Kategoriarkiv: Superklassikern

Lidingöloppet 2016

Årets lidingölopp skulle inte bli som tidigare år. Det visste jag innan jag startade. I år skulle jag inte slå mitt personliga rekord för 5:e gången i rad. I år skulle jag ta mig runt, och det skulle göra ont. Min hälsenetendinos har inte blivit sämre, men inte aller bättre, och jag har inte kunnat göra ett riktigt fartpass sedan i våras. Istället har det blivit relativt korta och lugna pass, vilket har gjort att min toppfart ligger ganska mycket över vad den var vid den här tiden förra året.

Och så hade jag fått startnummer 96. Startgrupp 1A, längst fram. Ingen risk att det skulle bli trångt nu.

thumb_img_4939_1024

Vi åkte upp nästan hela familjen, då vi skulle hämta vår nya hund på Tyresö på söndagen. Vanligtvis brukar jag åka upp på fredagen, men nu fick vi åka tidigt på Lördag istället. 03:30 närmare exakt. Vi var uppe i Stockholm vid 09:00, och jag lämnade fru och barn hos en släkting, och åkte ut till Lidingö. Lite tidig var jag ju, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Speciellt efter att ha suttit drygt 5 timmar i en bil. Så jag hämtade min nummerlapp, och bytte om i samma omklädningsrum som vanligt, innan jag traskade upp mot starten.

Nya startprocedurer i år gjorde att man var tvungen att passera genom en fålla för att ta sig in till starten, och den öppnade inte förrän 20 minuter innan, vilket var lite stressande. Skull gjort som alla andra och gått runt. Lätt uppvärmning för att testa skorna och kroppen. Jag valde bort terrängskorna i år, och sprang i lätta Skechers RoRun3. Och uppvärmningen kändes helt ok. Såklart smärtade hälen, men inte så farligt.

Jag ställde mig inte längst fram. Lite starstruck var man när man gick runt sida vid sida med sådana som Mustafa Mohamed och Jonas Buud. Så det var lite vemodigt att veta att jag inte hörde hemma i denna startfållan. Inte i år. Men jag skulle göra mitt bästa.

Starten gick, och jag kom in i en bra rytm. Lugnt och utan trängsel startade jag i ett tempo strax över 4 min/km. Kanske skulle det kunna hålla ändå, tänkte jag, och första 3 km gick i ett tempo runt 4:15. Men sedan började det ta emot. Jag kunde inte trycka på på platten, och det började kännas i fötterna. Det var såpass torrt i år, så underlaget var väldigt hårt. Nästan värre än asfalt tidvis, och det såg kraften ur benen då jag inte var van vid detta tempot.

Jag passerade 5,7 km vid Ekholmsnäs på 24:17 med en snittid på 4:10 min/km Jag låg lite bakom förra årets tid, men inte speciellt mycket. En mugg sportdryck och uppför backen. Det gick bra att springa uppför. Här var jag stark och passerade löpare. Vid 6 km kom Fredrik Andreasson om mig i en utförslöpa. Och han hade ett helt annat tempo än vad jag hade. Någonstans inom mig förstod jag att det var det tempo som jag skulle ha, och det tempot jag hade när jag sprang förra året. Men jag struntade i det, hejade på Fredrik, och sprang mitt eget lopp.

Den lättköpta delen runt Kyrkviken gick inte så lätt. Där jag vet att jag förra året höll 4:00 tempo, gick det nu närmare 4:30. Och jag kunde inte springa fortare. Pulsen låg där den skulle ligga, men det tog emot i benen. Och hälen började kännas mer och mer. Och när jag passerade Hustegaholm på 44:24 var jag 3 minuter efter fjolårets tid. Lagom fart egentligen, men då skulle man ha haft en annan känsla i kroppen. Jag var slut. I backen ut från Hustegaholm hade jag inget att trycka på med. Jag haltade i löpsteget, och det fanns inget att trycka på med.

Den sköna 5:an, där man skall flyta fram på stigarna, gick fruktansvärt trögt. Jag höll uppe farten så gott det gick, och passerade Fågelöudde på 1:07:25. Fortfarande under silvermedaljtiden, men det skulle innebära att jag gjorde andra halvan lika snabbt som första halvan. Och det skulle inte hända, det visste jag nu. Smärtan var så stark att jag var tvungen att stanna vid vätskestationen och fiska fram en värktablett. Kanske mest mentalt, men jag behövde något som dämpade smärtan. Jag hade halva loppet kvar, och kunde knappt springa. I vanliga fall så hade jag nog slutat där och då, men jag visste att det inte var en skada som kunde förvärras. Det kunde bara göra mer ont.

Så jag sprang. Jag bestämde mig för att strunta i hur snabbt det gick. Strunta i att jag blev omsprungen. Strunta i silvermedaljen. Och istället njuta av loppet. Det var ju fantastiskt fint väder, det var en fantastisk publik, och jag hade 15 sköna kilometer kvar att njuta av detta. Så jag njöt. Jag kunde fortfarande trycka på uppför, och efter att jag passerade Grönsta på 1:34:50 så började jag faktiskt passera folk igen. Och inte bara uppför, utan även på platten. Nerför var jag fortfarande för långsam.

thumb_img_4972_1024

Så sträckan mellan Grönsta, där jag för första gången var medveten om att målet låg alldeles nära där jag passerade, där njöt jag. Jag sprang med ett leende på läpparna och struntade i att det gjorde ont. Jag sprang som om det vore sista gången jag skulle springa loppet, och jag njöt av varje steg, varje backe, varje motlut. Och när jag kom till Abborrebacken var det bara att mata på. Uppför, uppför, uppför. Titta på de som hejar, heja på dom som hejar, sträck ut handen till barnen som vill ha en high five. Njut.

Jag passerade 80 personer från Grönsta till Abborrebacken, och sedan 80 till från Abborrebacken in till målet. Jag sprang och peppade dom jag passerade, jag blev påhejad och peppad själv. Precis som jag troligen blivit tidigare år, men varit för mycket inne i bubblan för att uppfatta. Jag passerade mållinjen på 2:21:52. 13 minuter långsammare än förra året, och nästan 7 minuter från silvermedalj. Så nu var känslan när jag gick i mål inte bara glädje. Det var även lättnad och en viss del sorg. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag skall springa nästa år. Om jag skall fortsätta med klassikern efter att ha gjort 5 stycken på raken. Om jag skall plocka silvermedaljen igen. Om jag kan springa på under 2 timmar. Just nu känns det långt borta.

En liten rolig detalj under loppet var att jag testade HotShot som krampförebyggande. Och det fungerade. Jag kände flera gånger att krampen var på gång, men den slog inte till. Spelade in denna filmen efter målgång på mina spelande vader. I vanliga fall hade dom nog krampar ihop, men nu högg det liksom aldrig till. Synd att HotShot inte säljs i Sverige, eller ens att det går att frakta det hit. Fick privatimportera en lite beställning tillsammans med Simon, så det skall bara användas vid speciella tillfällen.

Och efter att man knallat ner till Lidingövallen, hämtat ut sin väska och duschat, så kunde jag givetvis knappt gå. Men det är så det brukar vara, och något man får vänja sig vid numera.

Jag var trots allt lycklig. Lycklig över att jag trots allt tog mig runt. Lycklig över att jag överhuvudtaget kan springa. Lycklig för att jag var på väg till min familj.

Och förväntansfull inför söndagen, när vi skulle bli en till i Familjen. En portugisisk vattenhund vid namn Frode.

 

Lidingöloppet 2015

Lidingöloppet är ett speciellt lopp för mig. Jag sprang det för första gången hösten 2012 efter att ha börjat löpträna på våren samma år. Förra året lyckades jag ta silvermedaljen när jag sprang på 2:12, men jag hade ingen skön löpupplevelse. I år skulle det vara annorlunda. Jag skulle ladda upp som jag gjort under våren, och jag skulle vara vara lättare och starkare än någonsin tidigare.

thumb_IMG_3415_1024

Det är lätt att tänka så innan, men verkligheten gör sig allt som oftast påmind, och jag var inte lättare men kanske starkare. Kanske hade jag överskattat min förmåga när jag stack till Gaustatoppen och sprang en helg, för benen har inte varit sig själva sedan dess. Så jag bestämde mig för att ta det lite extra lugnt sista veckan inför loppet. Ett sista skön kvalitetspass med 6x1km intervaller på löpbandet hemma på tisdag morgon, en skön lugn runda i Ängårdsbergen på tisdagstrailen på tisdag kväll. Ingen styrketräning på hela veckan, och bara lätt cykling på onsdagen.

Efter vårens lyckade uppladdning med enbart vegetarisk kost, körde jag på det spåret även nu. Helvegetariskt från torsdag tillockmed söndag, då även återhämtningen blir bättre har jag märkt. Lätt löpning på Fredag morgon, med 5-6 igångdrag progressivt i 15 sekunder till max gjorde att jag började känna mig fräsch i benen. Dock hade jag fortfarande ont i både vänster häl och höger knä. Men det brukar försvinna efter några kilometer.

Jag åkte upp på fredagen och bodde hemma hos Peo och Angelica. Det har blivit en fin tradition, och fredagskvällen satt vi och diskuterade löpning, träning, kost och livet. Jag har inte några givna favoriter när det gäller skor, och hade med mig 5 par upp. Valet stod mellan snabba asfaltskor och trailskor. Eftersom det är mest grus på lidingö kanske det skulle fungera med asfalts skorna, i detta fall skechers goRun 3 eller goRun Ride 3.

Men det blev till slut en högoddsare. Mina Montrail rough racer som jag köpte förra hösten i USA, som jag aldrig har gillat att springa i. Jag tog ut sulorna, och helt plötsligt blev tåboxen väl tilltagen, och dropen minskade. Jag tog dom tunna sulorna från mina Skechers goRun Ride 2 och körde. Dom är ganska hårda, men det ger skön fart tänkte jag. Så ombytt och klar tog jag bilen till Lidingö på Lördag morgon. I god tid dessutom.

thumb_IMG_3393_1024

Jag hade tejpat upp höger knä och vänster hälsena med Kinesiotejp, men vågade inte riktigt lita på att jag skulle springa med mina montrars, så jag tog med mig mina supersköna Skechers goRun Ultra trail som backup.

Efter att ha gjort dom sedvanliga toabesöken på lidingövallen, i bajamajorna på vägen till grönsta gärde, så startade jag uppvärmningen med 2 lugna kilometrar innan start. Det kändes bra. Visst, jag kände mig förkyld och så, men det är ju ett tecken på att kroppen har slappnat av lite i mitt fall, och att formen är på väg.

Jag startade i startgrupp 1b i år, vilket innebar att jag slapp trängseln i början i 1c från förra året. 12:30 gick startskottet, och det visade sig vara nästan lika trångt i år också, om inte trängre. Troligen berodde detta på att jag var i bättre form, och ville springa snabbare än jag kunde göra i början. Första kilometern var det endel knuffande och inbromsningar, och det kändes som om jag sprang i 5 minuters tempo. Men när klockan pep till för först kilometern såg jag att den hade gått på 4 blankt, så då var allt enligt plan då.

Tanken var ju att försöka ligga på 4:15 i snitt för en sluttid på 2:07, och då är det bra att ligga en bit under första halvan av loppet. Och det flöt på bra. Känslan var att jag inte ansträngde mig speciellt mycket, fast pulsen låg relativt högt. Jag låg strax under laktattröskeln, och tuffade på i ett tempo som låg strax över 4 minuter per kilometer fram till första vätskekontrollen vid Ekholmsnäs. Jag tag en mugg sportdryck, gick några steg medans jag drack den, och sprang iväg igen.

Direkt efter Ekholmsnäs kommer en ganska brant backe, och här blev benen plötsligt tunga när jag sprang uppför. Pulsen steg, och varnade när jag gick över 163 slag. Min maxpuls är 167, så jag låg på 98% av max. Jag fick ta det lite lugnt efter detta, och få ut mjölksyran ur musklerna. I resten av backarna tänkte jag ta det lite lugnare, och inte dra på mig syra.

Jag delar in lidingöloppet i 5-kilometersintervaller. Första fem är lite som uppvärmning, andra fem gäller detta att hålla farten uppe, då det är rätt flackt. Och det tyckte jag att jag gjorde ganska bra. Hittade en rygg som höll 4 tempo, och gjorde tillochmed en kilometer under 4, så när jag passerade Hustegaholm var det på 42:32. Helt enligt plan. En mugg sportdryck igen, och vidare.

3:e femman mellan Hustegaholm och Fågelöudde är en ”lätt” femma. Tankarna här går runt i stil med ”En lätt femma, sen en tung femma och sen är det bara sista milen kvar” Och precis så var det. Ligga på, hålla farten uppe, hålla pulsen uppe, och låta sinnet sjunka in i det där speciella tillståndet av lugn. Distansera sig från sin fysiska kropp, och bara slappna av.

Jag passerade fågelöudde på 1:03:27, och halvvägs låg jag fortfarande på planen jag hade gjort upp innan. Men nu kommer loppets hårdaste parti. En tung femma. Mycket backar. Inte speciellt långa, men hela tiden. Upp och ner. Men jag bestämde mig för att springa lätt uppför backarna. Lätt och snabbt visade det sig, för jag passerade mycket folk uppför. Backträningen kanske hade gett resultat, för det var inte speciellt jobbigt. Eller så var det för att jag trippade uppför och upprepade mantrat ”lätt, lätt, lätt” för mig själv hela tiden.

Jag kom på mig själv med att springa uppför, och med ett leende på läpparna högt och tydligt säga ”lätt” för varje steg uppför hela backen. Det kanske var lite knäckande för dom jag trippade förbi, men det hjälpte mig väldigt mycket.

 

Framme vid Grönsta tog jag en saltgurka för att inte dra på mig någon kramp sista milen. Nu var ju den tunga femman avklarade, och nu väntade en skön femma innan sista femman. Så nu vet ni. Lidingöloppet är uppdelat i 6 olika steg.

  1. Uppvärmningsfemman
  2. Fartfemman
  3. Lätta femman
  4. Tunga femman
  5. Sköna femman
  6. Sista femman

Sköna femman är ju inte speciellt skön första kilometern, det är rejält backigt ut från Grönsta. Men eftersom det är sköna femman så gör det inte så mycket, för det är ju nu man laddar inför sista femman. Och jobbar mentalt med att njuta av sista milen. Allt blir mycket lättare om man ser på varje avverkad kilometer som en förlust. Att det är lite sorgligt att det är så få kilometer kvar.

Sedan kommer Abborbacken. En mugg sportdryck strax innan man ger sig av uppför. I år skulle jag inte gå. Jag har ju sprungit många tyngre och längre backar med bra mycket mer lutning. Så det är bara att pinna på. Dom lätta stegen som jag har haft uppför dom kortare springbackarna fanns fortfarande där, men nu gick det lite trögare. Jag drog på mig lite mer syra, och var tvungen att slita igen. Men det är ju Aborrbacken, det är klart att man måste slita lite. Men snart var man över puckeln, och på väg utför. En mun sportdryck för att väta munnen lite med 3 km kvar, innan det är dags för Karins backe.

För många är Karins backen den värsta backen. Man är nästan i mål, man har klarat hela banan och Aborrbacken, och så dyker det upp en ny backe. För egen del visste jag att den skulle komma, jag var beredd på den, och jag tog mig uppför den snabbt och lätt. Och likadant de små backarna intill sista kilometern.

Trots att benen är tunga, så är det skönt när man kan hålla uppe farten. Sista kilometern var min snabbaste, klart under 4 minuter. Och känslan när man svänger in på upploppet är alltid lika skön. Ett kort, gräsbeklätt, flackt upplopp. Fullt med publik som hejar på, och en klocka som står på 14:38 när man passerar mållinjen. 14:38 betyder att jag klarade av att gå under 2:10 med bred marginal, 2:08:44!

thumb_IMG_3396_1024

Jag var inte speciellt trött direkt efteråt, jag hade ont i hälsenan efter att ha känt av den under andra halvan av loppet. Men sånt struntar man i när man springer. Nu var det fokus på att få av sig blöta kläder, få i sig vätska och mat. I detta fall i form av bullar, bananer, vatten och kaffe. Även om jag inte äter vitt mjöl och socker i vanliga fall, så mår kroppen ganska bra av en kanelbulle och en kopp kaffe direkt efter ett lidingölopp.

Skorna åkte också av, och jag promenerade barfota ner mot Lidingövallen, där en skön dusch och bastu väntade. En av fördelarna med att springa in på 314:e plats av 20.000 startande är att det inte är någon kö till dushen, och att det inte är någon trafik på väg ut från Lidingö. En liten belöning för hårt slit

Här är länken till det officiella resultatet, och här kommer även länken till loppet på Garmin connect.

Vasaloppsläger med Vasasvahn

Efter mycket löpfokus under December var det dags att slipa på skidformen. Och vad passar då bättre än att åka på träningsläger i Mora!

IMG_2539

Mattias Svahn anordnar teknikläger som detta, Teknikläger/Vasaloppsläger 2-5 januari 2015, där han tillsammans med ett gänga andra erfarna instruktörer visar hur det skall gå till.

Jag tog bilen upp på Fredag förmiddag, och kom fram till Hotel Siljan vid 15:30. Tanken var att jag skulle dela rum med en okänd person, men när det var dags för middag 18:00 så hade det ännu inte dykt upp någon. Jag försökte att inte sprida ut mig alltför mycket ändå.

Efter middagen var det dags för valla, teori och praktik. Efter en timmes drilling av Mattias i Vallningens ädla konst, var det dags att preparera de egna laggen. Jag kom just där och då på att jag faktiskt inte hade tagit fram dom sedan vasaloppet i våras, så risken var att klistret skulle vara svårt att få bort. Men det gick, och efter att ha fixat glidvallan och fästvallan, så var klockan 22:30, och det var läggdags.

Lördagen började jag med 30 minuter lugnt joggning innan frukost, som serverades 07:00. Eftersom jag hade vallat klart kvällen innan, var jag ganska lugn, och eftersom vi inte skulle dra iväg och åka skidor förrän 08:50, så hann jag med en powernap efter frukost.

Vi delades in i 5 grupper baserat på tidigare erfarenhet. Jag var i grupp 1, och första passet gjorde vi med Mattias Svahn. På med skidorna och iväg i vasaloppsspåret upp emot Hemusskidstadion. Här drillades vi i 2 1/2 timme av Mattias i alla växlar, med fokus på diagonalåkning. På väg tillbaka gjorde jag en rejäl vurpa vid en vägpassage, och drog i höften i asfalten.

Tillbaka, käka lunch, och sedan materialgenomgång innan vi drog ut i spåren igen. Även detta pass var ett teknikpass, men nu var det ännu mer fokus på diagonalåkning, både i backe och på platten. Efter tre timmars drillande, så var man rätt hungrig och trött. Var ändå tvungen att fixa vallningen inför morgondagen, så att man inte behöver stressa med det på morgonen.

Middag och en utmärkt föreläsning av Mattias om vasaloppsförberedelser innan det var dags att hoppa i säng.

Söndagen började precis som Lördagen med en liten löptur innan frukost. Märkte dock av att jag var väldigt stel i höften där jag hade vurpat under lördagen. Det fungerade ok när man väl hade värmt upp sig lite.

Vid 9 tiden var det dags för ett nytt teknikpass, denna gång med Elin Ek som instruktör. Även här fokuserade vi till en början på diagonalåkningen, och passet avslutades med filmning av diagonalåkning, stakning med frånskilt samt stakning. Tillbaka vid 12 för att käka lunch.

Efter lunch gick vi igenom filmerna, och kollade på vad det var vi skulle tänka på att förbättra. Min stakning var ok, men diagonalen såg inte bra ut. Jag har lättare för att diagonala uppför, och vi filmade på platten. Men det är fram med höften som gäller. Tryck och njut. Långt fram med benet.

Efter detta drog vi ut i spåret igen, och det var fri åkning i 2 timmar innan jag hade min inbokade personliga tid med Mattias. 10 minuter som gjorde att tekniken, främst diagonalen, började sitta. Nu vet jag hur det skall kännas när man gör rätt, fast det är otroligt jobbigt att göra rätt innan man har övat in det ordentligt.

Sista middagen på hotellet innan jag hade tid för massage. Och den var otrolig. Jag hade ju ont i höften, men trodde inte att man kunde fixa till det med bara massage, men det gick! Ont gjorde det givetvis, men dagen efter då det var långpass, kände jag inte av höften alls.

Sista dagen började jag som vanligt med en kort löprunda innan frukost, innan det var dags för långpass. drygt 3 mil blev det för mig innan jag var nöjd. Totalt 10 mil på snö skrapade jag ihop under lägret. Mina enda snömil för den delen.

Jag träffade många trevliga människor, och lärde mig otroligt mycket under dessa 3 dagar. Så det kan jag rekommendera för alla som vill ta sin skidåkning ett steg längre. Kom även hem med nya vantar och stavar :)

Silvermedalj på lidingöloppet 2014!

Så var det dags för årets löparhöjdpunkt enligt mig. Lidingöloppet är det lopp som jag av tradition har sett fram emot och försökt att toppa formen inför. Och nu var det ju dags att knipa den där silvermedaljen som jag inte var speciellt långt ifrån att fixa redan förra året.

Förberedelser

Men uppladdningen hade kunnat vara bättre. Jag har känt mig seg i benen hela sommaren, och nu tänkte jag att jag skulle vila upp mig rejält veckan innan. Jag kolhydratladdade också lite extra från Onsdag och framåt med Vitargo Pure som mellanmål. Tyvärr resulterade detta i att jag gick upp 6 kilo mellan måndag och fredag. Allt var väl inte Vitargo, men jag hade inte ätit speciellt annorlunda i övrigt. Bara skippat den hårda konditionsträningen och styrketränat och simmat lite.

Jag hade även problem med skor, då mina inov8 är utslitna, och mina icebug är försenade.  Helst vill jag inte springa ett terränglopp i skechers, men jag funderade ändå på det, och tog med båda skorna i ryggsäcken. Jag beställde tillochmed ett par nya skor på Tisdagen, Ett par Montrail Rouge Racer från Amazon med expressleverans som skulle vara framme till på Torsdagen. Tyvärr kom inte dessa förrän jag var vid Ulricehamn på väg mot Stockholm, så jag fick ta det som fanns att tillgå.

IMG_2208

Så när jag stod där på Koltorps gärde så kände jag mig inte i speciellt bra form. Jag var tung, men benen kändes iallafall inte slitna.

Vädret skulle vara varmt, så jag packade inte så mycket kläder. Inför loppet fick jag dock lite kalla fötter, och på väg genom mässtältet såg jag en skön tunn långärmad kompressionströja som jag köpte. Det blåste ganska mycket, och kändes rätt kallt.

Uppvärmning – lätt jogg på knappt 2km i runt 5min/km tempo. Jag hade på mig en extra överdragströja, så det var inte konstigt att det kändes varmt. Men den skulle ju av inför loppet…

Dags för race

12:30 gick startskottet, jag stod längst fram i startgrupp 1C, och sprang på ganska snabbt i början. Jag hade hört talas om att det skall vara rätt trångt och ta stopp tidigt, men det märkte jag inte av någonting. Att takten saktades ner och man inte kunde springa på så snabbt man ville var ju givet, men en första kilometer på 3:52 visar ändå att det inte är lika trångt som vid göteborgsvarvet.

Efter 2 kilometer började det kännas varmt. Jag tryckte på hyggligt, men pulsen steg oroande snabbt, och jag var varm. Kompressionströjan smet åt runt överkroppen, och gjorde att det kändes svårt att andas. Otroligt dumt att testa kompression på överkroppen för första gången under ett sånt här race. Men jag kunde inte dra ner på takten, även om pulsen redan närmade sig tröskelpuls. Om jag inte kunde snitta runt 4:20 under första halvan, så skulle jag aldrig klara medaljtiden.

Så jag tryckte på. Det får bära eller brista, och första 5 strax innan vätskekontrollen vid Ekholmsnäs gick på 21:23, och jag passerade den officiella kontrollen vid Ekholmsnäs efter 24:40 med en snittfart på 4:08min/km. Stannade för en mugg sportdryck innan jag sprang vidare mot första riktiga backen.

Uppför började det kännas lite bättre, eftersom inte låren brände på som dom gjort tidigare under sommaren, och jag såg till att hålla nere tempot så att pulsen inte steg över 163. Känslan var fortfarande densamma som tidigare – tungt, svårt att andas, varmt.
Men jag fortsatte trycka på. Det får bära eller brista, men jag kan inte släppa av på takten nu. Jag tar det kontroll för kontroll. Näst 5 kilometer är lätta intalade jag mig.

Och det är lättare när det inte är backigt. Stäng av huvudet och låt benen jobba. Jag passerade vätskekontrollen vid Hustegaholme efter 44:10, och en första mil på 43:12 enligt Garmin. Känslan var fortsatt densamma, jobbigt, men inte omöjligt.
Fortsätt springa. Nästa 5 kilometer är lätta. Fortsätt trycka på, håll tempot uppe. Ett mantra som hela tiden återupprepades i huvudet.

Jag fortsatte räkna ner splittider i huvudet. Man måste sysselsätta sig med någonting. -1:12 och en kilometer på 4:13 ger -1:29. Måste ligga på -2:00 innan aborrebacken…

Halvvägs passerade jag Fågelöudde på 1:05:46, och kände att det kunde gå vägen. -1:44 tänkte jag, och fortsatte springa på. Nu är det bara 5 jobbiga kilometer följt av 5 lätta, och sedan 5 sista. Det är ingen match. Fortsätt trycka på.

Och 5 tunga kilometer blev det. Sträckan mellan Fågelöudde och Grönsta är den jobbigaste på hela loppet, och så var det även nu. Skogsstigar och grusslingor som går upp  och ner, som svänger hit och dit. Inget flyt i löpningen. Jobba på uppför, och försök att hålla bra fart utför. Bara upp eller ner, inget mittemellan.

Men jag kom ut på andra sidan och hade lyckats bibehålla farten, snittade 4:31 på denna sträckan, och 2:15 fanns fortfarande inom räckhåll. 5 lätta nu tänkte jag, -2:13, och så springer man rakt in i uppförsbacken efter vätskekontrollen… Nu bränner det rejält i benen, och det börjar även att kännas i vaderna. Det är nu man får börja betala för att jag valde inov8 med minimal dämpning…

Jag kunde ändå trycka på fram till Aborrbacken, och tillochmed knapra av ett par sekunder till gentemot målet. Känningar i vaderna, -2:18 och dags att springa uppför.

Jag drog ner på steglängden, men gick inte första biten av abborbacken som jag gjort tidigare år. Snabbt gick det inte, och efter 100 meter när nästa tunga motlut började gicks jag 10-20 meter, innan jag tryckte på igen. Jag lyckades hålla kilomtertiden uppför backen till 4:59, och nu visste jag att det skulle ordna sig. Jag skulle klara det.

Det var då krampen kom. Vaderna låste sig i utförsbacken efter högsta punkten. Jag fick smyga fram för att inte låsa upp dom helt. Det var värst utför, ok på flacken, och skönt uppför där man kan sträcka ut vaden lite i steget. Håll ihop, håll ihop, bara 3 km kvar. Varje steg kändes som en chansning. Som att vara ute på riktigt tunn is, och att den kunde braka ihop när som helst. Tillräckligt hög fart för att klara medaljen, men inte så hög att vaderna låser sig helt.

Det är lite frustrerande att inte kunna springa på så snabbt man kan, men när jag passerade förvarningen på 2:11:44 så visste jag att jag inte hade långt kvar, och nu var det bara att låta benen glida på. Om dom krampade nu så skulle jag ändå klara det.

Och det var en underbar känsla att spurta fram över upploppsrakan och se målet där framme. Och att få ta emot silvermedaljen direkt efter målgång var helt obeskrivligt.

IMG_2216

2:12:44 blev den officiella tiden, och till slut blev den officiella placeringen 417.

Här är en länk till det officiella resultatet:
http://www.lidingoloppet.se/sv/ResultatLL/#.VCpP595VgR4

Och här är en länk till loppet på Garmin Connect:
http://connect.garmin.com/modern/activity/601485124

Efter loppet hade jag fått en inbjudan till VIP rummet för en svensk klassiker, där jag träffade Michael Thorén och fick en tröja, medalj och lite bubbel. Det är alltid lika trevligt att träffa och prata med människor som förstår vad man håller på med, och vilket slit det är att ta sig dit.

Trött, sliten och nöjd duschade jag och tog mig hemåt till Göteborg med CJ och Karro i deras bil. Jag blev inte människa igen förrän på Söndag kväll när jag fått i mig tillräckligt med salt och mat. Och vaderna är fortfarande mina värsta fiender…

Superklassikern!

bild19 timmar 13 minuter och 39 sekunder. Så lång tid tog det för mig att genomföra min andra klassiker, och fixa superklassikern!

Senaste loppet var Vansbrosimmningen. Ett litet antiklimax då arrangörerna hade bestämt sig för att korta ner loppet till 1500 meter, då det bara var 13 grader i vattnet. Jag åkte upp i bilen på fredag eftermiddag, var framme i Vansbro 17:30, och gick direkt till pizzerian för att äta och kolla på fotboll efter att jag hade hämtat ut mitt startkit.

Jag hittade en bra parkeringsplats ganska nära målområdet, så det var bara att dra för gardinerna och krypa ner i baksätet och försöka sova. Som vanligt innan ett lopp går det sådär, och att sova i en varm bil med en raggarfest utanför på parkeringen underlättar inte.

Väl på plats nere vid starten bestämde jag mig för att strunta i näsklämman. Det fungerar när man simmar själv, men nu skulle det vara fullt med andra, och då vill jag inte stänga in mig själv för mycket. Träffade CJ nere vid starten. Han startade 10:30 i grupp 3.

15 minuter senare var det min tur att hoppa i. Efter nästan 1 timme i stekande sol var det faktiskt ganska skönt att komma i vattnet. Men den kortade banan var även mycket smalare , så det var ben och armar överallt. Men nedströms gick det i alla fall att välja sin egen väg, och jag crawlade iväg.

Det gick bra i Vanån, men när vi vände upp mot Västerälven, så blev det plötsligt trängre igen. Strömmen var ganska stark, och vattnet var kallare. Jag är inte en tillräckligt bra simmare för att kunna gå ut i motströmmen för att passera brästsimmarna som låg närmast bryggan. Jag gjorde ett par försök, men sedan blev det till att rätta in sig i ledet och simma bröstsim upp mot målet. Jag kunde passera en och annan simmare när det blev en lucka, men oftast tog det stopp.

Jag tog mig i mål på 31:12. En tid som blev långsammare än förra årets 59 minuter om man dubblar den. Å andra sidan borde simningen varit bättre i år, då den halvan man strök var medströms.

bild

Ännu mindre trött än förra året, så stack jag ut och sprang ett intervallpass innan jag dushade av mig och fick nåt i magen. Så när jag satte mig i bilen för att köra de 5 timmarna  och 42 milen tillbaka, så kände jag mig iallafall lite trött.

Men ändå ganska nöjd.