Kategoriarkiv: landsvägslöpning

Ironman Köpenhamn 2017

augusti 26, 2017cykling, Ironman, landsvägslöpning, löpning, Simning, tävling, TriathlonTomas

I slutet av Mars började den fokuserade triathlonträningen med sikte på Ironman i Köpenhamn den 20 Augusti. Patrik Stigaeus gjorde ett triathlontest på Aktivitus, och Linda Linhart lade upp träningsprogrammet. Jag missade inte ett pass fram till mitten av Juli, då jag första semesterhelgen lyckades med konststycket att bryta två revben. Där och då trodde jag att Ironman var kört.

Men jag kunde cykla på spinningcykeln hemma, och efter en vecka kunde jag cykla på tempocykeln ute. Visst, det gjorde ont varje gång vägen var lite ojämn, men det gick. Springa var det inte tal om, och i simbassängen låg jag och övade benspark längd efter längd. Tiden hade dock gått ut för att flytta min startplats till ett annat lopp, och det gick inte heller att få några pengar tillbaka. Så jag bestämde mig för att köra ändå.

Jag hade bokat en lägenhet via airbnb, och fick med mig två kompisar från team alliansloppet, Jesper Fahlén och Tony Eriksson. Familjen fick stanna hemma denna gången, så fokus låg helt på söndagens tävling.

På lördagen väckte jag kroppen med ett löppass där jag körde 2 km lugnt, 2 km i tänkt tävlingsfart, och 3 km nedvarvning. Ett lätt cykelpass på en halvtimme när vi körde ner cyklarna till T1, och sedan var det bara att invänta söndagen med Ironman Kalmar streamat på datorn hela dagen.

Vi tog tunnelbanan in till starten, bytte om på plats, och inväntade starten. Jag och Tony hade seedat in oss i Rosa simmössor, med en tänkt sluttid på 1:11 – 1:17. Jag gick inte i vattnet innan, utan inväntade den rullande starten. Tryckte i mig två gel 30 och 15 minuter innan start, och 07:34 på söndagsmorgonen gick jag i vattnet. Jag gick ut lugnt för att komma in i en bra rytm, och jag sökte fritt vatten ut till vänster för att komma igång lugnt. Och det kändes bra. Väldigt bra tillochmed.

Simbanan gick inne på relativt grunt vatten på Amanger Strand, och då och då passerade jag simmare, och ibland blev jag passerad. Då passade jag på att häng på fötterna ett tag, men det var svårt och bökigt, så jag sökte mig snart ut till fritt vatten igen. På sina ställen var det ganska mycket tång, som fastnade i ben och armar. Men solen var framme, vattnet var lugnt, och rätt var det var såg jag målet framför mig. Det blev lite bökigt igen innan uppgång, men när jag kom upp ur vattnet och tryckte av klockan visade den 1:17:51. Och med tanke på hur skön resa jag hade haft och med tanke på att jag simmade 3900 meter istället för 3800 så var jag mer än nöjd.

Första växlingen, in och hämta min påse. Av med våtdräkten, på med torra strumpor, skor och hjälm, och iväg till cykeln. Det var ganska långt, och jag var ganska nödig, så jag tänkte att det var lika bra att pinka innan jag satte mig upp på cykeln. Men det tar ju tid. 4 minuter tog det att tömma blåsan innan jag fick hämtat cykeln. Men bättre så än att cykla nödig.

Upp på cykeln. Det låg regn i luften, och blåste ganska rejält, men det var sidvind snett bakifrån de första 4 milen, så det vara bara att trampa på för att få upp värmen. Det var lite bökigt att ta sig ut ur Köpenhamn, och efter 1 dryg mil tappade jag en flaska Maurten som jag hade bakom sadeln. Min nutritionsplan hade annars varit att bara dricka Maurten 320, 1 750ml flaska var 4:e mil, men nu var jag tvungen att plocka upp en flaska energidricka från arrangören redan efter 3 mil.

Eftersom man inte är speciellt snabb i vattnet, så var det många cyklister att passera. Och man har ju inte så mycket att göra under en 18 mils cykelrunda, så jag räknade alla som jag passerade. Och det var många…

Men jag flög fram första 4 milen. Jag snittade närmare 38 km/h inan det var dags att svänga inåt landet in i motvinden och uppförsbackarna. Men jag låg på tunga växlar uppför, och kunde krypa ihop och skära vinden bra, så jag fortsatte i högt tempo och snittade runt 31 km/h i detta svårare parti innan jag kom ut på bredare vägar. Men magen gillade inte sportdrycken, och jag började få magknip. Jag hade med mig lite bars i reserv, och jag tog en tredjedels bar och två bananer vid kontrollen efter 5 mil, och det lugnade ner sig.

När jag kom till Danmarks längsta och brantaste backe väntade min special needs bag med två nya flaskor Maurten 320. Jag stannade och packe på dom på cykeln, och sedan var det bara att dra iväg igen. Jag passerade 9 mil efter 2:35, och kände att jag kunde nog göra en riktigt bra cykelsträcka. Jag visste att det är alltid lika jobbigt att springa, så det var ingen idé att spara på något. Tryck på så mycket jag orkar, och så håller jag det. Och härifrån var det ju medvind igen.

Under andra varvet i medvinden höll jag inte lika hög fart som under varv 1. Dels var jag tröttare såklart, men det regnade också ganska kraftigt. Jag kunde ändå snitt runt 37 km/h fram tills det var dags för backar och motvind igen. Men en snabb överslagsräkning gjorde att jag ändå visste att jag skulle ta mig in på runt 5:30 om jag kunde snitta runt 30 km/h de sista 5 milen in mot mål, så det var bara att trycka på. Jag passerade många uppför, och ibland kändes det inte ens som om det var motlut när jag ställde mig upp och tryckte på.

In mot växling låg jag på ett tempo som skulle ge mig en cykeltid på 5:10, men det var längre till växlingen än vad skyltarna hade angivit, och inne i Köpenhamn var det blött på vägbanan och knixigt, så med nästa 2 km extra rullade jag in till växlingen efter 5:15:54. Jag hade krossat min tidigare bästa cykeltid med en halvtimme, och hade snittat nästan 35 km/h. Och nu var jag riktigt kissenödig igen, så 4 ny minuter på toaletten efter att jag hade bytt strumpor och dragit på mig löpardojorna gjorde att jag visste att drömtiden 10 timmar var ganska ouppnåbar.

Ut ur parkeringshuset och upp på banan. Mitt i centrala Köpenhamn var det ett rejält tryck på publiken, men benen var stumma och tunga. Det kändes som om jag sögs fast och sprang oerhört långsamt, så när första kilometern passerades och klockan pep till på 4:41 var jag rätt förvånad. Och jag fortsatte på samma sätt, och det var inte förrän efter 7 km som passertiden låg på över 5 minuter.

Jag tänkte inte äta något. Planen var att ta 3 gel i timmen, och bara en mugg vatten vid varje kontroll. Jag hade salttabletter med mig, och knaprade i mig 2-3 i timmen. Och jag kände mig bra. Benen var som bly, och jag var trött, men det kändes ändå bra. Men det var förbannat långt kvar, och efter andra varvet när jag närmade mig halvmaran var det segt. Leendet hade försvunnit från läpparna, och nu var det bara att bita ihop. Jag passerade halvmaran på 1:45, men visste att jag inte skulle hålla samma tempo andra halvan.

Men jag gick inte. Bara vid varannan kontroll när jag drog i mig en gel, men jag höll mig i rörelse hela tiden. Och snart var det bara ett varv kvar. Vid den norra vändpunkten fick jag mitt sista armband, och där och då gjorde det rejält ont. Låren var nästan tömda på energi, jag hade blåsor på alla tår, och jag var rejält trött på att springa. Det var liksom inte roligt längre.

Så jag ökade takten. Jag ville bara i mål, och ju snabbare jag sprang, desto snabbare skulle jag komma i mål. Näst sista varvet hade min kilometertiden legat på runt 5:30, men nu kom jag ner mot och även under 5 min/km. Och publiken skrek för varje löpare jag passerade, och jag kände att slutet var nära.

Och att slippa sticka ut på ett varv till och istället få svänga in mot målportalen är oslagbart. Man har hur mycket kraft som helst de där sista 100 metrarna innan man passerar mållinjen. Och sedan tar det slut. Man är helt slut. Jag kunde inte ta ett steg till, men jag fick en hjälpande hand, en varm filt och min medalj. Jag kollade på klockan, och såg sluttiden. 10 timmar, 28 minuter och 21 sekunder. Nästan 40 minuter snabbare än i Maastricht förra året. Och med två brutna revben.

Den avslutande maran gjorde jag på 3:37. Visst, jag har sprungit mycket snabbare på marathon tidigare, men detta var faktiskt min 3:e snabbaste mara någonsin.

Men jag mådde lite illa, och det gick inte att få ner någon mat, och segerölen ville jag inte ens tänka på. Jag bytte om och fick en smärtsam massage innan jag begav mig till cykelutlämningen och haltade hemåt. Vi bodde väldigt centralt bara 800 meter från målet, men det tog mig en halvtimme att ta mig hem och baxa upp min cykel för trappan.

Av 3200 startande tog jag mig i mål som nummer 429, plats 402 bland männen och plats 62 i min åldersklass. Inte ens nära att kvala till Kona, men ändå. Det går åt rätt håll. Och känslan i loppet gjorde att jag nog fortsätter min triathlonsatsning ändå. Jag har liksom inte nått mitt max ännu känner jag, så varför sluta nu?

Här är en länk till det officiella resultatet

Och inför nästa år har jag skruvat upp målsättningen lite. Jag skall köra 3 Ironman, för att dra nytta av träningen man lägger, och förhoppningsvis kommer avslutningen i Kalmar att bli riktigt bra. Men tävlingarna kostar, och för att finansiera anmälningsavgifter så har jag lagt upp en crowdfundingkampanj på makeachamp. Många små eller några stora bidrag kanske gör att jag kommer liite närmare Hawaii :)

Tack till Linda som har skött om min kropp och gjort mig skadefri, tack till Aktivitus för stöd och coachning, och tack till Carl Johan för all pepp och för hjälmen ;)

Icebug winterrun Liseberg

januari 29, 201610k, landsvägslöpning, löpning, tävlingTomas

Icebug Winterrun är alltid ett kul lopp att springa. Liseberg upplyst i vintermörkret, lagom mycket folk, och bra arrangemang runtomkring. Och så var det även i år. Jag hade inte den bästa uppladdningen inför loppet, då jag varit och jobbat i Milano och Madrid veckan innan, och tiden till träning var begränsad. Att jag sedan var hemma vid 23:30 på fredagkvällen, och var biträdande löpcoach på helgtrailen 09:00 på lördag gjorde att jag inte hade haft de raceförberedelser jag hade önskat.

Men det är inte för att sätta en bra tid man springer detta loppet, utan för sällskapet, adrenalinet och stämningen. Vi hade anmält ett lag på Stendahls, men Patrik var sjuk, så jag frågade Rikard om han vill springa med os, och han var såklart på! Jag hade inga bra skor, så han han fixade ett par Icebug Zeal OLX, då mina lättare dubbade skor var utslitna efter många mil i skogen.

Uppvärmningen lovade dock gott, jag kände mig pigg, och sugen på att springa! Och när starten gick var jag nog lite väl peppad, för jag drog iväg i alldeles för hög fart, benen skrek av syra efter 500 meter, och jag sänkte tempot. Första och andra kilometern gick på 3:50, så det var ändå OK fart.

Vid 3 km kom SEAT:s backpris, men jag hade ingen ambition att försöka knipa det, så jag tuggade på i vanligt tempo. Men efter uppförsbacken så kom Sofie susande förbi mig, och jag hade ingen chans att hänga på, och strax därefter kom även Tina, båda från Aktivitus. Inte långt senare kom även CJ upp jämsides med mig, och jag kände att jag tappat lite. Men jag låg inte efter Tina speciellt länge, för plötsligt fick jag nya krafter, och trippade förbi igen vid 3,5 km.

Och sedan kände jag mig stark. Följande kilometrar kände jag att jag låg i ett ingenmansland, jag såg Rame 100 meter framför mig, och hade ingen i ryggen. Vid varvningen hörde jag speakern ropa ut att Sofie var första tjej på 19:30, och jag såg hennes rygg när jag svängde in på upploppet, så jag var inte så långt efter.

På andra varvet kände jag att jag knappade in på Rame framför mig, och det kändes bra tills jag kom till backen igen. Och även om jag hade samma fart uppför som sist, så tog det nog mer på krafterna än jag hade velat. Sista 2 km in mot mål var tunga, och jag tappade igen. Tina kom förbi mig, och precis vid mållinjen kom även CJ upp jämsides. Och eftersom jag hade varit iväg så snabbt i starten, så slog han mig med en sekund.

Sofie vann och Tina blev 2:a i damklassen, Stendahls blev 6:a i lagtävlingen, jag kom 26:a på 40:13. Så även om jag inte kom under 40 minuter, så är jag ändå ganska nöjd över att kunna trycka in ett hygglig lopp efter nästan 2 timmar snölöpning på förmiddagen.

En skön afterrun med gulashsoppa i trevligt sällskap gör detta loppet till en klar favorit. Och skovalet var perfekt. Inte en tendens till att halka, även om det var en hel del snö och is på hela banan.

Här kommer länken till loppet på Garmin connect

Göteborg Marathon 2015

oktober 11, 2015landsvägslöpning, löpning, Marathon, tävlingTomas

Jag bestämde mig ganska sent vilket lopp jag skulle springa mellan Templiers Endurance trail och lidingöloppet. Det stod mellan Skogsmaran och Göteborgs marathon. Men eftersom vi firade Tor och Frejs födelsedagar förra helgen, föll lotten på Göteborgs Marathon. Det visade sig att det är ett av Göteborgs mesta klassiska lopp, som går av stapeln för 42:a gången. Samtidigt är det ett av de mest okända loppen, med en bansträckning från Slottskogsvallen till Amundön.

Jag hade två mål med loppet.

Att gå under 3 timmar
Att få med mig C-J under 3 timmar

Vi var ute i god tid, och tog det lugnt och laddade upp innan i friidrottens hus. Det är en av fördelarna med ett lopp som inte är så välkänt ingen stress och ingen kö till toaletterna.

Efter att ha värmt upp lugnt i 5:00 tempo inne på slottskogsvallen var det dags för start. Trots att det var under 10 grader i skuggan, så var det i stort sett vindstilla och solen tittade fram då och då. Så jag tog av mig min långärmade kompressionströja 5 minuter innan start, och bestämde mig för att köra i enbart kortbyxor och kortärmat. Vi skulle ju hålla relativt högt tempo, så jag skulle nog kunna hålla mig varm.

11.00 gick startskottet. Vi kom iväg ganska smärtfritt, och ut från vallen la jag mig i ett bekvämt tempo. Som vanligt vill benen lite mer i början, och första kilometern gick på strax under 4 minuter. Vi hade snackat ihop oss innan om att jag skulle dra i ett lagom hårt tempo, där vi skulle ligga mitt i zon 3 båda två. Men trots att farten låg mellan 4.00 och 4.10 första 5 kilometrarna, så kom min puls inte upp i mer än max låga zon 3. Oftast låg jag högt i zon 2. Men eftersom farten var lagom, så låg vi kvar där.

Jag såg till att dricka vid varje station, en mugg sportdryck varje gång var 4:e kilometer. Och efter andra drickastationen var det fortfarande ganska lugnt att hålla rätt tempo. Och strax innan första vändningen vid Amundön så började vi möta dom som låg framför oss. Vi hejade givetvis på dom som var i täten, och såg att vi faktiskt inte var speciellt långt bakom. Vi passerade 10k på 41:30 och vände på 44 blankt.

Halvvägs tillbaka runt 15 km började det ta emot lite. Splittiderna drog iväg över 4:15 med jämna mellanrum, och jag började få krampkänning i lår och vader. Vid drickakontrollen vid 17 km tog jag en elektrolyt/salt tablett, och körde vidare. Nu började CJ få svårt att hänga med. Han kom ikapp vid drickan, men någon km senare ropade han till mig att han släppte, och att jag skulle köra på. Och det gjorde jag. Nu sprang jag mer på puls än tidigare, och såg till att pulsen inte sjönk under 140 slag i minuten, dvs mitt i zon 2. Helst ville jag upp högre, men benen sa ifrån, och det var inte riktigt läge att knappt halvvägs börja övertala dom att springa snabbare än dom förmådde.

Men nu mötte vi de som sprang halvmaran, och jag hejade och blev påhejad av många kända ansikten. Jag fick en high five från Dimitrios, som såg väldigt pigg ut för dagen, och det gav extra energi!

Halvvägs. En halvmara. Jag passerade slottskogsvallen på 1:28:30, en halvminut över planen, och ungefär samma splittid som i Düsseldorf i våras. Då tappade jag fart andra halvan, men det tänkte jag inte göra nu. Huvudet och kroppen tyckte att det räckte nu. 21km är ju inte dåligt, men nu gällde det at fortsätt att trycka på. Fortsätt att ligga under 4:15 per kilometer, och inte tänka på tröttheten.

Jag höll uppe farten fram till första vätskan på andra varvet vid 25 km pauseringen. Jag drog i mig en bananbit och sportdryck. Men sedan började hälsenan göra sig påmind. En brännande smärta i varje steg. Jag började misstänka att den hade gått av. Att den tillslut hade gett med sig. Undrar hur länge jag kan springa med avsliten hälsena tänkte jag.

Smärtan höll i sig i ett par tre kilometer utan att avta, men sedan klingade den sakta av, och vid 29km gjorde det inte alltför ont när jag saktade in för att grabba en stor näve russin tillsammans med drickan. Och sedan tänkte jag inte på hälsenan. Alla tankar handlade om att hålla uppe farten, att hålla uppe pulsen. Att springa lätt. Att springa snabbt.

På väg mot sista varvningen räknade jag hur många marathonlöpare jag mötte, och fick det till 31. Så jag låg på 32:a plats. Jag mötte CJ vid 200 meters varningen, och då låg han bara 400 meter efter mig. Han hade inte tappat speciellt mycket, och tryckte fortsatt på i bra fart.

Vid näst sista vätskekontrollen tänkte jag ta en elektrolyttablett till, så jag stannade till. Men händerna var likställa. Dom bara fumlade med kapseln, och jag fick hålla den med bägge händerna och plocka upp den med munnen. Russin och banan var lika svåra att få grepp om, men jag lyckades knöka ner en handfull till slut. Jag tappade 20 sekunder på allt schabbel, och gjorde min långsammaste km här, 4:40. Nu visste jag att det skulle bli tajt in mot mål.

Men jag passerade alltjämt löpare. Huvudet manade på kroppen. Håll uppe farten. Lätt. Snabbt. Kilometrarna passerade numera runt 4:20, och jag började räkna på om det skulle räcka. Enligt min klocka skulle det räcka, men enligt kilometerskyltarna så skulle jag missa med 30 sekunder om jag höll samma fart. Så det var bara att öka. Nu var jag tvungen att komma in i zon 3, att pressa benen. Dom gjorde ont, var trötta, och ville inte svara på mina kommandon. Jag hade ingen känsel i händerna, nu gick all energi ner i benen.

När det var 3 kilometer kvar var jag ikapp nummer 24. Men då blev jag själv omsprungen ev en kille som hurtigt förkunnade att nu var det dags att öka sista 3. Och jag ökade. Jag kunde inte hänga på, men han försvann inte speciellt långt ur synhåll. Nu var det bara att stänga av och jobba på. Det finns ingen risk att dra på sig någon mjölksyra vid det här laget, det är pulsen alldeles för låg för, så det är bara att ge det man har.

Jag passerade 41 km markeringen när på tiden 2:55:10. En sista kilometer på 4:50 tänkte jag, det är lugnt. Fast då kom jag på att det är ju inte en kilometer. det är ju 1200 meter, och då måste jag ner emot 4:00 tempo för att fixa det. Och då kom uppförsbacken in emot vallen. Bara att trycka på. Upp för backen, in emot vallen. Tryck på.

När jag kom in på vallen såg jag klockan. Med dryga hundra meter kvar såg jag att den stod på 2:59:40. Det kunde gå. Jag kunde fixa det. Järnet sista biten nu! Jag visste inte riktigt var mållinjen var, men när jag väl passerade den såg jag att klockan stod på 2:59:57. Tre sekunder till godo. TRE sekunder under drömgränsen på maran.

Jag var slut. Så slut att jag glömde stänga av klockan, och kom på det lite senare. Men en underbar känsla. Och med minsta möjliga marginal också. Nästa utmaning blir att försöka hålla upp halvmarafarten en hel mara, och komma ner mot 2:45. Eller att klara av att göra en ironmanmara under 3 timmar…

Men nu är det bara dags att njuta! Och efter ett sånt här lopp är det okej att gå ifrån sina principer och käka en vanlig macka med ost, tillsammans med en kanelbulle och kaffe. Ett utomordentligt välarrangerat lopp, alla heder till Solvikingarna för det! Inte ens efter storlopp som lidingöloppet eller göteborgsvarvet kan man få sig en rejäl bra smörgås efteråt.

Strax därefter kom CJ i mål, och vi började promenera tillbaka mot parkeringen. Inga resultat hade kommit upp ännu, och när jag låg hemma i soffan efteråt och kollade in den officiella resultatet, så såg jag att jag kom 6:a i min klass, M45. Men jag blev väldigt förvånad när jag såg Carl Johan Magnusson överst i klassen M35! Konstigt att det inte var någon som sa till när han skulle fått pris.

Så även om jag inte fick med mig CJ under tre timmar (denna gången :), så lyckades han troligen kvala in till startgrupp 1 på göteborgsvarvet med tiden 3:06:36. Och vinna sin åldersklass!

Här är länken till loppet på Garmin connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/923607647

Och här är länken till det officiell resultatet på solvikingarnas hemsida: http://www.solvikingarna.se/Tavlingar/GoteborgMarathon/Resultat.aspx

Falkenbergs stadslopp 2015

juli 26, 201510k, landsvägslöpning, löpning, tävlingTomas

Då var det dags för min äldste son Tor att göra premiär på 10k sträckan. Min tanke var att ta 2 veckors träningsledigt efter Ironman Zurich, och hittills har det gått bra. Var ute och sprang ett jättelätt pass på 6 k i fredags för att väcka kroppen lite bara. Men detta loppet har jag sprungit 3 år i rad tidigare, så det är bara dumt att bryta en fin tradition.

Vädret var inte speciellt trevligt, regn, blåst och 13 grader. Jag och Tor hittade inomhushallen, och körde uppvärmningen där. Kroppen kändes ganska OK ändå, och vi värmde i dryga 10 minuter, med några fartökningar på slutet för att få upp pulsen.

Vi gick ut 10 minuter innan start, och där träffade jag Erik, Johan och Keke som också skulle springa. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera, men jag sa att jag satsade på under 40 i allafall. Det har jag ju sprungit tidigare. Tor ställde sig mitt i startgruppen för under 5min/km fart, då han siktade på att gå under 50 minuter.

Jag ställde mig i vanlig ordning strax bakom eliten, och väntade på startskottet . Mitt i människohögen ställde jag mig. Det är varmast där.

Men närt skottet gick var det som vanligt svårt att hålla igen. Jag gick snabbt ut till vänster och passerade en massa långsammare löpare innan jag kom in i rytmen efter några hundra meter. Jag tänkte springa enbart på puls, och så fick tempot bli vad det blev. Och utan att nå upp i tröskelpuls gick första kilometern på 3:38, så jag fortsatte i samma tempo, typ. Och under andra kilometern kom jag upp i tröskelpuls, 156 slag i minuten.

Andra kilometern var lite uppför, och den slutade på 3:54, men tredje gick på 3:46. Nu var jag uppe över tröskelpuls, och jag tänkte att jag håller mig där och ser hur kroppen reagerar. Som vanligt säger huvudet stopp, men nu vet jag bättre, och pushar på ändå. Halvvägs låg jag stabilt strax under 4 min/km, men sedan kom motvinden, och några kilometer strax över 4. Nu hade pulsen stigit, och låg stadigt över 160.

Trots detta kände jag att jag hade ganska mycket tillgodo på sub 40, så jag fortsatte att trycka på. Jag vet att jag klarar mig ganska länge ganska nära max, och nu låg jag på 97% av min estimerade maxpuls under senaste testet i våras. Så det var bara att ligga kvar där så länge benen orkade.

Och dom orkade. Sista kilometrarna är det ju ännu mer på vilja, och sista 500 är uppför in till målrakan. Jag kramade ut det sista ur kroppen, och gick i mål på 39:11 enligt min klocka. bara 1 sekund sämre än förra året på denna banan, och då hade jag toppat formen inför loppet, så jag var mycket nöjd! Den officiella tiden blev 39:09, och placeringen 88.

Strax därefter gick Keke i mål på 39:46, första gången under 40! Och ganska snart kom också Erik Och Johan in på strax över 41 minuter. Bra sprunget av allihopa.

Men jag väntade vid mållinjen på Tor. Han hade ingen klocka, så jag visste inte om han hade sprungit för försiktigt, eller om han sprungit som jag vet att han kan. Och ganska snart fick jag svaret – han hade sprungit som jag vet att han kan! Han kom in på 45:11 och placering 320 av 1269 som fullföljde. Otroligt bra! Nästa år slår han mig, eller ger mig en rejäl match, om han lägger in lite intervallträning i schemat.

Efteråt var jag riktigt kall, efter att ha väntat på Tor vid målet, och sedan på Linda och de övriga barnen, så när vi gått till omklädningsrummet hade det gått säkert en halvtimme ute i regnet och blåsten. En varm dusch, ett varmt ombyte, och en promenad tillbaka in till centrum där vi numera av tradition äter kinamatbuffé tills vi är proppmätta.

Men här någonstans kände jag att jag inte mådde speciellt bra. Matt, ont i hela kroppen, och febrig. Jag körde hem, men väl där var jag tvungen att krypa ner i soffan under ett stort duntäcke, och sedan däckade jag helt. Det var väl en reaktion på hård fysisk ansträngning följt av nedkylning.

Efter 3 timmar i detta tillstånd tog jag en dos pronaxen och voltaren, och efter nån timme kände jag att febern släppte. Idag, söndag mår jag bättre, men kroppen behövde nog återhämta sig ordentligt, och jag led nog även av sviterna från Ironman helgen innan.

Länk till det officiella resultatet

Länk till loppet på garmin connect

Ironman Zürich 2015

juli 20, 2015cykling, Ironman, landsvägslöpning, löpning, Marathon, tävling, TriathlonTomas

Här kommer en sammanfattning av själva loppet. Jag postar ett separat inlägg om förberedelser inför loppet senare.

Söndag morgon 04:00 ringer klockan, och det är dags att gå upp och göra frukost. Vi bor på Fischers Fritz camping 2 km från eventområdet, så det är bara att gå iväg till starten. Sistaminuten kompletteringar till de olika växlingspåsarna. Prognosen har ju sagt regn och åska under dagen, så jag lägger ner en extra cykeltröja. Kollar cykeln, drar av skyddshöljet och beger mig till simstarten. Väl där får jag bekräftat att det är våtdräktsförbud som gäller, då vattentemperaturen är 25,2 grader. Ingen direkt fördel för en kille med väldigt tunga ben, men det är bara att acceptera.

Nytt för i år är att det är rullande start med självseedning. Jag ställer mig i nästa långsammaste gruppen, 80-90 minuter, och väntar på start. Proffsen startar 06:40, och jag kommer i vattnet vid 07:00. Starten är lugn och fin jämfört med de vanliga masstarterna.

Jag tycker att jag ser lite grumligt, och kollar glasögonen. Märker att jag inte har tagit på dom alls, och drar ner dom över ögonen och fortsätter simma. Jag har kommit loss lite med crawlen de sista veckorna, och simmat i princip varje dag de sista 14 dagarna, så jag kommer snart in i rytmen. Men jag gillar inta alls att ligga ihop med andra och simma, då jag inte vill bli störd av sparkar och knuffar, så jag lägger mig 10 meter till vänster om hela fältet. Här kan jag simma ostört, även om det blir lite längre väg, och även om jag inte får hjälp av att ligga bakom någon.

Men oj vad lång det var till första bojen… kollar på klockan, och den visar 735 meter. Men det är bara att runda den och fortsätta. Det flyter på bra fram till varvningen, men där blir det trångt igen, och det är svårt att komma förbi. Väl framme vid ön blir jag uppdragen ur vattnet för att springa över och hoppa i på andra sidan. Jag vet att jag inte ens är halvvägs, den officiella sträckan är 1500 meter första varvet och 2300 andra. Men min klocka visar redan 1996 meter… Har väl simmat lite väl långt ut från banan… Tiden halvvägs är 48 minuter, vilket är lite mer än jag räknat med.

Andra varvet blir tungt. Det har börjat blåsa, och vågorna slår in i mun och näsa på vägen ut. Jag kan ju fortfarande bara andas åt ett håll, så det är bara att hålla sig flytande. Och fortsätta att crawla. Sista biten in mot växling ligger vågorna mot min vänstra sida, så det går bättre. Nu sväljer jag inte riktigt lika mycket vatten. Upp från vattnet klockar jag av på 1:48. GPS:en på klockan slutade fungera halvvägs in på sista sträckan, så distansen var bara knappa 3,7 km, men mer troligt vara att jag simmat drygt 4 km totalt. Och jag crawlade hela vägen! tiden var mindre viktig, då huvudmålsättningen med min simning var att kunna crawla på längre distanser. Och nu kan jag det, även i öppet vatten med en massa folk omkring mig. Och utan våtdräkt dessutom.

Första växlingen till cykel. Nu var mitt orosmoment avklarat, och nu var jag på tryggare mark med mina två bästa grenar kvar. Växlingsområdet är stort, och det är lång väg att ta sig runt. Jag tog det ganska lugnt, för lugnt kan man tycka om jag jämför mina växlingstider med övriga. Men det var skönt att få allt på plats. Fast när jag skulle trycka fast skorna i pedalerna ville dom inte klicka i, och jag insåg att jag inte tagit bort klosskydden. Av med dom, och släng dom. Upp på cykeln och iväg.

Jag tänkte öppna halvlugnt för att komma in i cyklingen, men samtidigt få upp värmen. Jag hade ont i magen efter simningen. Nästan 2 timmar i vattnet gjorde att jag fick magknip när jag drack sportdryck. Men de första tre milen var det ganska platt, och där kunde jag snitta runt 35 km/h. Och nu började jag passera en massa folk. Lite för att ha nåt att göra började jag räkna hur många jag passerade. Det blir också ett bra sätt att dela upp loppet i mindre etapper.

Sedan var det dags för backarna. Jag fruktade the beast, men tyckte att det inte var så farligt halvvägs in på första varvet. Nu borde backen ha kommit, och visst, jag hade klättrat endel, men inte så mycket. Fast då hade jag såklart inte kommit fram till backen ännu… Efter att ha klättrat stående i pedalerna i 1 km tänkte jag att nu tar backen slut. men det gjorde den inte. den bara fortsatte. 3km brant uppför. Jag såg till att ligga precis under syratröskeln, och kunde klättra på stora kuggen fram hela tiden. Men sedan gick det utför visste jag. Och det gjorde det ett litet tag, innan nästa klättring startade. Inte lika brant, men mer än 5 km lång.

Och sedan bar det utför… Riktigt mycket utför. Jag låg i fartställning, och såg på hastighetsmätaren att den började närma sig 80km/h. Härligt tänkte jag, bra med fart. Men när jag närmade mig en kurva längre ner och skulle bromsa, märke jag att farten knappt minskade något, och det började lukta bränt… Så det var bara till att ställa sig upp, lägga på så mycket broms man kunde, och hoppas att det inte kom en skarp kurva. Men det gjorde det inte, och nu var det platt igen. En liten klättring på 1km innan varvning vid Heartbreak Hill. Men en brant sådan. Första varvet tog 2:50, så jag låg gott och väl över 30 i snitt.

Och ut på andra varvet. Första 30 km var platta, och mycket ligga på barsen och pumpa på. Men jag började få rejält ont i röven, och längtade efter klättringarna där man kunde ställa sig upp. Fast denna gången var benen inte lika fräscha, och det svarade inte lika bra när jag ställde mig upp. Och när jag kom till the beast var det bara att växla ner till lilla kuggen fram, och sitta och tugga sig uppför. Denna gången tog klättringen 2 minuter längre tid än på första varvet, och nästa klättring, som jag inte hade tyckt var nåt annat än lite seg på första varvet, var riktigt jobbig. Men så skall det väl vara…

Sista biten in mot heartbreak hill var platt, och jag pumpade på så gott det gick. Det hade börjat blåsa endel, och det var motvind större delen. Och heartbreak hill var riktigt seg andra gången. Andra varvet gick på över 3 timmar, men jag hade ändå gjort 18 mil på 5:54 trots alla backar. Så det får man vara nöjd med. Och just det, jag passerade 560 cyklister, och blev passerad av 15 :)

Sista växlingen inför löpningen. Jag tog återigen god tid på mig, pinkade i 5 minuter, och fick ryggen insmord med solkräm. Nu var det riktigt varmt ute, dryga 30 grader i skuggan och stekande sol. Så man fick sig en liten triathlonbrännan ändå.

Jag struntade i snabbsnörning, och bytte strumpor. Ville ha bra skor inför det avslutande marathonloppet. Eftersom jag hade tagit det ganska lugnt i växlingen kom jag ganska snabbt in i löpningen. Steget satt ganska fint, och ett lugnt och fint tempo strax under 5 min/km gjorde att det kändes rätt fint. Nu var jag i mitt rätta element, och jag fortsatte att räkna hur många jag passerade.

Första vätskekontrollen kom efter bara 1 km, och dom serverade både frukt och nötter förutom all skräpmat som brukar finnas. Så jag vräkte i mig. Troligen lite för mycket, men jag ville ha bra med energi. Kontrollerna fortsatte att komma med 2km mellanrum hela loppet, och första varvet gick relativt lätt. Strax över 50 minuter på 10,5 km är helt OK.

Men sedan blev det tyngre. Andra varvet började benen säga ifrån. Ingen kramp, trots att jag bara fick i mig 1 elektrolyttablett innan jag tappade påsen, men det gjorde ont. Men ute på 3:e varvet slutade jag räkna hur många jag passerat (jag räknade till 560 innan jag slutade halvvägs) och började tänka på vad det var jag höll på med. Inte på ett dåligt sätt, utan på samma sätt som jag brukar tänka när det känns tungt i slutet av lopp jag har förberett mig länge inför.

Nu är det 18 km kvar. Njut av dom. Du har sett fram emot detta i 1 år snart, så njut av dom sista kilometrarna. Se varje avverkade kilometer som en kär vän som du tar avsked ifrån, och alla som ligger framför dig som fantastiska bekantskaper. Och njut av varje kilometer. Spring lätt, spring enkelt och utan ansträngning. Du älskar att springa, du kan springa mycket längre än detta, och du kommer att springa mycket längre. Att benen gör ont är bara ett tecken på att du är där du skall vara. I steget. I löpsteget. Här och nu.

Så det gjorde ont, men jag sprang med ett leende på läpparna. Och jag fortsatte att trycka i mig energi, nu i form av gels. Och kilometrarna flöt på. Snart var jag framme vid den sista , och då var det bara att trycka på. Rakt igenom sista vattenkontrollen, och in på upploppet.

Och att höra sitt namn ropas upp, ”Tomas, you are an Ironman!” var fantastiskt skönt. Och hela familjen var på plats vid målet. Och sedan var jag bara nöjd. Tiden, 11:42:59, var kanske inte vad jag hoppats på, men jag visste å andra sidan inte har det skulle kännas. Den avslutande maran gick på 3:44, och det är faktiskt min näst snabbaste mara. Jag var inte speciellt trött, men ont i kroppen såklart. Ingen kramp. Jag har nog lärt mig hur man förbereder sig innan och under sådana här lopp numera.

Och nu har jag gjort min ironman. Jag tror att detta var en första och den sista med tanke på hur mycket förberedelser man måste lägga in som ”stör” den övriga träningen. Men jag fortsätter nog att simma lite. Som återhämtning efter hårdare pass…

Här är länken till loppet på garmin connect: https://connect.garmin.com/modern/activity/838714281

Och här är länken till det officiella resultatet:
http://tracking.ironmanlive.com

Sluta aldrig springa

Att leva i balans med sig själv och naturen. Träning, mat och kickar.