Då var det dags för en av favoriterna när det gäller löptävlingar för året. Det är med en viss hatkärlek man ställer sig på startlinjen. Man vet att det kommer att var jobbigt, att det kommer att göra ont, men att det kommer att vara värt det efteråt.
I år har jag haft en lite strulig uppladdning med löparknä och diverse andra småskador. Men sedan dusseldorf har jag kunnat träna på bra, även om det inte har känts som toppformen har funnits där. En efterhängsen förkylning som har suttit i den senaste 2 1/2 veckorna kanske bär skulden till det senare.
Jag har dock känt att jag har blivit starkare, att jag har kunnat återhämta mig bra, och att jag har gått ner nåt kilo genom att lägga om kosten lite grand. Jag har slutat med all fet mat, och börjat äta lite mer fullkorn, även vetefullkorn. Men framförallt har jag sett till att få i mig mer kolhydrater än tidigare, vilket har gjort gott för träningen. 
Så jag tog mig i mål i år igen, och jag gjorde det på nytt personligt rekord, 1:23:44. Jag tog mig också in på plats 393, vilket även det är personbästa!
Och här kommer en rapport från loppet. Efter en promenad till starten på dryga 3 km värmde jag upp med två kilometers löpning innan jag gick till startfållan och stretchade.Med startnummer 308 startade jag i första startgruppen, och det var skönt att slippa trängas. Strax innan start stötte jag ihop med en mycket fokuserad Lunkan.
13.00 när startskotten gick såg jag den blå aktivitus kepsen springa iväg, och jag försökte inte ens hänga på. Uppvärmningen hade känts sådär i benen, men jag tryckte ändå på hyggligt utan att förta mig. Första kilometern gick dock lite snabbare än jag hade tänkt mig, och jag öppnade på 3:45. Nu var jag uppe i puls, och parkerade på 157 slag i minuten, 1 över tröskeln.
När jag kom till säldammsbacken steg pulsen, och då jag hade ställt pulsvarningen på 161, började klockan att varna. Jag ville absolut inte dra på mig någon mjölksyra såpass tidigt i loppet, så jag slog av på tempot. Men jag kunde ändå göra den tredje kilometern klart under 4 minuter. När jag kom till älvsborgsbron slog jag återigen av på tempot uppför, och lät pulsen styra farten. här kom de första två kilometrarna över fyra minuter, 4:10 respektive 4:11. Men jag hade god marginal till en snittfart under 4:00, så jag oroade mig inte över detta, utan tryckte på utför istället, och tog igen nästan all tid jag hade förlorat uppför. Och nu var det ju medvind längs hela hisingen. I teorin illa fall.
Första två kilometrarna längs Eriksberg gick strax under 4 fart, och jag passerade 10k på 39:28 enligt den officiella tidtagningen, 39:20 enligt min klocka. Men nu började det göra ont. Det var svårt att hålla uppe farten, och jag var tvungen att trycka upp farten då pulsen började sjunka ner mot och under 155 slag/minut. Rent intellektuellt vet jag ju att jag kan hålla en puls på över 156 slag per minut utan att dra på mig mer mjölksyra än vad kroppen kan göra av med, men hjärnan försöker samtidigt lura mig att sänka farten. Då gäller det att vara bestämd. Att inte låta känslorna styra, och stå emot.
Det är här hatkärleken till loppet kommer in. Det är här man måste gå in i sig själv, stänga ute sig från tid och rum, och bara låta kroppen jobba. Jag sitter som en liten coach i huvudet och tittar på lite på håll, och driver på när det börjar gå långsamt. Det är väldigt meditativt, och ett väldigt speciellt tillstånd att vara i. Efter att ha Läst Scott Jureks bok eat & run så vill jag utforska denna meditativa känsla mer, även på längre lopp där jag inte ligger i överkant av vad min kropp klarar av pulsmässigt.
Jag såg fram emot kilometer 12. Där skulle Linda stå med alla barnen och heja på. Och även om jag bara såg dom en kort sekund, så var det en energiboost, och götaälvbron blev plötsligt väldigt lätt att springa. Jag kunde hålla 4:01 tempo uppför bron, och passerade en massa löpare här. Runt 50 stycken visade det sig.
Och det höll i sig. Efter att ha druckit en mugg energidryck inför vägen uppför avenyn, kände jag mig återigen lätt i benen, och kunde springa på och passerar en massa folk även här, även om kilometertiderna nu låg strax över 4 minuter. Men nu var det ju inte långt kvar, och det var bara att hålla i.
Efter Vasagatan var det bara 3 kilometer kvar, och denna gången missade jag inte den sista muggen sportdryck. Ascherbergsgatan var nu förvånansvärt lättsprungen, och jag pressade återigen ner kilometertiderna under 4 minuter. Det var inte förrän sista kilometern som det började kännas tungt, men då hade jag redan gjort allt grovjobbet och passerat ytterligare 50 löpare från götaplatsen och in.
Men sista kilometern skall ju gå snabbt, och med 1 km kvar såg jag att jag hade chans att krypa under 1:24 om jag kunde hålla farten uppe. Med upploppet i sikte tryckte jag på det sista jag hade, och klockade 1:23:44 på min klocka!
Jag hade drömt om att kunna springa under 1:24, men hade väl inte riktigt trott på det själv. Inte när kroppen inte känns lätt och snabb. Men nu vet jag att den inte behöver kännas helt perfekt. Så länge man har tränat på bra med bra kvalitet, och laddat på rätt sätt så sitter den där. Formen infinner sig. Nu tog det nästan 15 kilometer innan den kom, men den kom tillslut. 
Och jag är mer än nöjd med prestationen. Att ligga nästan hela loppet i pulszon 4, över den anaeroba tröskeln, är mäktigt. Det jobbiga är att nu vet jag att jag kan, så det finns ingen anledning att inte göra det i nåt lopp framöver, så länge benen svarar. Officiell Placering 393, här är länken.
Nu ser jag fram emot min största löparutmaning hittills. Nästa Lördag är det BUM, Borås Ultra Marathon, och jag hoppas att jag kan ta mig igenom.
