Dags att testa om vinterns och vårens cykelträning har gett nåt resultat. De sista två veckorna har kännts bra, och i måndags körde jag en tävling på gocartbanan i Torslanda. 30 minuter + 1 varv. Jag har aldrig kört så hårt på cykeln. Över tröskeln i princip hela passet gav mersmak.
Och i onsdags körde jag sista passet inför vätternrundan, ett brickpass med 2 timmar G2 cykel och 40 minuter distanslöpning. Satte nytt pers på 40k på cykel med 6 minuter, och jag kände mig stark hela vägen.
Jag packade husbilen på torsdagen, och drog iväg tillsammans med min kära mor som sällskap mot Motala på fredagsmorgonen. Jag hade fått en kass startid, 23:52, eftersom jag inte hade nåt team att köra med. Nu var det inget problem att byta, så jag startade 04:56 istället.
Vid starten såg jag ett gäng från Motala AIF CK som hade samma starttid som jag, så jag kollade med dom vad dom hade för mål, och dom ville köra sub9, vilket passade mig perfekt. Så jag tänkte hänga på dom från början.
starten var flyttad i år, men precis som vanligtblev vi eskorterade ut ur Motala i makligt tempo. Och när vi sen började köra gick det väldigt lätt. Ganska snart hade hela Motalagänget rullat förbi, och jag la mig i svansen bakom ett par tyskar som också hängde på.
Vädret var perfekt. Och även om det var motvind, så blåste det inte speciellt mycket. Men det är rätt ryckigt i svansen på en klunga, så när team Pölder passerade så tänkte jag hänga på dom istället. Men det var inte direkt lättare, då dom låg och roterade, och det är svårt att hitta ett bra bakhjul när man inte är med i rotationen.
jag låg och tätade luckan mellan pölder och Motala, som låg direkt bakom, men jag ville inte lägga mig bakom Motala, för om jag tappade där så fanns det ingen backup. Så jag trampade på, och det kändes rätt bra. Förutom när jag satte min trekbar i halsen, och tappade ryggen. Men jag fick en knuff i ryggen, och extrafart, och kunde fortsätta täppa igen.
pölder teamet gick i en privat depå efter 10 mil, så jag hakade på Motala igen. I jönköping började ett par killar i motalagänget att tröttna, så jag gick in och tätade rotationen, och då var det ok för mig att vara med och rotera. Och så mycket lättare det blev! Att hela tiden ha ett hjul att hänga på, inga konstiga ryck, och upp och dra en liten stund.
Vi pausade i Fagerhult, och trots att jag bara hade druckit en flaska, så tillbringade jag större delen av stoppet i pissoaren. Man jag fyllde på med mer tailwind, greppade två bananer och en bulle, och hakade på motala igen.
Ganska snart märkte jag att vi blev färre och färre som var med och drog i rotationen, och upp emot Hjo vid 17 mil var vi bara 6-7 stycken som var upp och tryckte på. Men jag kände mig fortsatt stark, och hade inga planer på att lägga mig bak på rulle och vila.
Vi stannade till snabbt vid Boviken vid 22,5 mil, och rullade iväg igen. Nu var det väldigt många slitna motalacyklister som ville ligga på rulle, så härifrån och in var vi bara 5 pers som låg uppe och höll fart. Men jag kände mig fortsatt stark, så det var inget större problem.
Jag började få känningar i vänster knä, men det vore konstigt om det inte kändes någonstans efter så många mil. Jag körde även på ganska tunga växlar, tycker att det är lättare att hålla farten uppe då.
Med 1 mil kvar ville motalagänget samla ihop alla och rulla i mål gemensamt, så jag tryckte på ensam sista biten in mot mål. Och även om det blåste mot, och utan några ryggar att gå på, så kunde jag snitta runt 38 km/h sista milen.
Och så kom målet! Fullt med folk som vanligt, så jag var tvungen att kliva av cykeln innan jag passerade mållinjen. På 8:47! Mamma stod vid målet och hejade och fotade, och det känns extra bra att gå i mål när man möts av kärlek!
Jag lämnade inte in cykeln, jag och mamma satte oss i parken och käkade vegetarisk pasta med lättöl. Just den vegetariska kosten, samt att jag struntar i sockerbomber under loppet, är nog hemligheten till att jag har kännt mig så fräsch under de senaste loppen. Lätt och fin i kroppen, men ändå fullalddad med glykogen i musklerna.
Eftersom mamma körde, behövde jag inte vänta 6 timmar innan jag körde hem. Husbilen leverar igen. Fantastiskt praktiskt när man är ute och tävlar.
Som tur är tar höften upp största delen av tyngden i ryggsäcken, så har den bara kommit på plats känns det inget i ryggen.