Av alla lopp jag sprungit, så är nog detta det jag varit bäst förberedd på. Och samtidigt sämst. Planen inför loppet var ju att träna ordentligt i backe mins en gång i veckan sista halvåret, och det började bra i April med 9000 m+ i hobohill. Sedan kom löpuppehållet på 6 veckor, och efter det var det Ironmanträning. Jag tänkte helt enkelt att jag fick lita på min grundträning, och hoppas att uthålligheten var tillräcklig. Så rent löpmässigt var jag väldigt dåligt förberedd. Däremot var jag otroligt väl förberedd mentalt. Inte så att jag hade studerat banprofil, och att jag hade någon racetaktik. Jag var bara inställd på att det skulle göra ont, men att jag skulle fortsätta oavsett vad jag skulle ställas inför.

Redan i början av Januari när jag fick platsen i tävlingen, så bokade vi upp flyg och boende. Jag delade hotellrum med Martin på  Hôtel de l’Arve i Chamonix. Mitt i centrum, och med upploppet utanför balkongen. Och stämmningen i stan var det inget fel på när det är 5000 löpare från hela världen samlade på ett ställe.

Jag kom ner på onsdag kväll, och då hade Martin redan varit på plats sedan förmiddagen. Fast utan sitt bagage, och eftersom det inte hade kommit på torsdag förmiddag, var det bara att gå ut och shoppa nytt, eftersom han inte hade något i handbagaget. Själv gick jag och hämtade ut mitt startkit och nummerlapp, fick packningen godkänd, och började ladda så smått inför loppet.

På eftermiddagen kom Anders med lite extra utrustning som jag lånat av David, och sedan gick vi ut och åt. Otroligt svårt att hitta ett ställe som serverade nåt vegetariskt i Chamonix, men det löste sig. Var faktiskt ganska avspännd och trött, så vi gick och la oss tidigt.

Sov hyggligt gott, men vaknade innan klockan ringde 05:45. Åt frukost på hotellet, och tog en buss till Cormayer där starten gick. Med tanke på att det var 1900 löpare vid start så var det ovanligt lite kö till toaletterna. När man kom in så förstod man varför. Fina italienska ståpåhuk toaletter. Ett hål i golvet. Men det gick det också, och 08:40 gick vi ut och ställde oss i startfållan, där vi träffade Erik och Andreas från Göteborg.

Starten föregicks av en tyst minut för jordbävningsoffren i Italien, och strax efter 9 gick startskottet. Jag brukar springa på rätt ordentligt i början, men nu stod jag redan i första startgrupp, så jag tog det ganska lugnt.

De första 500 metrarna var lätt utför inne på gatorna i Cormayour, och sedan var det uppför. Först inne i staden, sedan vidare längs en serpentinväg upp längs bergssluttningen. Jag började gå redan innan vi kom in i skogen, då det inte var någon ide att slita ut sig i början. Det var ju ingen brådska direkt.

När vi kommit in på stigen i skogen så var det ett led som gällde. Och jag låg nog hyggligt långt fram då tempot var rätt bra, och jag fick knata på med en puls strax  under tröskel, runt 160bpm, för att hänga på. Jag var inställd på att det bara skulle vara uppför första milen, men det var några sträckor med fin trail tvärs över berget där vi sprang. Och det var underbart att springa i början. Nästan smärtfritt. Jag bestämde där och då att njuta av varje steg där det inte högg till av smärta i hälen. Och just nu var det ganska många njutbara steg innan det blev uppför igen. Och oj vad uppför det blev.

Vi startade på 1210 möh och Tete de la tronche låg på 2574 möh. Med lite nerför också så var det en stigning på nästa 1500 m+ på 10 km löpning. Så det var gott att komma upp och börja springa utför. Jag kom upp på 2:05 och låg här på plats 335 totalt.

Det var 32 grader i skuggan, men den var obefintlig på berget, så jag svettades floder. Trots detta så hade jag en halvlitersflaska kvar på toppen, så jag behövde inte fylla på. Och nu var det ju bara en liten utförsbacke till den första riktiga kontrollen med mat och dricka.

Och vilken skön löpning! Singeltrail, nästan inga stenar, bara att stå på. Jag kom till Refuge Bertone efter 2:37 på plats 323, så jag hade sprungit förbi några utför. In på första stoppet. Drack en halvliter vatten, tog dubbla salttabletter, men var försiktig med maten. Jag hade redan börjat med min vanliga kostplan, 1/3 bar var 40:e minut, så jag tog bara lite apelsin och banan innan jag stack ut igen.

Det var bara 7km till nästa kontroll, och man kan väl inte säga att det var lättsprunget då det var väldigt mycket upp och ner, men det var fantastiskt fint och det flöt på bra. Inga större krämpor, och jag kom in till Refuge Bonatti på 3:36 på plats 321. Samma sak här, fyll på flaskorna, drack en halvliter, men bara apelsin och lite mörk choklad att äta.

Nu var det bara 5km till nästa kontroll, Arnuva, och här passerade jag på 4:18 efter 27 km löpning. Inne på kontrollen kändes allt ok, och jag gjorde som vanligt, men ganska direkt efteråt när vi skulle börja stigningen upp mot Grand Col Ferret, så högg det till av kramp i låret när jag passerade en löpare. Och sedan krampade vaderna. Jag tog genast två elektrolyttabletter, men visste att det tar ett tag innan dom verkar. Jag hade inget vanligt salt, så jag tittade på dom vita saltavlagringarna på min tröja och tänkte att jaja, det är ju salt i allafall. Så jag sög tröjan ren från salt, sköljde munnen med vatten. När hjärnan registrerar saltsmaken, så kan den blåsa faran av för kroppen, och kramperna och frossan minskade. Nu var det bara den här lilla detaljen med en klättring på 800m+ kvar då…

Och så här såg det ut upp till toppen på Grand Col Ferret, där jag passerade efter 5:40 på plats 308. Det var varmt, riktigt varmt även på 2525 meters höjd, så det gick mycket vätska. Men jag såg till att inte dricka för mycket. Då spär man ut mineralerna i kroppen, och krampar. Det gäller att ha balans. Men på väg utför strax efter ett vattenstopp vid La Poule drog vaderna ihop sig igen. Nu fick jag slicka rent armarna från salt för att få nån effekt, men det funkade. Försiktig löpning längs rejält utgröpta stigar genom kohagarna i alpsluttningarna. Man var tvungen att försöka slita blicken från marken och verkligen ta in omgivningen.

Efter 42km löpning kom jag till La Fouly på 6:52 och på plats 313. Jag drack ett fat med buljong, tog ett glas saltvatten och en kopp kaffe, och tog med mig några saltpaket att ha på vägen. Jag stack ut från kontrollen, men kroppen ville inte springa mer. Det var inte så att jag hade överdrivet ont någonstans, låren var ju möra, och jag hade börjat få en del blåsor, men det var liksom som om ork och motivation bara försvann. Man kan väl kalla det en svacka. Och jag vet ju att man kommer ur svackor förr eller senare, så det var bara till att börja jobba med pannbenet.

Tankarna går ungefär så här. ”Sätt dig inte ner, håll dig i rörelse. Det är ganska skönt att promenera, eller hur? Som en skogspromenad med barnen. Bry dig inte om alla som springer om dig, du har inte bråttom. Titta, en utförsbacke! Vi lunkar nerför den, och så går vi vidare sen. Ingen stress. Nu är det platt och fint, testa och spring 50 steg”

Och så håller det på. Ganska länge. Det är mest utför i 9 km, men det tar mig över 1 1/2 timme innan jag kommer till uppförsbacken mot Champex-Lac. Här går det lättare att motivera sig, eftersom alla går uppför, och jag är ganska bra på det. Så efter 9:21 kommer jag fram. Jag har tappat nästan 40 placeringar, och är på plays 350. Det serveras varm mat, men jag vågar inte sätta mig. Jag träffar på Andreas och en svensk till, tar en skål quinoa, en massa apelsin och citronklyftor, fyller på den ena flaskan till hälften med kaffe och ger mig ut.

Det är en fantastiskt fin stad, och det står jättemånga människor och hejar. Av någon anledning kan dom inte säga s, utan skriker ”go Toma”. Jag kan klämma fram ett ansträngt leende, men jag kan inte springa. Det går inte. Benen känns som blyklumpar, och jag får kämpa för varje steg. Och jag vet att det är 17km och ett berg emellan mig och nästa kontroll.

Men jag fortsätter som jag gjort de senaste tre timmarna, och när jag kommit ur stan och in i skogen är jag återigen ensam med mina tankar. ”Titta, en backe! Testa om du klarar att springa 50 steg. Oj, den tog slut efter 20 steg, gå en stund. Men titta, en backe till, kan du springa 50 steg i den här då? Oj vad lång den var, forsätt tills den tar slut. 300 steg, nytt rekord!”

Men när kommer in i stigningen mot La Giete händer någonting. Jag går i samma tempo som på platten, men det är brant uppför. 700 höjdmeter innan toppen på 2000 meters höjd. Men alla som sprang om mig tidigare passerar jag uppför, och även om det är fördjävuskt jobbigt fysiskt går det lite lättare psykiskt. ”7 gånger uppför Hobo Hill kvar. Det gör du lätt. Innan frukost, varje dag.”

Det var fortfarande varmt, men det började skymma, och jag stannade och tog några bilder på de fantastiska vyerna. Linsen var immig av svett, så det blev lite suddigt. Jag visste att detta var det sista jag skulle se av landskapet innan mörkret föll, och jag förberedde mig mentalt på att köra på de sista 4 milen i mörkret.

Uppe på toppen vid La Giete satte jag på pannlampan, och vid vattenkontrolken strax efter toppen träffade jag på Andreas igen. Han hade slitit uppför, och nu hade vi två berg kvar. Jag passerade på 11:55, och hade avancerat till plats 318 uppför berget. Och nu var det utför, och nu var det inte lika tungt längre. Uppförsbacken boostade mitt sinne, och gjorde på nåt sätt även benen lite lättare. Så nu sprang jag på utför. Inte snabbt, inte lätt, men jag sprang. Stigen började bli mer teknisk, med rötter och stenar, och det är bra, för då har man annat att tänka på än värkande ben, varfyllda blåsor och ömmande leder.

Så efter 12:44 kom jag ner till kontrollen vid Trient. Jag hade tappat 1 placering, det var Andreas som sprungit om mig igen, men nu var det dags för näst sista berget. Återigen en stigning på 700 meter upp mot Catogne på 2034 möh. Vi hade sällskap ut, men när det började gå lite uppför började jag gå, men Andreas sprang vidare.

Den var tyngre än den förra stigningen, och man fick ta i rejält. Jag gick om ganska många uppför, och vid 1750 möh träffar jag på en kille som sitter på en sten. Det är Andreas. ”Det är bara 150 meter kvar tills der flackar ut.” säger jag till honom. ”Kom igen, fortsätt gå.”

Jag passerar toppen på Catogne efter 14:12 på plats 275, och beger mig utför mot nästa kontroll. Det dröjer inte länge förrän jag blir passerad av Andreas utför, och jag hejar på honom. Strax innan Vallorcine är det brant och tekniskt utför, och jag tappar koncentrationen och fotfästet en sekund, och brakar i backen. Min första tanke är om stavarna höll, den andra om jag brutit något. Ja  och nej. Det är bara skrapsår. En sådan medgång piggar upp, och jag kommer till kontrollen i Vallorcine efter 15:10 på 277:e plats. Ett kort stopp som vanligt, drömmer om chips, men äter apelsin. Vill inte chansa på nåt med gluten i som kan störa magen, speciellt inte såhär nära mål.

Andreas sitter inne på kontrollen och äter, vi växlar några ord innan jag sticker ut igen. Men det tar inte många kilometer innan han är ikapp mig, och han är klart snabbare än mig såväl svagt uppför som utför. Men det är inget jag stressar upp mig över. Jag gör mitt lopp, på mitt sätt. Andra kan jaga placeringar, jag vill göra det så bra och snabbt som jag kan. Bara jag. Så den första promenaden mot Col des Montes är bara min. Ännu en skön nattpromenad fram till sista backen. Och ja, den såg brant ut på banprofilen, men de 900 m+ upp mot toppen på La Tete aux vents på 2177 möh var löjligt jobbiga.

Tänk sagan om ringen, stentrappan upp mot hondjävulen på väg in i mordor, så kommer man hyggligt nära sanningen. Tvärbrant, tekniskt, stenigt. Och kolmörkt. Varje steg var en ansträngning, och halvvägs upp passerar jag återigen Andreas. Jag peppar honom lite, och han hakar på. Men när det planar ut lite blir vi passerade av en pigg fransos, och Andreas hakar på honom medans jag pinnar på i mitt eget tempo. Uppe på toppen vid La Tete aux vents passerar jag på 17:19, och plats 263. Jag stannar här och byter batteri på pannlampan. Killen som blippar mitt chip säger till mig ”Is this your first or second lap, huh?” Jag fattar inte. Skall jag springa en runda till? Han är helt allvarlig, men så säger han ”I’m joking. It’s just one lap”

Och nu är det bara 2 km till sista kontrollen. Och det skall vara utför enligt banprofilen. Vad ingen berättat är att ”stigen” såg ut som på bilden nedan som Anders tog tidigare på dan. Och att det var kolmörkt. Och inte alls två kilometer. Och ganska mycket uppför.

Men nu var man så nära slutet, att det bara var att köra på. Efter 18:05 kom jag till kontrollen vid La Flegere på plats 261. Precis när jag kom in stack Andreas ut. Dom hade bara dricka här, så jag fyllde upp mina flaskor, och stack iväg. 8 km kvar. Utför. Det vara bara att springa.

För att skona hälen sprang jag i mina skechers gorun ultra, jag hade tagit ur sulorna för att minska på trycket bak. Detta gör ju givetvis att varje sten jag springer på känns, och med blåsor under fötterna känns det rätt rejält. Men jag tryckte trots detta på över grusstigarna, rötterna, stenarna. Sista backen. Det gick såpass fort att jag kom ikapp Andreas med några kilometer kvar, men när det flackade ut och vi kom ut på asfalten drog han iväg igen.

Det var mörkt, knappt några människor ute, men jag hade en kille framför mig. Och han skulle jag om. Jag hade inte kunnit springa ordentligt på 12 timmar, men nu flöt jag fram.

Jag passerade honom 500 meter innan målet, ökade, och sprang över mållinjen på 19:07:07 på plats 254 totalt, 220 bland männen och plats 64 i V1 H. Jag tror det betyder veteran :)

Jag fick ingen medalj, men en ful väst. Det var inte så många åskådare på plats, men det var skönt att gå i mål. Såklart. Jag tog några klunkar på min öl, några jordnötter, men orkade inte mer. När jag skulle resa på mig var jag tvungen att behålla stavarna för att hålla balansen.

Så staplade jag tillbaka till hotellet. Öm överallt. Men nöjd. Stolt. Och mycket smutsig.

Tack Martin för äventyret, tack Rikard, Peter och David för lån av utrustning, och tack Anders för sällskapet. Tack Linda för motivationen. Du är mitt ljus.