Kategoriarkiv: En svensk klassiker

Lidingöloppet 2016

En svensk klassiker, Lidingöloppet, löpning, Superklassikern, traillöpning

Årets lidingölopp skulle inte bli som tidigare år. Det visste jag innan jag startade. I år skulle jag inte slå mitt personliga rekord för 5:e gången i rad. I år skulle jag ta mig runt, och det skulle göra ont. Min hälsenetendinos har inte blivit sämre, men inte aller bättre, och jag har inte kunnat göra ett riktigt fartpass sedan i våras. Istället har det blivit relativt korta och lugna pass, vilket har gjort att min toppfart ligger ganska mycket över vad den var vid den här tiden förra året.

Och så hade jag fått startnummer 96. Startgrupp 1A, längst fram. Ingen risk att det skulle bli trångt nu.

thumb_img_4939_1024

Vi åkte upp nästan hela familjen, då vi skulle hämta vår nya hund på Tyresö på söndagen. Vanligtvis brukar jag åka upp på fredagen, men nu fick vi åka tidigt på Lördag istället. 03:30 närmare exakt. Vi var uppe i Stockholm vid 09:00, och jag lämnade fru och barn hos en släkting, och åkte ut till Lidingö. Lite tidig var jag ju, men det är skönt att kunna ta det lugnt. Speciellt efter att ha suttit drygt 5 timmar i en bil. Så jag hämtade min nummerlapp, och bytte om i samma omklädningsrum som vanligt, innan jag traskade upp mot starten.

Nya startprocedurer i år gjorde att man var tvungen att passera genom en fålla för att ta sig in till starten, och den öppnade inte förrän 20 minuter innan, vilket var lite stressande. Skull gjort som alla andra och gått runt. Lätt uppvärmning för att testa skorna och kroppen. Jag valde bort terrängskorna i år, och sprang i lätta Skechers RoRun3. Och uppvärmningen kändes helt ok. Såklart smärtade hälen, men inte så farligt.

Jag ställde mig inte längst fram. Lite starstruck var man när man gick runt sida vid sida med sådana som Mustafa Mohamed och Jonas Buud. Så det var lite vemodigt att veta att jag inte hörde hemma i denna startfållan. Inte i år. Men jag skulle göra mitt bästa.

Starten gick, och jag kom in i en bra rytm. Lugnt och utan trängsel startade jag i ett tempo strax över 4 min/km. Kanske skulle det kunna hålla ändå, tänkte jag, och första 3 km gick i ett tempo runt 4:15. Men sedan började det ta emot. Jag kunde inte trycka på på platten, och det började kännas i fötterna. Det var såpass torrt i år, så underlaget var väldigt hårt. Nästan värre än asfalt tidvis, och det såg kraften ur benen då jag inte var van vid detta tempot.

Jag passerade 5,7 km vid Ekholmsnäs på 24:17 med en snittid på 4:10 min/km Jag låg lite bakom förra årets tid, men inte speciellt mycket. En mugg sportdryck och uppför backen. Det gick bra att springa uppför. Här var jag stark och passerade löpare. Vid 6 km kom Fredrik Andreasson om mig i en utförslöpa. Och han hade ett helt annat tempo än vad jag hade. Någonstans inom mig förstod jag att det var det tempo som jag skulle ha, och det tempot jag hade när jag sprang förra året. Men jag struntade i det, hejade på Fredrik, och sprang mitt eget lopp.

Den lättköpta delen runt Kyrkviken gick inte så lätt. Där jag vet att jag förra året höll 4:00 tempo, gick det nu närmare 4:30. Och jag kunde inte springa fortare. Pulsen låg där den skulle ligga, men det tog emot i benen. Och hälen började kännas mer och mer. Och när jag passerade Hustegaholm på 44:24 var jag 3 minuter efter fjolårets tid. Lagom fart egentligen, men då skulle man ha haft en annan känsla i kroppen. Jag var slut. I backen ut från Hustegaholm hade jag inget att trycka på med. Jag haltade i löpsteget, och det fanns inget att trycka på med.

Den sköna 5:an, där man skall flyta fram på stigarna, gick fruktansvärt trögt. Jag höll uppe farten så gott det gick, och passerade Fågelöudde på 1:07:25. Fortfarande under silvermedaljtiden, men det skulle innebära att jag gjorde andra halvan lika snabbt som första halvan. Och det skulle inte hända, det visste jag nu. Smärtan var så stark att jag var tvungen att stanna vid vätskestationen och fiska fram en värktablett. Kanske mest mentalt, men jag behövde något som dämpade smärtan. Jag hade halva loppet kvar, och kunde knappt springa. I vanliga fall så hade jag nog slutat där och då, men jag visste att det inte var en skada som kunde förvärras. Det kunde bara göra mer ont.

Så jag sprang. Jag bestämde mig för att strunta i hur snabbt det gick. Strunta i att jag blev omsprungen. Strunta i silvermedaljen. Och istället njuta av loppet. Det var ju fantastiskt fint väder, det var en fantastisk publik, och jag hade 15 sköna kilometer kvar att njuta av detta. Så jag njöt. Jag kunde fortfarande trycka på uppför, och efter att jag passerade Grönsta på 1:34:50 så började jag faktiskt passera folk igen. Och inte bara uppför, utan även på platten. Nerför var jag fortfarande för långsam.

thumb_img_4972_1024

Så sträckan mellan Grönsta, där jag för första gången var medveten om att målet låg alldeles nära där jag passerade, där njöt jag. Jag sprang med ett leende på läpparna och struntade i att det gjorde ont. Jag sprang som om det vore sista gången jag skulle springa loppet, och jag njöt av varje steg, varje backe, varje motlut. Och när jag kom till Abborrebacken var det bara att mata på. Uppför, uppför, uppför. Titta på de som hejar, heja på dom som hejar, sträck ut handen till barnen som vill ha en high five. Njut.

Jag passerade 80 personer från Grönsta till Abborrebacken, och sedan 80 till från Abborrebacken in till målet. Jag sprang och peppade dom jag passerade, jag blev påhejad och peppad själv. Precis som jag troligen blivit tidigare år, men varit för mycket inne i bubblan för att uppfatta. Jag passerade mållinjen på 2:21:52. 13 minuter långsammare än förra året, och nästan 7 minuter från silvermedalj. Så nu var känslan när jag gick i mål inte bara glädje. Det var även lättnad och en viss del sorg. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag skall springa nästa år. Om jag skall fortsätta med klassikern efter att ha gjort 5 stycken på raken. Om jag skall plocka silvermedaljen igen. Om jag kan springa på under 2 timmar. Just nu känns det långt borta.

En liten rolig detalj under loppet var att jag testade HotShot som krampförebyggande. Och det fungerade. Jag kände flera gånger att krampen var på gång, men den slog inte till. Spelade in denna filmen efter målgång på mina spelande vader. I vanliga fall hade dom nog krampar ihop, men nu högg det liksom aldrig till. Synd att HotShot inte säljs i Sverige, eller ens att det går att frakta det hit. Fick privatimportera en lite beställning tillsammans med Simon, så det skall bara användas vid speciella tillfällen.

Och efter att man knallat ner till Lidingövallen, hämtat ut sin väska och duschat, så kunde jag givetvis knappt gå. Men det är så det brukar vara, och något man får vänja sig vid numera.

Jag var trots allt lycklig. Lycklig över att jag trots allt tog mig runt. Lycklig över att jag överhuvudtaget kan springa. Lycklig för att jag var på väg till min familj.

Och förväntansfull inför söndagen, när vi skulle bli en till i Familjen. En portugisisk vattenhund vid namn Frode.

 

Brudfjällsracet 2016

cykling, En svensk klassiker, tävling, träning, Vätternrundan

Det har varit lite tyst från mig på bloggen ett tag nu, jag har brottats med en massa att göra och även haft en hel del skadeproblem under våren. Mer om det i ett annat inlägg, nu gäller det Brudfjällsracet!

Under helgen som gick var jag på träningsläger nummer två i Vänersborg med team alliansloppet. Efter ett hårt träningspass i SUB9 tempo på 8 mil under fredagskvällen var man rejält mör i benen under lördagsmorgonen. Speciellt som SUB9 fart i det här gänget innebär att snitta runt 42 km/h…

Lördagen bjöd på underbart cykelväder, och efter frukost drog vi upp till Mellerud. Vi från team alliansloppet startade givetvis i elitledet, och mitt mål var att hänga med så länge som möjligt.

thumb_IMG_4307_1024

Starten gick, och vi drog iväg i ett ganska saftigt tempo, så jag var tvungen att släppa efter redan 5 kilometer. Sedan låg man ensam och tryckte ett tag, innan Andreas kom upp och hjälpe till. Han hade också missat förstaklungan, och vi ledde nu istället det som kom att bli andraklungan.

Så efter starten var jaglite mer med på när man var tvungen att trycka på, och när man kunde släppa lite. Utför var det bara att glida ikapp, men det var segt uppför inledningsvis.

Vi kom ut på en slinga på c:a 5 mil som vi skulle köra 2 gånger. Otroligt fina miljöer, men väldigt backigt när vi efter 3-4 mil kom in i själva brudfjället… Jag pendlade mellan att känna mig fräsch och gå om hela klungan och gå upp och dra, till att vara helt slutkörd och knappt hänga på i svansen. Men jag höll ihop det, och in på andra varvet var jag ganska fräsch igen.

När det började gå uppför kunde jag tillochmed dra ifrån lite, men blev ganska snart ikappcyklad på de flackare partierna. Men jag lyckades håll fast i andraklungan hela varvet, och när vi närmade oss Mellerud igen kände jag mig återigen pigg, och sista halvmilen låg jag i täten och drog fram klungan. Ganska otaktiskt kanske, men det var ju första gången som jag var inblandad i något som skulle kunna liknas vid en klungspurt.

Och när vi kom in på upploppet, visade sig min orutin ganska omgående. Jag hade täten in i första rondellen, men hade för hög fart, så i den skarpa vänsterkurvan innan upploppet var jag tvungen att bromsa in, så att nästan hela klungan smet förbi mig.

Men jag tryckte mig in på en 43:e plats, på 3:15 enbart 10 minuter efter segraren. knappt 12 mil med en snittfart på strax under 36 km/h

Garmin connect

Officiellt resultat

Lidingöloppet 2015

En svensk klassiker, löpning, Superklassikern, tävling, traillöpning

Lidingöloppet är ett speciellt lopp för mig. Jag sprang det för första gången hösten 2012 efter att ha börjat löpträna på våren samma år. Förra året lyckades jag ta silvermedaljen när jag sprang på 2:12, men jag hade ingen skön löpupplevelse. I år skulle det vara annorlunda. Jag skulle ladda upp som jag gjort under våren, och jag skulle vara vara lättare och starkare än någonsin tidigare.

thumb_IMG_3415_1024

Det är lätt att tänka så innan, men verkligheten gör sig allt som oftast påmind, och jag var inte lättare men kanske starkare. Kanske hade jag överskattat min förmåga när jag stack till Gaustatoppen och sprang en helg, för benen har inte varit sig själva sedan dess. Så jag bestämde mig för att ta det lite extra lugnt sista veckan inför loppet. Ett sista skön kvalitetspass med 6x1km intervaller på löpbandet hemma på tisdag morgon, en skön lugn runda i Ängårdsbergen på tisdagstrailen på tisdag kväll. Ingen styrketräning på hela veckan, och bara lätt cykling på onsdagen.

Efter vårens lyckade uppladdning med enbart vegetarisk kost, körde jag på det spåret även nu. Helvegetariskt från torsdag tillockmed söndag, då även återhämtningen blir bättre har jag märkt. Lätt löpning på Fredag morgon, med 5-6 igångdrag progressivt i 15 sekunder till max gjorde att jag började känna mig fräsch i benen. Dock hade jag fortfarande ont i både vänster häl och höger knä. Men det brukar försvinna efter några kilometer.

Jag åkte upp på fredagen och bodde hemma hos Peo och Angelica. Det har blivit en fin tradition, och fredagskvällen satt vi och diskuterade löpning, träning, kost och livet. Jag har inte några givna favoriter när det gäller skor, och hade med mig 5 par upp. Valet stod mellan snabba asfaltskor och trailskor. Eftersom det är mest grus på lidingö kanske det skulle fungera med asfalts skorna, i detta fall skechers goRun 3 eller goRun Ride 3.

Men det blev till slut en högoddsare. Mina Montrail rough racer som jag köpte förra hösten i USA, som jag aldrig har gillat att springa i. Jag tog ut sulorna, och helt plötsligt blev tåboxen väl tilltagen, och dropen minskade. Jag tog dom tunna sulorna från mina Skechers goRun Ride 2 och körde. Dom är ganska hårda, men det ger skön fart tänkte jag. Så ombytt och klar tog jag bilen till Lidingö på Lördag morgon. I god tid dessutom.

thumb_IMG_3393_1024

Jag hade tejpat upp höger knä och vänster hälsena med Kinesiotejp, men vågade inte riktigt lita på att jag skulle springa med mina montrars, så jag tog med mig mina supersköna Skechers goRun Ultra trail som backup.

Efter att ha gjort dom sedvanliga toabesöken på lidingövallen, i bajamajorna på vägen till grönsta gärde, så startade jag uppvärmningen med 2 lugna kilometrar innan start. Det kändes bra. Visst, jag kände mig förkyld och så, men det är ju ett tecken på att kroppen har slappnat av lite i mitt fall, och att formen är på väg.

Jag startade i startgrupp 1b i år, vilket innebar att jag slapp trängseln i början i 1c från förra året. 12:30 gick startskottet, och det visade sig vara nästan lika trångt i år också, om inte trängre. Troligen berodde detta på att jag var i bättre form, och ville springa snabbare än jag kunde göra i början. Första kilometern var det endel knuffande och inbromsningar, och det kändes som om jag sprang i 5 minuters tempo. Men när klockan pep till för först kilometern såg jag att den hade gått på 4 blankt, så då var allt enligt plan då.

Tanken var ju att försöka ligga på 4:15 i snitt för en sluttid på 2:07, och då är det bra att ligga en bit under första halvan av loppet. Och det flöt på bra. Känslan var att jag inte ansträngde mig speciellt mycket, fast pulsen låg relativt högt. Jag låg strax under laktattröskeln, och tuffade på i ett tempo som låg strax över 4 minuter per kilometer fram till första vätskekontrollen vid Ekholmsnäs. Jag tag en mugg sportdryck, gick några steg medans jag drack den, och sprang iväg igen.

Direkt efter Ekholmsnäs kommer en ganska brant backe, och här blev benen plötsligt tunga när jag sprang uppför. Pulsen steg, och varnade när jag gick över 163 slag. Min maxpuls är 167, så jag låg på 98% av max. Jag fick ta det lite lugnt efter detta, och få ut mjölksyran ur musklerna. I resten av backarna tänkte jag ta det lite lugnare, och inte dra på mig syra.

Jag delar in lidingöloppet i 5-kilometersintervaller. Första fem är lite som uppvärmning, andra fem gäller detta att hålla farten uppe, då det är rätt flackt. Och det tyckte jag att jag gjorde ganska bra. Hittade en rygg som höll 4 tempo, och gjorde tillochmed en kilometer under 4, så när jag passerade Hustegaholm var det på 42:32. Helt enligt plan. En mugg sportdryck igen, och vidare.

3:e femman mellan Hustegaholm och Fågelöudde är en ”lätt” femma. Tankarna här går runt i stil med ”En lätt femma, sen en tung femma och sen är det bara sista milen kvar” Och precis så var det. Ligga på, hålla farten uppe, hålla pulsen uppe, och låta sinnet sjunka in i det där speciella tillståndet av lugn. Distansera sig från sin fysiska kropp, och bara slappna av.

Jag passerade fågelöudde på 1:03:27, och halvvägs låg jag fortfarande på planen jag hade gjort upp innan. Men nu kommer loppets hårdaste parti. En tung femma. Mycket backar. Inte speciellt långa, men hela tiden. Upp och ner. Men jag bestämde mig för att springa lätt uppför backarna. Lätt och snabbt visade det sig, för jag passerade mycket folk uppför. Backträningen kanske hade gett resultat, för det var inte speciellt jobbigt. Eller så var det för att jag trippade uppför och upprepade mantrat ”lätt, lätt, lätt” för mig själv hela tiden.

Jag kom på mig själv med att springa uppför, och med ett leende på läpparna högt och tydligt säga ”lätt” för varje steg uppför hela backen. Det kanske var lite knäckande för dom jag trippade förbi, men det hjälpte mig väldigt mycket.

 

Framme vid Grönsta tog jag en saltgurka för att inte dra på mig någon kramp sista milen. Nu var ju den tunga femman avklarade, och nu väntade en skön femma innan sista femman. Så nu vet ni. Lidingöloppet är uppdelat i 6 olika steg.

  1. Uppvärmningsfemman
  2. Fartfemman
  3. Lätta femman
  4. Tunga femman
  5. Sköna femman
  6. Sista femman

Sköna femman är ju inte speciellt skön första kilometern, det är rejält backigt ut från Grönsta. Men eftersom det är sköna femman så gör det inte så mycket, för det är ju nu man laddar inför sista femman. Och jobbar mentalt med att njuta av sista milen. Allt blir mycket lättare om man ser på varje avverkad kilometer som en förlust. Att det är lite sorgligt att det är så få kilometer kvar.

Sedan kommer Abborbacken. En mugg sportdryck strax innan man ger sig av uppför. I år skulle jag inte gå. Jag har ju sprungit många tyngre och längre backar med bra mycket mer lutning. Så det är bara att pinna på. Dom lätta stegen som jag har haft uppför dom kortare springbackarna fanns fortfarande där, men nu gick det lite trögare. Jag drog på mig lite mer syra, och var tvungen att slita igen. Men det är ju Aborrbacken, det är klart att man måste slita lite. Men snart var man över puckeln, och på väg utför. En mun sportdryck för att väta munnen lite med 3 km kvar, innan det är dags för Karins backe.

För många är Karins backen den värsta backen. Man är nästan i mål, man har klarat hela banan och Aborrbacken, och så dyker det upp en ny backe. För egen del visste jag att den skulle komma, jag var beredd på den, och jag tog mig uppför den snabbt och lätt. Och likadant de små backarna intill sista kilometern.

Trots att benen är tunga, så är det skönt när man kan hålla uppe farten. Sista kilometern var min snabbaste, klart under 4 minuter. Och känslan när man svänger in på upploppet är alltid lika skön. Ett kort, gräsbeklätt, flackt upplopp. Fullt med publik som hejar på, och en klocka som står på 14:38 när man passerar mållinjen. 14:38 betyder att jag klarade av att gå under 2:10 med bred marginal, 2:08:44!

thumb_IMG_3396_1024

Jag var inte speciellt trött direkt efteråt, jag hade ont i hälsenan efter att ha känt av den under andra halvan av loppet. Men sånt struntar man i när man springer. Nu var det fokus på att få av sig blöta kläder, få i sig vätska och mat. I detta fall i form av bullar, bananer, vatten och kaffe. Även om jag inte äter vitt mjöl och socker i vanliga fall, så mår kroppen ganska bra av en kanelbulle och en kopp kaffe direkt efter ett lidingölopp.

Skorna åkte också av, och jag promenerade barfota ner mot Lidingövallen, där en skön dusch och bastu väntade. En av fördelarna med att springa in på 314:e plats av 20.000 startande är att det inte är någon kö till dushen, och att det inte är någon trafik på väg ut från Lidingö. En liten belöning för hårt slit

Här är länken till det officiella resultatet, och här kommer även länken till loppet på Garmin connect.

Vätternrundan 2015

cykling, En svensk klassiker

Dags att testa om vinterns och vårens cykelträning har gett nåt resultat. De sista två veckorna har kännts bra, och i måndags körde jag en tävling på gocartbanan i Torslanda. 30 minuter + 1 varv. Jag har aldrig kört så hårt på cykeln. Över tröskeln i princip hela passet gav mersmak.

Och i onsdags körde jag sista passet inför vätternrundan, ett brickpass med 2 timmar G2 cykel och 40 minuter distanslöpning. Satte nytt pers på 40k på cykel med 6 minuter, och jag kände mig stark hela vägen.
IMG_3045.JPG
Jag packade husbilen på torsdagen, och drog iväg tillsammans med min kära mor som sällskap mot Motala på fredagsmorgonen. Jag hade fått en kass startid, 23:52, eftersom jag inte hade nåt team att köra med. Nu var det inget problem att byta, så jag startade 04:56 istället.

Vid starten såg jag ett gäng från Motala AIF CK som hade samma starttid som jag, så jag kollade med dom vad dom hade för mål, och dom ville köra sub9, vilket passade mig perfekt. Så jag tänkte hänga på dom från början.

starten var flyttad i år, men precis som vanligtblev vi eskorterade ut ur Motala i makligt tempo. Och när vi sen började köra gick det väldigt lätt. Ganska snart hade hela Motalagänget rullat förbi, och jag la mig i svansen bakom ett par tyskar som också hängde på.

Vädret var perfekt. Och även om det var motvind, så blåste det inte speciellt mycket. Men det är rätt ryckigt i svansen på en klunga, så när team Pölder passerade så tänkte jag hänga på dom istället. Men det var inte direkt lättare, då dom låg och roterade, och det är svårt att hitta ett bra bakhjul när man inte är med i rotationen.

jag låg och tätade luckan mellan pölder och Motala, som låg direkt bakom, men jag ville inte lägga mig bakom Motala, för om jag tappade där så fanns det ingen backup. Så jag trampade på, och det kändes rätt bra. Förutom när jag satte min trekbar i halsen, och tappade ryggen. Men jag fick en knuff i ryggen, och extrafart, och kunde fortsätta täppa igen.

pölder teamet gick i en privat depå efter 10 mil, så jag hakade på Motala igen. I jönköping började ett par killar i motalagänget att tröttna, så jag gick in och tätade rotationen, och då var det ok för mig att vara med och rotera. Och så mycket lättare det blev! Att hela tiden ha ett hjul att hänga på, inga konstiga ryck, och upp och dra en liten stund.

Vi pausade i Fagerhult, och trots att jag bara hade druckit en flaska, så tillbringade jag större delen av stoppet i pissoaren. Man jag fyllde på med mer tailwind, greppade två bananer och en bulle, och hakade på motala igen.
IMG_3046.JPG
Ganska snart märkte jag att vi blev färre och färre som var med och drog i rotationen, och upp emot Hjo vid 17 mil var vi bara 6-7 stycken som var upp och tryckte på. Men jag kände mig fortsatt stark, och hade inga planer på att lägga mig bak på rulle och vila.

Vi stannade till snabbt vid Boviken vid 22,5 mil, och rullade iväg igen. Nu var det väldigt många slitna motalacyklister som ville ligga på rulle, så härifrån och in var vi bara 5 pers som låg uppe och höll fart. Men jag kände mig fortsatt stark, så det var inget större problem.

Jag började få känningar i vänster knä, men det vore konstigt om det inte kändes någonstans efter så många mil. Jag körde även på ganska tunga växlar, tycker att det är lättare att hålla farten uppe då.

Med 1 mil kvar ville motalagänget samla ihop alla och rulla i mål gemensamt, så jag tryckte på ensam sista biten in mot mål. Och även om det blåste mot, och utan några ryggar att gå på, så kunde jag snitta runt 38 km/h sista milen.

Och så kom målet! Fullt med folk som vanligt, så jag var tvungen att kliva av cykeln innan jag passerade mållinjen. På 8:47! Mamma stod vid målet och hejade och fotade, och det känns extra bra att gå i mål när man möts av kärlek!
IMG_3053.JPG
Jag lämnade inte in cykeln, jag och mamma satte oss i parken och käkade vegetarisk pasta med lättöl. Just den vegetariska kosten, samt att jag struntar i sockerbomber under loppet, är nog hemligheten till att jag har kännt mig så fräsch under de senaste loppen. Lätt och fin i kroppen, men ändå fullalddad med glykogen i musklerna.

Eftersom mamma körde, behövde jag inte vänta 6 timmar innan jag körde hem. Husbilen leverar igen. Fantastiskt praktiskt när man är ute och tävlar.

Ett tungt Vasalopp

En svensk klassiker, Längdskidor, tävling

Förberedelserna inför årets vasalopp började egentligen direkt efter att det förra slutade, men rent mentalt startade förberedelserna efter Lidingöloppet. Det var då jag började odla mitt vasaloppsskägg.

IMG_2746.JPG

Resan startade på lördag morgon, då jag och Björn tog husbilen upp till Sälen. Nästan ingen trafik förrän vi kom till berga by och vasaloppsstarten, där vi blev stående en stund. Men vi fick plats på Tjärnhedens IP, och för en gångs skull behövde jag inte gå upp 03:00 för att ta buss till starten. 10 minuters gångväg var helt perfekt.

IMG_2739.JPG

Så vi gick ner och hämtade nummerlapp innan vi softade i husbilen resten av kvällen. Tidigt i säng, och upp vid 05:00 för att lägga skidorna i startfållan. Jag har alltid kommit tillstarten vid 6-tiden tidigare, så jag trodde att jag var ute i god tid när jag var nere vid 05:25, men kunde inte ha mer fel. Kön ringlade lång, och även om fållan öppnade 05:30, så tog det 40 minuter för mig att komma fram. Och då var det en stor sjö mitt i startfållan, men jag la ut skidorna i mitten till vänster. Och genast blev det lite bråttom ändå. Joggade tillbaka, plockade av mig blöta strumpor, och brassade frukost. Havregrynsgröt givetvis.

Ett toabesök på Tjärnheden, och sedan knallade vi ner mot starten vid 07:30. Gott om tid. Björn tog hand om mina överdragskläder, så jag behövde inte använda min påse.

IMG_2743.JPG

Det är alltid nervöst strax innan start. Står man rätt? Har man allt med sig? Är jag inte lite skitnödig? Men det försvinner nar starten går, och man kommer iväg. Tyvärr kom jag inte iväg lika snabbt i år som förra året, då jag måste haft ett väldigt flyt med placeringen. Första backen upp var trög, det tog mig över en halvtimme att ta mig upp, och jag hade placering 3532 i smågan mot 2641 förra året.

Men stakningen på myrarna innan och efter Smågan, och ända fram till Mångsbodarna gick bra. Utförsåkningen var det sämre med däremot. Glidet var inget bra, och jag blev omgliden av i princip alla utför. Uppför kunde jag springa om dom, för fästet var helt OK, vilket gjorde att jag fram till Risberg hade plockat 200 platser. Fötterna var helt genomblöta, och jag hade ingen känsel i dom när Risbergsbackarna började. Men när jag aktiverade fötterna igen, så kom känseln tillbaka.

Efter 3 mil gjorde armågen sig påmind. Jag visste att den skulle börja göra ont förr eller senare, men jag hade hoppats på senare. Inte speciellt farligt ännu, men det blev bara värre och värre.

Halvägs passerade jag på 3:17, vilket gjorde att jag hade förhoppningar om att komma ner mot tiden jag gjorde förra året. Nu i efterhand såg jag att jag passerade halvvägs på 3:01 förra året, så jag var bara en kvart efter där.

Men det var också här det började bli riktigt tungt. Vattendränkta spår, och halvbra glid blev inte bättre av att halva skogen hade fastnat i klistret under skidorna. Jag fick verkligen ta i i stakningen, när de jag åkte bredvid bara gled på. Men jag tryckte på. Och ju mer jag tryckte på, desto mer sa armbågen ifrån. Vid Oxberg hade jag plockat ytterligare 300 platser, och vid Risberg var jag på plats 2955.

Men här var krafterna slut. den panodil och den voltaren jag hade stoppat i mig vid Evertsberg hade slutat verka, skidorna gick knappt framåt, och jag var mentalt slut. Ett snabbt beslut om att lämna in skidorna på omvallning gjorde att jag fick ett avbrott på 10 minuter. Ganska stressande, men det gjorde gott. Sedan strulade vänstra bindningen när jag skulle sätta på skidan igen, så ytterligare några minuter gick. Men nu gled det i alla fall på ungefär likadant som övriga runt omkring mig. Och att köra sista 2 milen på bättre skidor gjorde att jag fick lite nya krafter.

Och sista biten in mot mål var faktiskt en ganska trevlig resa. Jag visste att jag inte skulle nå varken tids eller placeringsmål, och kunde passa på att njuta av omgivningarna, medtävlarna och åskådarna. Med ett stort leende småtrallade jag fram i spåret, och även om det var jobbigt, så var det inte ett dugg tungt. sista milen såg jag att jag hade möjlighet att gå under 7 timmar, och det blev det nya målet för dagen.

Med 4 km kvar kom jag in på de spåren som jag hade kört under träningslägret 3 månader tidigare, och nu kände jag ju plötsligt igen mig! Jag visste vilka backar, kurvor och knixar som låg framför mig, och dessa 4 km var de bästa på hela loppet. Under upploppet hejade jag på min medlöpare, och hejade glatt på Brorsan som stog på upploppsrakan och filmade.

Att ta sig i mål är en lika skön upplevelse varje gång, men det är extra roligt när ens kära bror tar emot! Och nu hade jag inte heller någon packning att hämta hem, det vara bara att hämta ut diplomet och knalla ner till husbilen som var parkerad nere vid Sjön. Passade på att ta en fin bild på vägen.

IMG_2749

Så genomblöt om fötterna hoppade jag in i bilen, bytte om, och satte mig och slappade i soffan medan Björn körde mig tillbaka hem till Göteborg. Ett väldigt skönt sätt att transportera sig efter ett Vasalopp, och jag var hemma innan det hade hunnit bli måndag.

Sammanfattningsvis så blev tiden 6:54:55, och placeringen 3203. Här är en länk till resultatsidan med mellantider. Och här är länken till loppet på Garmin Connect. Av någon anledning så var mellantiderna avstängda, så det blev bara en lång etapp.