramarathon. I våras när jag satt och tittade igenom listan över lopp som gick i europa under hösten, så fastnade jag för detta. 55 kilometer i bergen strax söder om Sierra Nevada i Spanien. På fredagen la jag fram allt jag kunde tänkas behöva, och sådant som vara bra att ha, och packade så mycket jag fick plats med i handbagaget.
Jag landade i Malaga 23:10, och hämtade ut min hyrbil, satte mig och körde de 10 milen till Loja, där starten skulle gå. Jag hade inte fått några speciella anvisningar om adress, mer än att man kunde övernatta vid stadion i Loja. Så jag körde dit. Men när jag kom fram var det mörkt, stängt och öde. Jag hoppades att det var rätt plats, fällde bak sätet och la mig och ”sov”. Kallt och obekvämt, men jag lyckades få ett par timmars sömn innan jag gick upp. Och vid halv åtta började fler personer dyka upp, så jag följde dom, och hämta ut mitt startkit.

Nu kunde jag även ta mig in i sporthallen och byta om. Här träffade jag Magnus Kihlberg, en av 4 andra svenska anmäld i 83k klassen, och en schweizare som skulle springa 166k. Skönt att ha någon att bolla taktik och klädval med innan start.

Vid 09.00 var det dags för gruppfoto, och 09:15 gick starten. Jag tänkte gå ut lugnt, och det gick inte att starta på nåt annat sätt, då första 3 kilometrarna var uppför. Inte jättebrant, men ändå så att det var svårt att hålla 6min/km tempo.

Jag hade 6-7 löpare framför mig, och första milen gick genom ett fantastiskt landskap på steniga stigar halvt bortsköljda av kraftiga höstregn. Men inte idag. Det var strålande sol, och i te ett moln på himlen. Jag var väldigt nöjd med mitt klädval, shorts och kortärmat, även om det fortfarande var lite kyligt i skuggan av berget.

Jag hade räknat bergspassagerna till 6 stycken under loppet, och när vi kom fram till den andra, så såg jag att löparna framför mig hade börjat att gå. Dom är erfarna tänkte jag, så jag började också att gå. Jag tog sedan som vana att gå i backar där pulsen höll sig över 150 när jag gick.

Vid 15 km kom jag ikapp Robert Hackel, som jag träffade vid starten, och även en spanjor som var ute på 166k slingan. Jag hade blivit omsprungen av en annan spanjor i en uppförsbacke tidigare, så när jag räknade efter var det kanske 4 eller 5 framför mig, då de tre första hade sprungit 21k sträckan.

På väg mot CP1 vid 19 km, på toppen av den tredje stigningen, kände jag mig stark, och kunde utan vidare hålla 5:30 tempo uppför. Lutningen passade mig, och jag kom fram till den första kontrollen några minuter innan Robert och 166k spanjoren. Jag fyllde på Camelbaken ordentligt, för nu hade det blivit ordentligt varmt, och jag förlorade mycket vätska. Jag mölade även i mig bananer, chips och drack cola, för jag kände på mig att det skulle behövas.

Jag, Robert och spanjoren stack sedan iväg samtidigt, och de båda höll ett hårt tempo utför serpentinvägarna på berget. Det är nästan svårare att springa utför än uppför när benen börjar stummna.

På väg uppför 4:e toppen kunde jag tugga på nästan utan att gå, och lämnade Robert och Spanjoren bakom mig. Strax kom jag ikapp 83k spanjoren som passerade mig tidigare i loppet. Han gick inte en meter uppför, inte ens i de brantaste backarna, så bi passerade varandra ett tiotal gånger, då jag var snabbare när jag väl sprang, men gick när det blev för brant.

Vi hade sedan sällskap utför och på flacken, där vi höll ungefär samma tempo, men när vi kom in på stigningen upp emot den 5:e toppen, och CP2, så kunde jag dra ifrån då det inte lutade speciellt mycket. Någon km in emot kontrollen gick jag, då det var väldigt brant, och när jag sedan började springa igen kom krampen i vaderna.

Jag tog mig fram till kontrollen, och stannade ett bra tag för att fylla på med sportdryck, bananer, cola, chips, apelsiner och elektrolyter. Jag såg till att gå i mig av allt dom hade, och efter en paus på 5 minuter sprang jag vidare. Jag hade sprungit 35km, hade bara en löpare framför mig i min klass, och 20 km kvar. Men båda vaderna drog ihop sig och krampade i varje steg.

Nu handlade det om att ta sig i mål. Gå tills krampen släpper, och spring tills den kommer tillbaka. Jag märkte att det gick bättre utför, och efter 36km var det nästan bara utför. Jag lade om löpsteget så att jag inte belastade vaderna, och efter ett par km till hade kramperna nästan släppt, även om det kändes spännt.

Och nu var det asfalt. Och relativt platt. Så länge jag kunde hålla ett kontrollerat lätt steg, så kunde jag hålla upp farten. Och ju snabbare jag sprang här, desto mer tid kunde jag gå på slutet. Det var så jag tänkte, och kunde hålla ett tempo på runt 4:45 innan vaderna krampade ihop.

Jag kom till CP 3 vid 42 km, och kände att jag hade rätt mycket vatten kvar i camelbaken, så jag tog bara för mig av det som bjöds, stretchade ut vaderna och sprang vidare. 13km kvar, det är ju bara ett lugnt lunchpass, det klarar du utan problem, sa jag till mig själv. Och det gick bra i 4 km, när det var platt. Men jag såg sista berget framför mig, och visste att det skulle bli tungt.

Och när det började branta på så mycket att jag var tvungen att gå, så kändes det fortfarande bra. Kramperna hade jag inte känt av på ett tag, och kroppen kändes fräsch. Men när jag sedan skulle springa igen slog krampen till. Och ordentligt i bägge vaderna. Jag kände att jag inte kunde gå mer, för få skulle jag inte kunna komma igång med löpningen igen, så jag försökte så gott det gick att springa med tårna pekandes rakt upp.

Men med 7km kvar till målet, och 1km kvar till toppen gick det inte mer. Vaderna krampade för varje steg jag tog, och jag var tvungen att gå. Det släpper utför, var jag tvungen att intala mig själv, och på toppen med 6 km kvar, gjorde jag ett försök att börja springa igen. Och vaderna skrek till mig att sluta. Ge dig, sa dom, aldrig, sa jag. Men jag spänner benen, och låser knät och springer på hälarna nerför, och håller på så sätt kramperna under kontroll.

Detta fungerade i någon kilometer, och med 4 km kvar till mål började även låren protestera. Nu visste jag att om jag slutade springa, så skulle jag aldrig kunna starta igen, och den sista biten in emot mål var en enda lång kamp mot mig själv. Jag hade kramp i bägge vaderna, baksidorna och framsidorna av låren, och nu började framsidorna av vaderna att krampa också. Jag fick uppfinna någon form av löpstil som var så ansträngande att jag låg på tröskelpuls hela vägen in mot mål. Det var som att springa med gipsade ben. Och sakta räkna ner. 2km, 1600m, 1km…

Och snart såg jag målet. Det var inga folkmassor på plats, men de som var där hejade mig över mållinjen. Jag hade klarat det.

Och jag hade dessutom gjort det på 5:19:48, en tid som bara var en minut över banrekordet från förra året. Men jag var ändå slagen av en spanjor, men inte med många minuter. Jag var mest nöjd med att ha tagit mig i mål, och fick hjälp av funktionärerna att få i mig ordentligt med dricka och elektrolyter. Man ser ganska tydligt hur mycket salt jag har förlorat på bilden ovan.

Efter en knapp kvart kom Robert in som 3:a i loppet, också han med kramp. Jag kunde dock inte sitta ner innan kramperna kom, så jag strosade omkring i målområdet och pratade med alla som var där, och efter ett tag tänkte jag fräscha till mig lite. Men när jag fått av mig tröja och byxor, och skulle dra av mig kalsongerna, låste sig högervaden helt. Jag kom ingenstans, och skrek på hjälp, och funktionärerna kom och sträckte tillbaka vaden. Jag fick även hjälp med att ta av mig strumporna så att jag kunde duscha.

Sedan visade det sig att man fick pris också! Jag kunde fortfarande inte få på mig strumpor eller skor, så det är därför jag står barfota på podiet.

Men vilken skön känsla när speakern ropar upp mitt namn, och jag får kliva (eller stappla) upp på pallen. Det var länge sedan det hände, eller det har nog aldrig hänt tidigare. Bara i lagidrott när jag var ung.

När jag hade slutat krampa i vaderna, sa jag hejdå till alla funktionärer, och satte mig i min hyrbil och körde ner till malagakusten. Nu ägnar jag mig åt avancerad återhämtning på stranden tills jag flyger hem på måndag.

Jag lovade att återkomma och springa även nästa år, och då får jag se vilken sträcka jag väljer. Kanske 83:an, men då måste jag ha löst krampproblemen.

Länk till loppet:
http://connect.garmin.com/modern/activity/616739493
http://runkeeper.com/user/thomee/activity/456604762
http://www.strava.com/activities/209721381

Silvermedalj på lidingöloppet 2014!

september 30, 2014En svensk klassiker, löpning, Superklassikern, tävling, traillöpningTomas

Så var det dags för årets löparhöjdpunkt enligt mig. Lidingöloppet är det lopp som jag av tradition har sett fram emot och försökt att toppa formen inför. Och nu var det ju dags att knipa den där silvermedaljen som jag inte var speciellt långt ifrån att fixa redan förra året.

Förberedelser

Men uppladdningen hade kunnat vara bättre. Jag har känt mig seg i benen hela sommaren, och nu tänkte jag att jag skulle vila upp mig rejält veckan innan. Jag kolhydratladdade också lite extra från Onsdag och framåt med Vitargo Pure som mellanmål. Tyvärr resulterade detta i att jag gick upp 6 kilo mellan måndag och fredag. Allt var väl inte Vitargo, men jag hade inte ätit speciellt annorlunda i övrigt. Bara skippat den hårda konditionsträningen och styrketränat och simmat lite.

Jag hade även problem med skor, då mina inov8 är utslitna, och mina icebug är försenade. Helst vill jag inte springa ett terränglopp i skechers, men jag funderade ändå på det, och tog med båda skorna i ryggsäcken. Jag beställde tillochmed ett par nya skor på Tisdagen, Ett par Montrail Rouge Racer från Amazon med expressleverans som skulle vara framme till på Torsdagen. Tyvärr kom inte dessa förrän jag var vid Ulricehamn på väg mot Stockholm, så jag fick ta det som fanns att tillgå.

Så när jag stod där på Koltorps gärde så kände jag mig inte i speciellt bra form. Jag var tung, men benen kändes iallafall inte slitna.

Vädret skulle vara varmt, så jag packade inte så mycket kläder. Inför loppet fick jag dock lite kalla fötter, och på väg genom mässtältet såg jag en skön tunn långärmad kompressionströja som jag köpte. Det blåste ganska mycket, och kändes rätt kallt.

Uppvärmning – lätt jogg på knappt 2km i runt 5min/km tempo. Jag hade på mig en extra överdragströja, så det var inte konstigt att det kändes varmt. Men den skulle ju av inför loppet…

Dags för race

12:30 gick startskottet, jag stod längst fram i startgrupp 1C, och sprang på ganska snabbt i början. Jag hade hört talas om att det skall vara rätt trångt och ta stopp tidigt, men det märkte jag inte av någonting. Att takten saktades ner och man inte kunde springa på så snabbt man ville var ju givet, men en första kilometer på 3:52 visar ändå att det inte är lika trångt som vid göteborgsvarvet.

Efter 2 kilometer började det kännas varmt. Jag tryckte på hyggligt, men pulsen steg oroande snabbt, och jag var varm. Kompressionströjan smet åt runt överkroppen, och gjorde att det kändes svårt att andas. Otroligt dumt att testa kompression på överkroppen för första gången under ett sånt här race. Men jag kunde inte dra ner på takten, även om pulsen redan närmade sig tröskelpuls. Om jag inte kunde snitta runt 4:20 under första halvan, så skulle jag aldrig klara medaljtiden.

Så jag tryckte på. Det får bära eller brista, och första 5 strax innan vätskekontrollen vid Ekholmsnäs gick på 21:23, och jag passerade den officiella kontrollen vid Ekholmsnäs efter 24:40 med en snittfart på 4:08min/km. Stannade för en mugg sportdryck innan jag sprang vidare mot första riktiga backen.

Uppför började det kännas lite bättre, eftersom inte låren brände på som dom gjort tidigare under sommaren, och jag såg till att hålla nere tempot så att pulsen inte steg över 163. Känslan var fortfarande densamma som tidigare – tungt, svårt att andas, varmt.
Men jag fortsatte trycka på. Det får bära eller brista, men jag kan inte släppa av på takten nu. Jag tar det kontroll för kontroll. Näst 5 kilometer är lätta intalade jag mig.

Och det är lättare när det inte är backigt. Stäng av huvudet och låt benen jobba. Jag passerade vätskekontrollen vid Hustegaholme efter 44:10, och en första mil på 43:12 enligt Garmin. Känslan var fortsatt densamma, jobbigt, men inte omöjligt.
Fortsätt springa. Nästa 5 kilometer är lätta. Fortsätt trycka på, håll tempot uppe. Ett mantra som hela tiden återupprepades i huvudet.

Jag fortsatte räkna ner splittider i huvudet. Man måste sysselsätta sig med någonting. -1:12 och en kilometer på 4:13 ger -1:29. Måste ligga på -2:00 innan aborrebacken…

Halvvägs passerade jag Fågelöudde på 1:05:46, och kände att det kunde gå vägen. -1:44 tänkte jag, och fortsatte springa på. Nu är det bara 5 jobbiga kilometer följt av 5 lätta, och sedan 5 sista. Det är ingen match. Fortsätt trycka på.

Och 5 tunga kilometer blev det. Sträckan mellan Fågelöudde och Grönsta är den jobbigaste på hela loppet, och så var det även nu. Skogsstigar och grusslingor som går upp och ner, som svänger hit och dit. Inget flyt i löpningen. Jobba på uppför, och försök att hålla bra fart utför. Bara upp eller ner, inget mittemellan.

Men jag kom ut på andra sidan och hade lyckats bibehålla farten, snittade 4:31 på denna sträckan, och 2:15 fanns fortfarande inom räckhåll. 5 lätta nu tänkte jag, -2:13, och så springer man rakt in i uppförsbacken efter vätskekontrollen… Nu bränner det rejält i benen, och det börjar även att kännas i vaderna. Det är nu man får börja betala för att jag valde inov8 med minimal dämpning…

Jag kunde ändå trycka på fram till Aborrbacken, och tillochmed knapra av ett par sekunder till gentemot målet. Känningar i vaderna, -2:18 och dags att springa uppför.

Jag drog ner på steglängden, men gick inte första biten av abborbacken som jag gjort tidigare år. Snabbt gick det inte, och efter 100 meter när nästa tunga motlut började gicks jag 10-20 meter, innan jag tryckte på igen. Jag lyckades hålla kilomtertiden uppför backen till 4:59, och nu visste jag att det skulle ordna sig. Jag skulle klara det.

Det var då krampen kom. Vaderna låste sig i utförsbacken efter högsta punkten. Jag fick smyga fram för att inte låsa upp dom helt. Det var värst utför, ok på flacken, och skönt uppför där man kan sträcka ut vaden lite i steget. Håll ihop, håll ihop, bara 3 km kvar. Varje steg kändes som en chansning. Som att vara ute på riktigt tunn is, och att den kunde braka ihop när som helst. Tillräckligt hög fart för att klara medaljen, men inte så hög att vaderna låser sig helt.

Det är lite frustrerande att inte kunna springa på så snabbt man kan, men när jag passerade förvarningen på 2:11:44 så visste jag att jag inte hade långt kvar, och nu var det bara att låta benen glida på. Om dom krampade nu så skulle jag ändå klara det.

Och det var en underbar känsla att spurta fram över upploppsrakan och se målet där framme. Och att få ta emot silvermedaljen direkt efter målgång var helt obeskrivligt.

2:12:44 blev den officiella tiden, och till slut blev den officiella placeringen 417.

Här är en länk till det officiella resultatet:
http://www.lidingoloppet.se/sv/ResultatLL/#.VCpP595VgR4

Och här är en länk till loppet på Garmin Connect:
http://connect.garmin.com/modern/activity/601485124

Efter loppet hade jag fått en inbjudan till VIP rummet för en svensk klassiker, där jag träffade Michael Thorén och fick en tröja, medalj och lite bubbel. Det är alltid lika trevligt att träffa och prata med människor som förstår vad man håller på med, och vilket slit det är att ta sig dit.

Trött, sliten och nöjd duschade jag och tog mig hemåt till Göteborg med CJ och Karro i deras bil. Jag blev inte människa igen förrän på Söndag kväll när jag fått i mig tillräckligt med salt och mat. Och vaderna är fortfarande mina värsta fiender…

Sluta aldrig springa

Att leva i balans med sig själv och naturen. Träning, mat och kickar.