Kategoriarkiv: tävling

Supervasan 2021

löpning, tävling, traillöpning, Ultralöpning

För 4 veckor sedan frågan Johan Landgren mig om jag ville vara med och springa en stafett mellan Sälen och Mora. Det var tre delmoment, rullskidor, MTB och löpning, alla på 9 mil vardera. Självklart, svarade jag!

Jag fick inte så mycket information om själva upplägget, men två veckor innan loppet ställde vi om träningen, och jobbade mer på tänkt tävlingsfart, dvs långa pass i zon, kombinerat med högintensiva pass. För min del innebar det att hålla sig runt 130 i puls, och anpassa farten därefter. sista helgen körde jag två långpass på 2 och tre timmar, totalt 5 timmar, där jag sprang 61km med en snittfart på 4:50. Så det verkade rimligt att det skulle bli utgångspunkten.

På tisdagen ringde Oscar Olsson och Frida Zetterström upp från konditionspodden, för en snabb intervju precis innan jag stack ut och sprang mitt tisdagspass. Oscar är mannen bakom hela upplägget, och han åker alla sträckor själv. Jag hade inte fått någon info om boende, men alla andra skulle bo på Mora Hotell och Spa, så jag bokade in ett rum där.

På fredag efermiddag åkte jag iväg upp till Mora, och på vägen upp ringde Oscar och sa att den .gpx fil som jag hade inte var riktig. Vi skulle inte springa sträckningen för ultravasan, utan istället följa vandringsleden Vasaleden från Berga by till Mora. Sträckan var densamma, men det visade sig vara en helt annan typ av terräng än vad jag hade tränat för första halvan av loppet.

Då det var en stafett, så var det teamet som var support åt de andra när man inte tävlade själv. Jag slapp gå upp vid 2 för att supporta Mattias Svahn, då Johan och Helena tog hand om detta. Planen var att Mattias skulle växla över till Johan vid 08:30, och att jag och  Helena sedan skulle ta bilen mot Sälen och supporta Johan på vägen. Men han var snabb Mattias, och kom in redan 08:06, så det blev lite stressigt. Jag hann precis få i mig lite frukost innan vi var tvugna att åka iväg.

Det blev lite stressigt, då en miss i kommunikationen gjorde att vi inte var på plats vid första kontrollen där Johan ville ha support, så vi fick vända och jaga hans position via trackern han hade på sig. Tredje försöket lyckades, och han fick i sig tillräckligt med energi för att klara sig till Evertsberg, som är halvvägs. Vi stannade även i mångsbodarna och väntade in Johan, innan vi stack ner till starten i Berga by.

Vi kom till starten strax efter att Oscar hade gett sig av, och en reporter från malungsbladet ställde lite frågor, vilket resulterade i att jag var med lite i en artikel om Supervasan

Samtidigt började konditionspodden sändning från mitt lopp, med en rapport från starten.

Etapp #1 Berga by – Mångsbodarna

Totalsträck: 24 km, total tid 2:12

Delsträcka Sträcktid Medeltempo Medelpuls
24 km 02:12:40 05:16 138

Första två etapperna på Vasaleden är fantastiskt fina! Först 2 km uppför, samma sträckning som vasaloppet, sedan in i skogen och 7km på ganska tekniska små skogsstigar i ganska kuperad terräng. Jag var inte förberedd på att det skulle vara så fint, och löpglädjen var på topp. Flöt fram genom skogen drygt i 5-tempo, men pulsen låg strax under tröskel, så det tog mer kraft än tänkt.

När jag kom ut på grusvägarna vid Smågan, sänkte jag pulsen till den tänkta zon2 pulsen, och då var farten mer väntade 4:40 på platten.

Efter några km på grusvägar, blev det återigen stig fram till Smågan, men jag höll ändå planen hyggligt, och kände mig trots allt ganska fräsch när Johan och Helena väntade med energipåfyllning.

Etapp #2 Mångsbodarna – Risberg

Totalsträcka: 35 km, total tid 3:20

Delsträcka Sträcktid Medeltempo Medelpuls
11 km 01:08:01 05:57 134

Jag fyllde en flaska med sportdryck, tog med några gels till och stack iväg. Återigen mycket mer stig än vad räknat med, och när jag fick veta att jag bara hade plockat in 7 minuter på Oscar, så gick jag ner lite i puls för att försöka hålla mig runt de 130 som var planerat.

På de sträckor där det var lättsprunget kunde jag fortsatt hålla runt 5 min/km, men som ni ser på den totala km tiden över sträckan, så var det totalt sett inte så lättsprunget, då snittet blev nästan 6 min /km

Vid risbergsbacken dök Niklas Axhede upp med  kameran igen, så jag stannade för en pratstund. Men det var lättsprunget, så jag frågade honom om han kunde springa, och det blev en intervju springandes. Tomas Amneskog närmar sig Risberg

Etapp #3 Risberg – Evertsberg

Totalsträcka: 47 km, total tid 4:45

Delsträcka Sträcktid Medeltempo Medelpuls
12 km 01:24:56 06:38 127

Efter Risberg började det gå riktigt tungt. Värmen och den hårda öppningen gjorde att jag tappade tempo. Fram tills nu hade jag kört på enbart sportdryck och gels, men när det började kurra lite i magen, tog jag en halv bar. Och genast fick jag ett kraftigt håll i sidan. Lite förvånande, för jag har inte haft håll på flera år. Jag var tvungen att gå och stretcha magen en bra stund för att få det att släppa.

Mina nylagade Altra Olympus sprack när jag sprang in i en sten, och där och då tänkte jag att jag byter skor i Evertsberg. Men det glömde jag såklart. Det var väldigt varmt nu, så vid sjöarna innan evertsberg gick jag ner och doppade överkroppen, och fick ny energi.

Vid mål väntade Niklas igen, och här är en skön inblick i hur det känns när man har sprungit in i väggen. Amneskog framme i Evertsberg

Etapp #4 Evertsberg – Oxberg

Totalsträcka: 62 km, total tid 6:34

Delsträcka Sträcktid Medeltempo Medelpuls
15 km 01:48:22 06:43 125

Efter Evertsberg går det utför. Och direkt kom jag på att jag skulle ha bytt skor. I vanliga fall är det nu man kan rulla på och spara tid, men låren var rätt rökta vid det här laget, så varje steg utför var en plåga. Försökte ändå att rulla på så gott det gick.

Jag visste att jag skulle vika av från banan strax innan Oxberg, men missade avfarten, och sprang förbi. Fick vända och ta en extra backe upp mot kontrollen. Var rätt sleten när jag kom upp här, och intervjun kanske låter lite förvirrad, men det enda jag tänkte på var att jag inte skulle glömma att byta skor. Tomas Amneskog i Oxberg

Etapp #5 Oxberg – Hökberg

Totalsträcka: 71 km, total tid 7:46

Delsträcka Sträcktid Medeltempo Medelpuls
9 km 01:12:16 06:55 119

Bytte skor till Craft, och kände direkt att jag fick lite mer energi, även om det inte syntes direkt på kilometertiden. All uppförsbackar var gåbackar nu. Fortsatt varmt, så jag stannade vid varje bäck jag kunde hitta och svalkade mig. Magen kunde fortfarande inte acceptera någon mat, så bananen jag satte i mig i Oxberg fick jag gå och stretcha bort igen.

Etapp #6 Hökberg – Eldris

Totalsträcka: 81 km, total tid 8:54

Delsträcka Sträcktid Medeltempo Medelpuls
10 km 01:08:14 06:29 116

Nu hade även myggen börjat komma fram när solen sänkte sig lite, och varje gång det kom en backa, så kom dom. Det var rätt bra, då enda sättet att bli kvitt dom var att springa. Och  det gjorde att jag fick upp tempot lite. Och tro det eller ej, nu började det kännas bättre igen. Jag kunde flyta på så gott det gick, och kände att jag även mådde lite bättre då det blivit svalare.

I Eldris skulle Johan hänga med sista milen in mot mål, så jag såg fram emot lite sällskap.

Etapp #7 Eldris – Mora

Totalsträcka: 90 km, total tid 9:51

Delsträcka Sträcktid Medeltempo Medelpuls
10 km 00:56:56 05:42 120

Johan satte upp ett tempo som kändes lite högt, men jag sa till honom att köra på. Det skulle gå lite snabbare in mot mål då. Så jag bet ihop, och hängde efter. Nu var backarna inga gåbackar längre, vi sprang på i samma tempo hela tiden.

In mot Mora, så kände jag mig pigg, och vi ökade succesivt farten in mot upploppet, och jag kunde köra sista kilometern i sub 4 fart, Benen protesterade givetvis, men det var bara att slappna av och trycka på.

I mål väntade Frida med intervjumicken direkt efter målgång, och jag försökte sammanfatta det så gott jag kunde. Supervasan 2021 – Målgång Tomas Amneskog

Vi skulle ha champange när damlaget gick i mål, vilket skulle vara en dryg halvtimme senare. Så jag hann hem till hotellet för att byta om och duscha. Och precis när vi skulle skåla, så blev jag yr och illamåande, och var tvungen att lägga mig ner. Värmen under dagen, och att jag inte hunnit få i mig någon mat kom ikapp.

Dagarna efter hade jag en ruggig tränin gsvärk i låren. En sån värk jag bara har efter rejält utmanande bergslopp. Så även en relativt, på pappret, flack bana kan vara en tuff utmaning.

Aktivitus Trailrace 169k

löpning, tävling, traillöpning, Ultralöpning

När jag fick ställa in Aktivitus Trailrace för andra året i rad så fick jag en möjlighet att springa loppet själv. Det är fortfarande ett tävlingslopp, med den enda skillnaden att alla deltagare kan starta när de vill under en månads tid. Det är givetvis bättre att starta på morgonen, så att man får en hel dags löpning innan första natten kommer, men jag ville genomföra det på det sätt det var tänkt, och då går starten 20:00 på fredagen. Så jag startade vid den tiden från Jonsereds fabriker och ut på Bohusleden norrut.

Etapp 1:  Jonsered – Angered  13km 1:30

Jag gick ut lugnt, eller vad jag tyckte var lugnt. Jag visste att det var en lång resa jag hade framför mig, och eftersom jag var helt ensam, så fick jag inte det sedvanliga adrenalinpåslaget från start, utan kunde ta det lugnt. Jag startade med 2 flaskor Umara, och planen var att de skulle räcka 16km vardera. Första sträckan är väldigt lättnavigerad, och jag hade bra flyt.

Etapp 2: Angered – Dammekärr 27km 3:14

Mörkret föll, och pannlampan sattes på. Energiplanen flöt på som planerat, jag började på andra flaskan vid 17km, och kroppen kändes bra. Inga problem eller skavanker. När man kommer in på Vättlefjällsleden börjar det flyta på riktigt bra. Och här känns det som om man är igång på riktigt. Jag stannade vid Dammekärr och fyllde på min tomma flaska med vatten, och det var rätt skönt med lite rent vatten som kontrast till min citronspetsade sportdryck.

Etapp 3: Dammekärr – Fontin 39km 4:49

När jag lämnade Dammekärr så var det 5 km till mitt nästa depåstopp vid Jennylund. Här hade Johan Isaksson lagt ut en flaska sportdryck till mig, blandad på samma sätt som de jag hade med mig från start, dvs 1 liter med 240g kolhydrater i. Jag hade inte riktigt tömt den flaska jag hade kvar, och gjorde det vid kontrollen. Tog fram flaskan som var gömd under huset bredvid stallet, hälsade på hästarna, och fyllde på mina flaskor. Men det blev några deciliter kvar, och jag visste att detta var sista energidepån innan jag kom tillbaka hem, så jag tömde flaskan innan jag tog den med mig och slängde den i nästa papperskorg i bohus. Men det skulle jag inte ha gjort. Under den långa utförslöpningen mot jordfallsbron skumpade det rejält i magen, och jag började bli lätt illamående. Inte så farligt, men jag tog det lite lugnt med energidrycken ett tag.

Etapp 4: Fontin – Bönered 65km 9:00

Min backyard. Den kanske knepigaste sträckan för många, men en klar favorit för egen del. Jag behöver inte ha framme kartan, jag vet vägen. Det enda orosmomentet är magen. Överdosen av kolhydrater i Jennylund gör sig påmind hela tiden, och jag har mycket gaser. ”Never trust a fart in an ultra” är ju ett känt uttryck, så jag får ta det lite försiktigt. Träffar en grävling som står mitt på stigen och stirrar på mig och vägrar gå iväg. Har respekt för djur med vassa tänder, så jag pratar lugnt och stilla med henne tills hon traskar iväg in i skogen

När jag kommer in i skogen där jag har sprungit med grensax och märkband helgen innan blir jag riktigt förbannad då någon har plockat ner de viktigaste markeringarna, och gjort den nya delen som är svår att hitta helt omöjlig att hitta. Jag vet att jag har klippt upp en stig, men vet inte exakt var jag skall svänga av för att hitta den. Jag svär högt och är riktigt irriterad när jag vet hur mycket tid och kraft jag har lagt ner på att löpare skall hitta igenom skogen, och så är någon där ute mitt i en skog på hisingen och saboterar allting. Jag tar fram kartan i klockan, och följer spåret. Terrängen är ändå rätt ok, men det blir en kilometers orientering. Därefter vet jag vägen, och tar mig runt gula slingan, ner i djupedal och upp vid fornborgarna.

Här går det inte längre att igonerra magen, så jag viker av från stigen och ut i snårskogen och sätter mig och skiter. Det tar ett tag, men är oerhört skönt att springa efter detta. Så med lätt mage trippar jag vidare in på mina stigar bakom huset, och möter den snart uppgående solen på toppen av Kopparåsen.

Etapp 5 – Bönered – Tuve 83km 12:10

Jag tar en rätt lång paus hemma i huset. Smörjer in fötterna, byter skor och strumpor, byter till kortbyxor, tar en kopp kaffe och en macka, byter pannlampa men glömmer att lägga ut extrabatteriet från den första. Packar ner energi för 5 mils löpning samt bullar och mackor. Jag struntar i att ta med fler bars, då jag bara kunnat få i mig 1 bar hittilss, jag tömmer även ut hälften av sportdryckspulvret, då jag inser att jag inte kommer att kunna få i mig såpass mycket sportdryck, och tar en flaska vatten och en med sportdryck med mig. Jag har bara fått i mig 1 dl sportdryck sedan fontin, så jag vet att det kommer att bli jobbigt. Längtan efter att avbryta här och krypa ner i min varma säng är ganska stor, men jag försöker inte tänka på det, utan jag ger mig ut i kylan igen. Det är riktigt kall nu innan solen har gått upp, och shorts känns som lite kläder, men jag vet att solen kommer att gå upp och börja värma snart, så det blir till att hålla uppe farten och få upp värmen. Det relativt långa stoppet hade gjort gott för kroppen, benen kändes väldigt fräscha igen, så jag låtsades att jag skulle starta nu, glömde natten som varit, och så fram emot de återstående 106 km. 10 mil vet jag att jag klarar av att springa.

Här hittar jag också bra, så kartan behövs nästan inte, Jag har sprungit sträckan till Hisingsparken många gånger, och det är lätt att hitta. Den första kaffekicken och euforin lägger sig ganska snart, och jag får börja gneta igen. Jag vet att det är för att jag är låg på energi, men vill inte börja må illa igen och inte få i mig någonting alls, så jag tar det lugnt med energin. Sippar på sportdrycken, känner ingen direkt hunger ännu. Väl inne i Hisingsparken märker jag att jag dragit banan över ytterligare en topp jämfört med vad jag sprungit tidigare, och där är det lite svårt att hitta rätt. Men jag vet att det är uppför som gäller, så jag springer uppför. Eller går.

Etapp 6: Tuve – Ängården 100km 14:35

I Tuve möter David upp med ett fullspäckat buffebord! Saker som jag inte visste att jag var sugen på som goda kakor, clementin och kaffe. Jag drar fram en macka ur packningen och mumsar på. Magen känns ok igen, det är bara sportdryck som jag har problem med just nu. Jag får även en påse vegansk godis av David, som jag sprar till det blir tyngre. Underbart!

David springer med mig längs stigarna från hisingsparken till älvsborsbron, och livet känns lätt igen! Det går inte speciellt fort, men det är härligt med sällskap, även om jag är lite mindre pratglad än vanligt. Tiden flyger förbi, och vid älvsborgsbron sticker David av mot Lindholmen. Nu fortsätter jag ensam över asfalten på bron och ner in i staden. Jag har dragit banan med sikte på lilla ängården, medvetet så att den passerar en pressbyrå strax innan. Och även försökt att pricka in alla stigar i alla grönområden som finns på sträckan, så det blir lite detaljnavigering för att hitta rätt. Men jag litar på klockan, och prickar varje sväng. På pressbyrån köper jag en flaska vatten, fyller på en flaska med sportdryckspulver och ingefärsjuice. och ger mig in i Ängårdsbergen.

Etapp 7: Ängårdsbergen – Sisjön 115 km 17:38

Det var varmt tidigare, men börjar blåsa upp lite, och det blir kyligare på topparna. Ängårdsbergen, där jag sprungit varje tisdag de senaste 7 åren, här borde det vara rätt lätt att hitta. Och navigeringen är inget större problem, däremot terrängen. Det börjar bli rejält segt uppför utan stavar, och jag är inte speciellt snabb på de tekniska utförslöpen heller, så det tar tid. Tempot går ner rejält.

Mitt i skogen dyker ett bekant ansikte upp, det är Jörgen Reppling som har tagit sig ut för att heja på mig. Jag går och pratar med honom en stund, innan jag drar vidare. Inte mycket snabbare, men det var skönt med lite pepp mitt i misären.

Ängis backar, som jag brukar älska, är plötsligt väldigt tunga. När jag skall ner för mordors trappor får jag ta det väldigt försiktigt. Det är brant, och ett snedsteg hade varit förödande. Men jag tar mig ut, och tar ett break vid macken vid fässbergsmotet. Fyller på mina flaskor, toppar den ena med lite sportdryckspulver. Mina läppar och näsa börjar bli väldigt torra och nariga, men jag misslyckas återigen med att köpa ett lupsyl. Slut även här. Ja ja, det skall skava lite att springa långt.

Etapp 8 – Sisjön – Kållered 129km 19:48

Efter Sisjön flyter det på ganska bra igen. Stigarna är snälla, backarna lätta, och jag har bra flyt. Jag hade kontaktat Simon Gustafson under förmidagen och justerat tidsplanen för när han skulle möta upp mig. 12 blev 14 som blev 16 när jag insåg att jag räknat fel på en mil på var kontrollen skulle vara. Jag hade den gamla bansträckningen i huvudet, och där passerar man Kållered efter 120km, men den nya bansträckningen är ju förlängd. Så ett nytt osammanhängande samtal ger ETA Kållered 16:00.

Men jag kan springa på rätt bra, och ser ut att kunna komma fram en kvart tidigare. Extremt målmedveten och fokuserad räknar jag ner kilometrarna mot Kållered där vi skall mötas utanför Coop. När jag passerar under järnvägsbron hör jag någon komma springande bakom mig och ropar mitt namn. Det är Simon. Jag registrerar det, och tänker att han kommer nog ikapp. Det är ju bara några hundra meter till stoppet. Men han fortsätter skrika, och jag inser att det finns två coop i kållered, 500 meter ifrån varandra. Simon har ställt upp bilen vid det första, så jag får vända och gå tillbaka. Mitt fel, men ändå irriterande. Simon har dukat upp en fin buffé i bakluckan på hans bil, och har med sig min dropbag. Jag inser att jag inte kommer att behöva fylla på med något av det jag packat ner förutom gels. Men han har en bonusbanan som är riktigt gott, och en kall öl. Så vi traskar iväg. Jag sippar på min öl, och har bara ett marathon kvar. Och nu har jag sällskap igen!

Etapp 9 – Kållered – Sisjön 154km 24:45

Några snirkliga kilometer innan vi kommer upp emot Tulebo och in på Bohusleden igen. Simon springer på framför mig i vad som antagligen känns som snigelfart för honom, men det är för snabbt för mig. Jag behöver gå i alla uppförsbackar, och har svårt att se att det är några utförslöpor eller platta sträckor någonstans. Men när jag väl kommer igång med löpstegen så känns benen fortfarande bra, men orken finns inte. Så det blir som små intervaller hela tiden med återhämtning emellan.

Vi stannar till vid Herkulesgården och jag kan sticka in en sväng på toaletten. Magen har börjat klaga lite igen, men efter toabsöket blir jag lite pånyttfödd igen. Lättare liksom.

Det är lugnt och skönt, men börjar bli lite kallare igen. Det är gott att ha någon att prata med, och Simon följer med ända till Hobo Hill. Han är sugen på att följa mig hela vägen till mål, men har ingen pannlampa, och då kommer det att bli svårt. Så han får vända tillbaka till Kållered igen. Och jag fortsätter ensam. Det går rätt bra efter toabesöket

Etapp 10: Skatås – Jonsered 171km 28:07

Det börjar bli riktigt kallt nu. Kranen i Skatås har två lägen. Maxtryck eller inget. Blir rejät våt när jag försöker fylla på en flaska med sprotdryck. Tömmer i det sista pulvret och en shot med ingefärsjuice, tar på mig alla extrakläder jag har med mig. Vindjacka, regnjacka, dubbla handskar och tre buffar över mössan. Ringer Linda och säger att jag nog inte kommer hem före midnatt. Jag har 17  km kvar som nog tar minst 3 timmar. Sen börjar den riktigt roliga delen av loppet.

När det börjar skymma ser jag en råbock. Han bara står där precis bredvid mig på vägen. Jag pratar med honom, men även om han inte svarar så är det trevligt med lite sällskap. Tar fram kameran och tar en bild. Ser ingen råbock på bilden. Men det måste vara för att det är för mörkt tänker jag.

Tiden flyger förbi. Även om varje kilometer går på 10 minuter, känns det som om de plingar till i klockan hela tiden. Börjar bli lite trött. Träffar även en Björn och en Älg som står och stirrar på mig. Men de försvinner när jag kommer närmare, de liksom löser upp sig och blir skuggor.

Jag är på oerhört bra humör. Benen bär riktigt bra, jag springer på så fort jag kan och känner att jag har fint flyt. Klockan höll inte med 8-9 min/ km är väl helt ok efter 27 timmars löpning, men det är inte riktigt värt det när jag går på 10 min/km. Så jag återgår till intervalllöpandet sedan tidigare.

När jag kommer över motorvägen och närmar mig sista trapporna så tycker jag att jag hör människor som står och jublar, och när jag kommer ner emot mål så ser jag att det är ett gäng som har samlats för att ta emot mig i mål. Men när jag kommer närmare dör ljudet ut, och alla människor glider undan, som skuggor.

Det är helt tyst och öde. Inte en själ. Jag är ensam. Trycker stop på klockan, och promenerar bort mot bilen. Jag har tagit mig varvet runt. Slagit distansrekord med 2 kilometer och mår rätt bra.

Jag har en medaljceremoni där i mörkret. Ger mig själv en stor kram och hänger medaljen om min hals. Först i mål. Men inte snabbast.

Ironman Haugesund 2018

cykling, Ironman, löpning, Simning, tävling, Triathlon

Dags för årets andra Ironman, och denna gången gick resan till Haugesund i Norge. Jag hade inte bokat något boende, då jag tänkte att Norge ligger ganska nära, och jag tar bilen. Men veckan innan började jag kolla vart jag skulle, och såg att det var 70 mil på småvägar, så jag bokade upp med en husbilsplats på en camping ganska nära starten. Problemet var ju bara det att jag inte har någon husbil längre. Men jag sover i bilen. Det har jag gjort tidigare.

Jag åkte upp på fredag efter middag, körde i 5 timmar, och sov över i bilen. Resan upp var magisk. När man väl kom in i telemarken, så var resten av vägen värt hela trippen. Jag kom till Haugesund vid ett-tiden och gick direkt och hämtade ut mitt deltagarkit och drog till campingen. Packade ut mitt fältkök, och satte på lite glutenfri pasta på kokplattan, och stekte på lite pulled oats samtidigt som jag gjorde iordning mitt läger innan jag drog iväg och checkade in cykeln. Jag hade redan packat iordning löp och cykel väskorna hemma, så det gick snabbt att komma iordning.

Jag gick och la mig tidigt. Redan 19.00 och låg och tittade på serier tills jag somnade. Starten gick 07.00, så jag ställde klockan på 05:30. Ingen idé att stressa iväg för att sedan vänta på simstarten, speciellt inte som det är rullande start, och jag tänkte inte hoppa i först. En lätt frukost, ljust glutenfritt rostbröd, juice och kaffe. Tog med mig två gels att trycka i mig innan simstarten, och gick iväg till startområdet. Ett snabbt toabesök, och sedan på med våtdräkten, vita kassen i handen med ombyte, och in i rätt startled. Det var rätt stora hopp mellan grupperna, så jag ställde mig långt fram i 75-90 minutersgruppen. Tänkte inte göra om misstaget från Lanzarote med panik i starten och närdödenupplevelse ute i havet.

Klämde sista gelen i kön ner mot starten. Vi kom ganska snabbt på plats, och det var bara drygt 500 deltagare, så jag kom i vattnet redan 07:08. Jag gick ut lugnt, mycket lugnt för att vänja kroppen vid vatten och att få igång andningen. Även om det var vågstart, så var det rätt bökigt med deltagare som var antingen för snabba eller för långsamma för startgruppen. Men efter några hundra meter hittade jag min takt. Så länge jag hade linan till höger om mig var det lätt att simma, och det hade jag hela första rundan ner till vändningen.

Jag kom ikapp simmare framför mig, och la mig i suget bakom. Men då kändes det som om jag nästan inte simmade alls. Jag bestämde mig ändå för att ligga kvar och ta det lugnt en stund innan jag passerade. Om jag håller uppe ett lugnt crawl hela vägen, så kommer jag att komma in på under 1:20. Kollade på klockan halvvägs när vi sprang upp på stranden, och det hade då gått 40 minuter. Helt ok för min del, så det var bara att hoppa i igen och fortsätta.

Mönstret upprepade sig, jag kom ikapp simmare framför, och la mig på deras fötter, bara för att känna att det går för långsamt. Så jag simmade förbi och letade efter fritt vatten där jag kunde komma in i min egen rytm. Och på andra varvet kändes det bra hela vägen. Lugn och fin simning, och upp ur vattnet på 1:18. Samma tid som i Köpenhamn förra året. Inte så snabb som jag hade hoppats på att vara i år, men ändå godkänt. Plats 62 i M45-49 och 349 totalt efter simningen.

Det var ganska lång löpning till växlingsområdet, men väl där fick jag snabb hjälp att dra av våtdräkten. Och denna gången hade jag packat ner en handduk i cykelpåsen, så bytet gick snabbt för en gångs skull. Torka av sig, på med cykelskor och hjälm, och springa iväg för att hitta cykeln. 5:50 totalt.

Ut på cyklingen. Jag hade med mig en flaska gel i ryggfickan, två flaskor sportdryck, samt 2 bars och 3 gels till i ramväskan. Som vanligt tappade jag en flaska direkt över fartguppen inne i bostadsområdet, men den var ändå mest en reservflaska. Jag visste att första stationen kom redan efter 22 km, och jag hade gott om vätska. Fick i mig en bar ganska omgående, och kom in i rytmen, och passerade cyklist efter cyklist.

Första delen av banan var snabb och skön. Rullande vägar där man kunde hålla bra fart även uppför. Passerade första 3 milen på 52:30 minuter, drygt 34 km/h i snitt. En snabb huvudräkning visade att jag skulle få en sluttid på 5:18 med det tempot. Men jag anade också att vi hade haft lite medvind ut från Haugesund, så en rimlig målsättning blev att sikta på 5:30, vilket skulle innebära 55 minuter/30 km. Lätträknat.

Förutsättningarna var närmast idealiska, och fastän det blåste lite på första varvet, så gick det ändå smidigt och utan problem. 60km passerade jag på 1:46. Fortfarande 34 km/h i snitt, och bra känsla i ben och kropp. Jag följde min energiplan, tog en gel på varje station, och en däremellan.

Halvvägs passerade vi genom Haugesund, och tiden var 2:40, vilket pekade mot en sluttid ner mot 5:20. Men jag visste att av 2000 höjdmeter totalt, var 750 på första halvan och 1250 på andra halvan. Så jag förberedde mig på lite mer klättring. Och mer klättring blev det. 120 km passerade jag på 3:39. Första 3 milen på andra varvet hade alltså gått bara precis över 30 km/h. Och vägarna var mindre nu. På väg ut och in i Haugesund var det trixiga små cykelvägar, med farliga kurvor och mycket backar. Men även ute på landsbygden var det mer svårcyklat. Backarna var längre, och utförslöporna var knixigare med mycket kurvor.

Efter 140 km kom vi till dagens längsta stigning. 110 höjdmeter totalt låter inte så mycket, men jag började bli trött i benen. Jag fortsatte att passera cyklister, men det gick segare nu. Och det fanns inte lika många att passera. passerade 150 km på 4:38, och fortfarande över 30 km/h i snitt.

Vägen in mot växlingen gick på mycket knixiga cykelbanor och smågator inne i bostadsområden, så tempot sjönk här. Jag kom ändå in till växlingen på 5:40, på en cykelsträcka där jag hade 60:e tid totalt och 9:e tid i min åldersgrupp. Placeringsmässigt hade jag avancerat nästan 250 placeringar totalt, och låg nu på en 18:plats i min åldersgrupp. Men när jag hoppar av cykeln så kan jag knapp gå, och än mindre springa. Ländryggen har tagit mycket stryk i aeropositionen, och jag börjar fundera på om jag kommer att kunna springa överhuvudtaget.

Men jag linkar iväg till växlingszonen, och plockar av mig hjälm och cykelskor. Och eftersom det funkade så bra med vasselin på fötterna, smorde jag in dom nu också, drog på ett par strumpor, på med skorna och nummerlappen. Precis som på Lanzarote så behövde man inte ha med sig nummerlappen på cyklingen, vilket är rätt skönt. Och så stapplade jag iväg. Bytet gick ändå på 5:38 som är riktigt bra för att vara mig.

Jag hade inga större förhoppningar om att kunna hålla någon som helst fart under löpningen, så jag gick ut lugnt, och stannade för att pinka på första kilometern. Växlingsområdet låg en bit utanför staden, så första kilometerns löpning gick runt skön där vi simmat tidigare, och sedan sprang vi på småvägar och cykelbanor ner till varvbanan inne i stan. Första vätskestoppet kom efter drygt 3 kilometer. Tog ett glas vatten, en gel, en klunk cola och en klunk redbull. Jag kände mig ganska trög och risig här, men kämpade på. Jag visste att det går upp och ner, och jag hoppades att detta var en temporär dipp. Jag kunde ändå hålla tempot uppe hyggligt, och kilometerpasseringarna låg på drygt 5 min/km

Jag hade läst i programmet innan att löpningen kunde betraktas som platt och snabb, men oj vad fel det var. Ner mot och upp från kajen var det rätt branta stigningar, och jag såg många som gick här. Sedan var resten av löpning lätt upp eller lätt ner, aldrig platt. Totalt var det 360 höjdmeter på löpningen, så den var långtifrån platt och snabb.

Efter några kilometer till började det kännas bättre i kroppen. Jag drog ner på vätskan vida stationerna, och höll mig till redbull och cola samt en gel. Då det var 3  km mellan varje station, så var detta ganska lagom. Vattnet använde jag mest till att svalka av mig i värmen.

Och såhär flöt det på. Första varvet utforskar man banan. Andra varvet bekräftar man det man utforskat. Tredje varvet är ju det näst sista, och sista varvet njuter man. Publikstödet var fantastiskt nere vid kajen. Vi sprang förbi här 8 gånger innan målgång, och speakern gjorde ett fantastiskt jobb. Vanligtvis får man sitt namn uppropat enbart när man passerar mållinjen, men här hejade dom på en varje passering. Jag passerade halvvägs på 1:52, och gjorde faktiskt en negativ split på maran då jag gjorde andra halvan på 1:49 för en totaltid på 3:41 på maran.

I mål hade jag passerat ytterligare drygt 20 löpare totalt, och 4 till i min åldersgrupp, så jag slutade 14:e i M45-49, och 84 totalt, med bara 5 kvinnor framför mig. Mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Jag hade inte Kona lottningen med i planeringen, då jag hade en 10 timmar bilresa hem, och arbete dagen efter. Men jag var ändå lite orolig när jag kommit hem. Tänk om jag hade fått en plats… Så jag kontaktade den svensk som var framför mig i resultatlistan, och han hade varit på plats och inte fått en plats. Så jag kunde pusta ut.

Några dagar efter kollar jag in ironman rankingen. Jag har fått 4236 poäng för loppet, och tillsammans med de poäng jag skrapade ihop i Lanzarote, ger 7561 poäng en förstplats i sverige, och en 15:e plats totalt i världen i min åldersgrupp. Jag har också fått en guldmarkering, så jag får guldbadmössan i Kalmar. Så nu måste jag träna på…

Länk till Ironman ranking

 

Cappadocia Ultra 110 k

löpning, tävling, traillöpning, Ultralöpning

Jag skall säga det direkt, så att ni vet. Detta var det mest välarrangerade lopp jag har sprungit. Allting från sajten där man bokade loppet, till transporter, boende, start och mål, dropbags och checkpoints. Och loppet var inte 110 km, utan 117.

Men vi börjar från början. Jag tittade som vanligt på kvallopp till Western States, och ville göra något annat än Templiers i år. Turkiet och kappadokien såg intressant ut, och jag frågade om det var någon som ville hänga med. Mervi, Johan och Simon visade tidigt intresse, så i Maj bokade jag in oss på Castle Cave Hotel efter att vi hade anmält oss. Jag hade ingen direkt tanke på vad det var för område loppet gick i när jag anmälde mig, men ganska snart visade det sig att det var ett underbart område på det Turkiska höglandet.

Vi tog flyget ner på Torsdag morgon, och var framme i Urgup vid 8 på kvällen. Castle Cave var ett hotell uthugget ur sandstensklipporna, och även om det var ett av de dyrare hotellen, betalade vi inte mer än 1000:- per person för fyra nätter.

Fredagen ägnade vi åt att packa. Jag hade en ambitiös nutritionsplan, där jag hade beräknat den mängd energi jag behövde få i mig per delsträcka på Umaras Energikalkylator. Då det fungerade så bra på vätternrundan och Ironman Köpenhamn att bara köra på rena kolhydrater i form av Maurten och gels, så tänkte jag testa samma strategi på ett ultralopp. Inget fett eller protein, bara kolhydrater. Så jag bakade runekakor på maltodextrin, fruktos, sackaros, sirap och havregryn, vägde upp gott och blandat och blandade ner torkade aprikoser och fikon och packade allt i små påsar som jag märkte med delsträcka, längd och mängd kolhydrater. Sedan var det bara att plocka fram rätt påse till rätt delsträcka.

Lördag morgon, väckning 05:00 och upp till en dukad frukostbuffé. Jag ville ha en realtivt lätt, kolhydratrik frukost, så jag hade med mig lite havregryn som jag åt med fikon, aprikos och banan och sköljde ner med juice och kaffe.

START – URGUP – 07:00

Starten gick 07.00, och det var en underbar dag. Lite småkyligt på morgonkvisten, men jag visste att det skulle bli varmare framåt dagen. Mycket varmare. Jag ville vara hyggligt långt fram så att jag skulle slippa trängseln i början, då vi ganska snart kom in på singeltrail där jag visste att det skulle vara svårt att ta sig förbi.

Jag startade därför lite snabbare än jag tänkt, och kom ganska snart in i rytmen. Det var ett underbart skådespel på himlen, där ett 50-tal luftballonger stilla steg upp i morgonsolen över ett magiskt fint stenlandskap. Det var kallt, och jag hade behövt handskar, men tänkte att snart kommer cirkulationen igång.

CP 1 – IBRAHIMPASA – 10,7 km – 01:03:49

Jag kom till första checkpoint efter en dryg timme, och jag hade inte gjort åt ens hälften av min energi eller mitt vatten, så jag beslutade att jag inte skulle fylla på en tredje flaska. Johan kom ikapp mig på kontrollen, och han såg pigg ut. Jag stack iväg före honom, men han kom ganska snart ikapp och förbi mig.

Jag hade fullt sjå med att stoppa i mig allt godis jag hade med mig. De flesta selfies ser därför ut som den nedan, där hela munnen är knökad med gott. För en som inte äter socker i vanliga fall, och som inte rört en godisbit annat än under ultraträning, var det hur gott som helst, och under andra sträckan åt jag ikapp det jag inte fick i mig under första sträckan.

Efter några minuter hörde jag en bekant röst bakom mig, och det var Mervi som hejade på mig. Jag hittade en fin utsiktspunkt, och väntade in henne, då hon inte var långt bakom. Även om solen inte hade börjat värma ordentligt ännu, började jag redan här att känna att detta skulle bli en jobbig dag. Mervi såg som vanligt otroligt pigg ut, och vi slog följe fram till nästa kontroll.

 

CP 2 – UCHISAR – 26,7 km – 02:57:09

Andra kontrollen var längst uppe i en liten by, inne i en grotta. Mervi var klar tidigt, och stack i förväg, jag packade om mina små godispåsar och drog iväg någon minut efter henne. Först var det utför någon kilometer innan vi kom ner i en dalgång där vi sprang på en sandstig. Jag vet att jag kände mig seg, men jag tog mig forfarande framåt i helt ok tempo. jag tappade iallafall ingen placering, och ganska snart var jag vid nästa kontroll.

Vägen dit gick till stor del nere i dalgångar, och även här fick jag sällskap av hundar. Jättetrevliga och bra sällskap, men dom var rätt kassa på att gå i trappor.

CP 3 – GOREME KUTUP AYISI – 34,4 km- 03:55:48

På väg in i kontrollen mötte jag Mervi som var på väg ut. Det var det sista jag såg av henne under tävlingen, och hon avslutade starkt som 4:a totalt, och 3:a i sin åldersklass. Själv lunkade jag på när vi kom in på tävlingens bästa parti när det kommer till löpkänsla. Längs en berssida ringlade sig en singeltrail fram, böljande upp och ner med en fantastisk vy till vänster. Bilden nedan visar början på stigen, som var populär för mtb cyklister på utflykt.

CP 4 – CAVUSIN – 45 km – 5:28:07

Efter 45 km började jag bli lite trött på att springa, och äntligen såg det ut som om det skulle bli lite backigare. Hittills hade stavarna bara varit mest i vägen, men nu verkade det äntligen som om det blev lite backe. Jag satte av uppför och passerade snart ganska många trötta löpare. Uppför är jag stark, så jag var ganska besviken över att backen tog slut efter bara 350 höjdmeter.

Men vilka vyer! Jag var tvungen att stanna till och fotografera då och då, för efter varje kurva blev utsikten än mer fantastisk. Klockan var nu strax efter ett, och det började bli rejält varmt. Jag åt extra mycket salt, då jag började känna av lite huvudvärk, och jag höll mig till vatten och energiplanen helt perfekt än så länge.

CP 5 – AKDAG – 49,8 km – 06:35:22

När jag nådde det lilla beduintälten som var den 5:e kontrollstationen, så kunde man skymta Urgup i fjärran. Snart var första halvan avklarad, det var bara lite nerför och lite uppför i en knapp mil innan andra halvan skulle börja.

Jag tuggade på så gott det gick i värmen, och efter 55km såg jag en man sitta vid sidan av vägen vid ett fält. Han såg ganska nestämmd ut, så jag stannade och frågade hur det var med honom. Han hade fått löparknä, och kunde inte ta ett stag till. Det finns inget att göra sa han. Jag har lite doklofenak, sa jag, och då sken han upp. Jag tog fram min välfyllda förstahjälpen väska, och fiskade fram en padodil och två voltaren 25mg. Gav honom dessa och lite vätska, och visade hur han skulle stretcha för att det skulle släppa. Jag kom in i coachingmode, och fortsatte utläggningen kring hur han skulle styrketräna och massera ITB senan för att det skall släppa. Han hade ju bara 5 km kvar, så den sista biten skulle han nog fixa.

Själv insåg jag att jag var nästan lika trött, fast jag hade 6 mil kvar.

CP 6 – URGUP – 57,9km – 07:46:20

Jag kom in till Urgup och vår dropbag gott och väl under 8 timmar som hade varit målet. Genast kom en funktionär med vatten, och en annan kom springande och kollade in mitt nummer för att hämta dropbagen. Ytterligare en funktionär kom med soppa. Ompysslad var ordet.

Jag bytte mot min andra påse kolhydrater, och stack iväg ut igen. Nu ändrade banan karaktär. Vi sprang på bakgator, på åkrar och på smutsiga småstigar. Banan kantades av slängda pumpor och skräp. Brant upp och ner för dalgångar innan vi lämnade samhället och kom ut på landsbygden igen. Det var en bra bit till nästa kontroll, och magen hade börjat säga ifrån lite mer.

Jag började få det jag kallar ultrablues. Huvudet vill inte springa mer. Benen kan rent fysiskt springa, men det gör ont, och man tar varje tillfälle i akt att se en uppförsbacke framför sig där det är ”lagligt” att gå. Och det var en lång delsträcka, men snart såg jag sjön i fjärran. Gott, snart började backarna i loppet tänkte jag.

CP 7 – DAMSA – 72,9 km – 10:05:01

Detta var sista kontrollen då jag åt något på ett bra tag. Och det jag åt var en citronskiva med salt på och en kopp te. Jag var trött på godis. Jag var trött på runekakor. Jag var trött på fikon, aprikoser, dextrosol och gel. Jag började dessutom att må illa, och kände att det även tryckte på andra vägen.

Men vägen visade återigen prov på vackra vyer med små krypin uthuggna i klippan innan det var dags att börja knata uppåt. Och uppåt gick det. Solen höll på att gå ner, och stigen förbyttes till väg. Ökenväg med 1 dm lös sand uppepå. Det var tungt att gå, och jag hade brutit av ena spetsen på staven, så den sjönk bara rakt igenom hela tiden.

Strax innan toppen satte jag på mig pannlampan, och nu visste jag att hettan var slut och att natten hade börjat. Jag hade sett fram emot natten, men inte med illamående och en begynnande yrsel. Jag mådde ganska kasst just nu, men lyckades knata på uppför och springa på hyggligt utför iallafall. Jag kände hur skorna fylldes med sand, då det var 2 dm djup finkornig sand hela vägen utför i till nästa kontroll.

CP 8 – TASKINPASA – 84,2 km – 12:07:37

In snabbt på kontrollen och fylla på en halv vattenflaska som jag lyckats få i mig, och snabbt ut. Jag ville inte riskera att få i mig något som gjorde att jag skulle kräkas i kontrollen, och bli avplockad, så jag rusade igenom. Direkt efteråt kom jag på att det kanske var dags att dra på sig överdragsjackan. Det var ju trots allt rätt kallt.

Och så var det dags att knata uppåt igen. Näst sista berget enligt höjdprofilen. I vanlig ordning går det bra uppför, men sämre på platten. Jag kunde inte springa långa sträckor där det var platt, det kändes som det gick uppför hela tiden. Jag sprang i varje nerförsbacke, och hade ganska bra hjälp av stavarna här när benen började svika. En ganska stor plattå som gick riktigt långsamt, innan det bara av utför igen.

CP 9 – KARLIK – 97,3 km – 14:25:07

Jag hade rejält med sand i skorna vid det här laget, och funderade på om jag skulle ta av mig skorna och hälla ur sanden. Men jag vickade lite på tårna, och det gjorde otroligt ont. Om jag tog av skorna skulle jag inte få på dom igen, det var jag helt säker på, så jag drog vidare, och beslöt att jag inte skulle vicka på tårna. Dom fanns nog kvar ändå.

Blåsorna hade ändå spruckit för ett tag sedan, och det var bara en backe kvar. Trodde jag. Här ändrade banan karaktär igen. Från att ha gått på ganska mycket vägar, om än fyllda med lös fin ökensand, så blev det nu kargt och stenigt. Hårda, spetsiga stenar som stack upp och gjorde ont hur man än sprang över dom. Detta var helt fel ställe att bryta staven på, så nu fick jag ta hjälp av bara en stav

Och utför, man fick ta det riktigt försiktigt för att inte snubbla och falla handlöst. Det kändes som en befrielse att ta sig till sista kontrollen. Batteriet i klockan var slut, och jag satte på runkeeper på telefonen. Batteriet på pannlampan tog slut, så jag fick byta. Men jag var snart framme.

CP 10 – TASOCAGI – 107,5 km – 16:36:04

Magen kändes lite bättre, så jag tog med mig tre salta kex ut ur kontrollen. Jag ville äta dom i fred, om jag skulle få upp dom igen, men det gick bra. Det första jag ätit på 6 timmar. Nu var det ju bara nedför tillbaka till Urgup igen. Hur svårt kan det vara, tänkte jag?

Och nerför var ordet. Det som tidigare var stig, som blev till sandig väg, som blev till stenig äng, var nu en stor ravin med klippor som man fick klättra nerför. Jag tog det vääldigt försiktigt, så det tog sin lilla tid. Och för att vara bara nedför, så var det ovanligt mycket riktigt långa uppförsbackar också, men tillslut kände jag återigen kullersten under fötterna, och kunde börja jogga på utför.

Jag var tillbaka i Urgup igen, och nu var det inte långt kvar. En riktigt elak uppförsbacke, innan man fick en skön sista kilometer utför mot målet. Det var bara att släppa på allt jag hade, och jag susade fram i säkert 10 km per timme…

FINISH – URGUP – 116,5 km – 18:19:36

Det var knappt en åskådare kvar när jag närmade mig målet, men hela organisationen stod och tog emot mig på mållinjen som en riktig vinnare! En underbar känsla! Jag fick min medalj, och en man tog mig in i målområdet och gav mig min finishertröja. Han hämtade min dropbag, ledde mig till matbordet och frågade om jag ville ha massage nu eller senare. Han erbjöd även skjuts tillbaka till hotellet, men det var bara ett par hundra meter, så det skulle jag nog fixa.

Trött, nöjd och glad åt jag lite pasta med kyckling, innan jag knallade iväg hemåt. Jag hade hoppats komma i mål under 17 timmar, men det spelade ingen som helst roll. Att bara ta sig i mål när saker och ting inte går helt efter plan, och bara 1 1/2 timme långsammare är något jag kan ta varje dag. Det är ju bara en blinkning i ultravärlden.

Till slut kom jag in på plats 56, och plats 18 i H40+.
Mervi Heiskanen kom in på 16:11:50 och plats 4 totalt, 3:a i D40-!
Johan Dahlgren kom in på 06:57:58 i 60k loppet, plats 21 och 6:a i H40+
Simon Gustafson kom in på 09:11:58 i 60k loppet, plats 135 och 42 i H40+

Och efter att ha tömt ut ett par hekto sand ur skorna och duschat, var det bara att sova några oroliga timmar innan magen började knorra och det var dags för frukost. Och att fundera på vilket nästa ultralopp blir. Förhoppningsvis Western States…

Tack Simon, Mervi och Johan för en underbar resa! Förhoppningsvis inte sista gången vi reser ihop.

Här är en länk till resultatsidan: http://utcappadocia.livetrail.net/coureur.php?rech=251

 

 

Ironman Köpenhamn 2017

cykling, Ironman, landsvägslöpning, löpning, Simning, tävling, Triathlon

I slutet av Mars började den fokuserade triathlonträningen med sikte på Ironman i Köpenhamn den 20 Augusti. Patrik Stigaeus gjorde ett triathlontest på Aktivitus, och Linda Linhart lade upp träningsprogrammet. Jag missade inte ett pass fram till mitten av Juli, då jag första semesterhelgen lyckades med konststycket att bryta två revben. Där och då trodde jag att Ironman var kört.

Men jag kunde cykla på spinningcykeln hemma, och efter en vecka kunde jag cykla på tempocykeln ute. Visst, det gjorde ont varje gång vägen var lite ojämn, men det gick. Springa var det inte tal om, och i simbassängen låg jag och övade benspark längd efter längd. Tiden hade dock gått ut för att flytta min startplats till ett annat lopp, och det gick inte heller att få några pengar tillbaka. Så jag bestämde mig för att köra ändå.

Jag hade bokat en lägenhet via airbnb, och fick med mig två kompisar från team alliansloppet, Jesper Fahlén och Tony Eriksson. Familjen fick stanna hemma denna gången, så fokus låg helt på söndagens tävling.

På lördagen väckte jag kroppen med ett löppass där jag körde 2 km lugnt, 2 km i tänkt tävlingsfart, och 3 km nedvarvning. Ett lätt cykelpass på en halvtimme när vi körde ner cyklarna till T1, och sedan var det bara att invänta söndagen med Ironman Kalmar streamat på datorn hela dagen.

Vi tog tunnelbanan in till starten, bytte om på plats, och inväntade starten. Jag och Tony hade seedat in oss i Rosa simmössor, med en tänkt sluttid på 1:11 – 1:17. Jag gick inte i vattnet innan, utan inväntade den rullande starten. Tryckte i mig två gel 30 och 15 minuter innan start, och 07:34 på söndagsmorgonen gick jag i vattnet. Jag gick ut lugnt för att komma in i en bra rytm, och jag sökte fritt vatten ut till vänster för att komma igång lugnt. Och det kändes bra. Väldigt bra tillochmed.

Simbanan gick inne på relativt grunt vatten på Amanger Strand, och då och då passerade jag simmare, och ibland blev jag passerad. Då passade jag på att häng på fötterna ett tag, men det var svårt och bökigt, så jag sökte mig snart ut till fritt vatten igen. På sina ställen var det ganska mycket tång, som fastnade i ben och armar. Men solen var framme, vattnet var lugnt, och rätt var det var såg jag målet framför mig. Det blev lite bökigt igen innan uppgång, men när jag kom upp ur vattnet och tryckte av klockan visade den 1:17:51. Och med tanke på hur skön resa jag hade haft och med tanke på att jag simmade 3900 meter istället för 3800 så var jag mer än nöjd.

Första växlingen, in och hämta min påse. Av med våtdräkten, på med torra strumpor, skor och hjälm, och iväg till cykeln. Det var ganska långt, och jag var ganska nödig, så jag tänkte att det var lika bra att pinka innan jag satte mig upp på cykeln. Men det tar ju tid. 4 minuter tog det att tömma blåsan innan jag fick hämtat cykeln. Men bättre så än att cykla nödig.

Upp på cykeln. Det låg regn i luften, och blåste ganska rejält, men det var sidvind snett bakifrån de första 4 milen, så det vara bara att trampa på för att få upp värmen. Det var lite bökigt att ta sig ut ur Köpenhamn, och efter 1 dryg mil tappade jag en flaska Maurten som jag hade bakom sadeln. Min nutritionsplan hade annars varit att bara dricka Maurten 320, 1 750ml flaska var 4:e mil, men nu var jag tvungen att plocka upp en flaska energidricka från arrangören redan efter 3 mil.

Eftersom man inte är speciellt snabb i vattnet, så var det många cyklister att passera. Och man har ju inte så mycket att göra under en 18 mils cykelrunda, så jag räknade alla som jag passerade. Och det var många…

Men jag flög fram första 4 milen. Jag snittade närmare 38 km/h inan det var dags att svänga inåt landet in i motvinden och uppförsbackarna. Men jag låg på tunga växlar uppför, och kunde krypa ihop och skära vinden bra, så jag fortsatte i högt tempo och snittade runt 31 km/h i detta svårare parti innan jag kom ut på bredare vägar. Men magen gillade inte sportdrycken, och jag började få magknip. Jag hade med mig lite bars i reserv, och jag tog en tredjedels bar och två bananer vid kontrollen efter 5 mil, och det lugnade ner sig.

När jag kom till Danmarks längsta och brantaste backe väntade min special needs bag med två nya flaskor Maurten 320. Jag stannade och packe på dom på cykeln, och sedan var det bara att dra iväg igen. Jag passerade 9 mil efter 2:35, och kände att jag kunde nog göra en riktigt bra cykelsträcka. Jag visste att det är alltid lika jobbigt att springa, så det var ingen idé att spara på något. Tryck på så mycket jag orkar, och så håller jag det. Och härifrån var det ju medvind igen.

Under andra varvet i medvinden höll jag inte lika hög fart som under varv 1. Dels var jag tröttare såklart, men det regnade också ganska kraftigt. Jag kunde ändå snitt runt 37 km/h fram tills det var dags för backar och motvind igen. Men en snabb överslagsräkning gjorde att jag ändå visste att jag skulle ta mig in på runt 5:30 om jag kunde snitta runt 30 km/h de sista 5 milen in mot mål, så det var bara att trycka på. Jag passerade många uppför, och ibland kändes det inte ens som om det var motlut när jag ställde mig upp och tryckte på.

In mot växling låg jag på ett tempo som skulle ge mig en cykeltid på 5:10, men det var längre till växlingen än vad skyltarna hade angivit, och inne i Köpenhamn var det blött på vägbanan och knixigt, så med nästa 2 km extra rullade jag in till växlingen efter 5:15:54. Jag hade krossat min tidigare bästa cykeltid med en halvtimme, och hade snittat nästan 35 km/h. Och nu var jag riktigt kissenödig igen, så 4 ny minuter på toaletten efter att jag hade bytt strumpor och dragit på mig löpardojorna gjorde att jag visste att drömtiden 10 timmar var ganska ouppnåbar.

Ut ur parkeringshuset och upp på banan. Mitt i centrala Köpenhamn var det ett rejält tryck på publiken, men benen var stumma och tunga. Det kändes som om jag sögs fast och sprang oerhört långsamt, så när första kilometern passerades och klockan pep till på 4:41 var jag rätt förvånad. Och jag fortsatte på samma sätt, och det var inte förrän efter 7 km som passertiden låg på över 5 minuter.

Jag tänkte inte äta något. Planen var att ta 3 gel i timmen, och bara en mugg vatten vid varje kontroll. Jag hade salttabletter med mig, och knaprade i mig 2-3 i timmen. Och jag kände mig bra. Benen var som bly, och jag var trött, men det kändes ändå bra. Men det var förbannat långt kvar, och efter andra varvet när jag närmade mig halvmaran var det segt. Leendet hade försvunnit från läpparna, och nu var det bara att bita ihop. Jag passerade halvmaran på 1:45, men visste att jag inte skulle hålla samma tempo andra halvan.

Men jag gick inte. Bara vid varannan kontroll när jag drog i mig en gel, men jag höll mig i rörelse hela tiden. Och snart var det bara ett varv kvar. Vid den norra vändpunkten fick jag mitt sista armband, och där och då gjorde det rejält ont. Låren var nästan tömda på energi, jag hade blåsor på alla tår, och jag var rejält trött på att springa. Det var liksom inte roligt längre.

Så jag ökade takten. Jag ville bara i mål, och ju snabbare jag sprang, desto snabbare skulle jag komma i mål. Näst sista varvet hade min kilometertiden legat på runt 5:30, men nu kom jag ner mot och även under 5 min/km. Och publiken skrek för varje löpare jag passerade, och jag kände att slutet var nära.

Och att slippa sticka ut på ett varv till och istället få svänga in mot målportalen är oslagbart. Man har hur mycket kraft som helst de där sista 100 metrarna innan man passerar mållinjen. Och sedan tar det slut. Man är helt slut. Jag kunde inte ta ett steg till, men jag fick en hjälpande hand, en varm filt och min medalj. Jag kollade på klockan, och såg sluttiden. 10 timmar, 28 minuter och 21 sekunder. Nästan 40 minuter snabbare än i Maastricht förra året. Och med två brutna revben.

Den avslutande maran gjorde jag på 3:37. Visst, jag har sprungit mycket snabbare på marathon tidigare, men detta var faktiskt min 3:e snabbaste mara någonsin.

Men jag mådde lite illa, och det gick inte att få ner någon mat, och segerölen ville jag inte ens tänka på. Jag bytte om och fick en smärtsam massage innan jag begav mig till cykelutlämningen och haltade hemåt. Vi bodde väldigt centralt bara 800 meter från målet, men det tog mig en halvtimme att ta mig hem och baxa upp min cykel för trappan.

Av 3200 startande tog jag mig i mål som nummer 429, plats 402 bland männen och plats 62 i min åldersklass. Inte ens nära att kvala till Kona, men ändå. Det går åt rätt håll. Och känslan i loppet gjorde att jag nog fortsätter min triathlonsatsning ändå. Jag har liksom inte nått mitt max ännu känner jag, så varför sluta nu?

Här är en länk till det officiella resultatet

Och inför nästa år har jag skruvat upp målsättningen lite. Jag skall köra 3 Ironman, för att dra nytta av träningen man lägger, och förhoppningsvis kommer avslutningen i Kalmar att bli riktigt bra. Men tävlingarna kostar, och för att finansiera anmälningsavgifter så har jag lagt upp en crowdfundingkampanj på makeachamp. Många små eller några stora bidrag kanske gör att jag kommer liite närmare Hawaii :)

Tack till Linda som har skött om min kropp och gjort mig skadefri, tack till Aktivitus för stöd och coachning, och tack till Carl Johan för all pepp och för hjälmen ;)