Alla inlägg av Tomas

Göteborg Marathon 2015

landsvägslöpning, löpning, Marathon, tävling

Jag bestämde mig ganska sent vilket lopp jag skulle springa mellan Templiers Endurance trail och lidingöloppet. Det stod mellan Skogsmaran och Göteborgs marathon. Men eftersom vi firade Tor och Frejs födelsedagar förra helgen, föll lotten på Göteborgs Marathon. Det visade sig att det är ett av Göteborgs mesta klassiska lopp, som går av stapeln för 42:a gången. Samtidigt är det ett av de mest okända loppen, med en bansträckning från Slottskogsvallen till Amundön.

Jag hade två mål med loppet.

  1. Att gå under 3 timmar
  2. Att få med mig C-J under 3 timmar

Vi var ute i god tid, och tog det lugnt och laddade upp innan i friidrottens hus. Det är en av fördelarna med ett lopp som inte är så välkänt ingen stress och ingen kö till toaletterna.

thumb_IMG_3463_1024

Efter att ha värmt upp lugnt i 5:00 tempo inne på slottskogsvallen var det dags för start. Trots att det var under 10 grader i skuggan, så var det i stort sett vindstilla och solen tittade fram då och då. Så jag tog av mig min långärmade kompressionströja 5 minuter innan start, och bestämde mig för att köra i enbart kortbyxor och kortärmat. Vi skulle ju hålla relativt högt tempo, så jag skulle nog kunna hålla mig varm.

11.00 gick startskottet. Vi kom iväg ganska smärtfritt, och ut från vallen la jag mig i ett bekvämt tempo. Som vanligt vill benen lite mer i början, och första kilometern gick på strax under 4 minuter. Vi hade snackat ihop oss innan om att jag skulle dra i ett lagom hårt tempo, där vi skulle ligga mitt i zon 3 båda två. Men trots att farten låg mellan 4.00 och 4.10 första 5 kilometrarna, så kom min puls inte upp i mer än max låga zon 3. Oftast låg jag högt i zon 2. Men eftersom farten var lagom, så låg vi kvar där.

Jag såg till att dricka vid varje station, en mugg sportdryck varje gång var 4:e kilometer. Och efter andra drickastationen var det fortfarande ganska lugnt att hålla rätt tempo. Och strax innan första vändningen vid Amundön så började vi möta dom som låg framför oss. Vi hejade givetvis på dom som var i täten, och såg att vi faktiskt inte var speciellt långt bakom. Vi passerade 10k på 41:30 och vände på 44 blankt.

Halvvägs tillbaka runt 15 km började det ta emot lite. Splittiderna drog iväg över 4:15 med jämna mellanrum, och jag började få krampkänning i lår och vader. Vid drickakontrollen vid 17 km tog jag en elektrolyt/salt tablett, och körde vidare. Nu började CJ få svårt att hänga med. Han kom ikapp vid drickan, men någon km senare ropade han till mig att han släppte, och att jag skulle köra på. Och det gjorde jag. Nu sprang jag mer på puls än tidigare, och såg till att pulsen inte sjönk under 140 slag i minuten, dvs mitt i zon 2. Helst ville jag upp högre, men benen sa ifrån, och det var inte riktigt läge att knappt halvvägs börja övertala dom att springa snabbare än dom förmådde.

Men nu mötte vi de som sprang halvmaran, och jag hejade och blev påhejad av många kända ansikten. Jag fick en high five från Dimitrios, som såg väldigt pigg ut för dagen, och det gav extra energi!

thumb_IMG_3467_1024

Halvvägs. En halvmara. Jag passerade slottskogsvallen på 1:28:30, en halvminut över planen, och ungefär samma splittid som i Düsseldorf i våras. Då tappade jag fart andra halvan, men det tänkte jag inte göra nu. Huvudet och kroppen tyckte att det räckte nu. 21km är ju inte dåligt, men nu gällde det at fortsätt att trycka på. Fortsätt att ligga under 4:15 per kilometer, och inte tänka på tröttheten.

Jag höll uppe farten fram till första vätskan på andra varvet vid 25 km pauseringen. Jag drog i mig en bananbit och sportdryck. Men sedan började hälsenan göra sig påmind. En brännande smärta i varje steg. Jag började misstänka att den hade gått av. Att den tillslut hade gett med sig. Undrar hur länge jag kan springa med avsliten hälsena tänkte jag.

Smärtan höll i sig i ett par tre kilometer utan att avta, men sedan klingade den sakta av, och vid 29km gjorde det inte alltför ont när jag saktade in för att grabba en stor näve russin tillsammans med drickan. Och sedan tänkte jag inte på hälsenan. Alla tankar handlade om att hålla uppe farten, att hålla uppe pulsen. Att springa lätt. Att springa snabbt.

På väg mot sista varvningen räknade jag hur många marathonlöpare jag mötte, och fick det till 31. Så jag låg på 32:a plats. Jag mötte CJ vid 200 meters varningen, och då låg han bara 400 meter efter mig. Han hade inte tappat speciellt mycket, och tryckte fortsatt på i bra fart.

Vid näst sista vätskekontrollen tänkte jag ta en elektrolyttablett till, så jag stannade till. Men händerna var likställa. Dom bara fumlade med kapseln, och jag fick hålla den med bägge händerna och plocka upp den med munnen. Russin och banan var lika svåra att få grepp om, men jag lyckades knöka ner en handfull till slut. Jag tappade 20 sekunder på allt schabbel, och gjorde min långsammaste km här, 4:40. Nu visste jag att det skulle bli tajt in mot mål.

Men jag passerade alltjämt löpare. Huvudet manade på kroppen. Håll uppe farten. Lätt. Snabbt. Kilometrarna passerade numera runt 4:20, och jag började räkna på om det skulle räcka. Enligt min klocka skulle det räcka, men enligt kilometerskyltarna så skulle jag missa  med 30 sekunder om jag höll samma fart. Så det var bara att öka. Nu var jag tvungen att komma in i zon 3, att pressa benen. Dom gjorde ont, var trötta, och ville inte svara på mina kommandon. Jag hade ingen känsel i händerna, nu gick all energi ner i benen.

När det var 3 kilometer kvar var jag ikapp nummer 24. Men då blev jag själv omsprungen ev en kille som hurtigt förkunnade att nu var det dags att öka sista 3. Och jag ökade. Jag kunde inte hänga på, men han försvann inte speciellt långt ur synhåll. Nu var det bara att stänga av och jobba på. Det finns ingen risk att dra på sig någon mjölksyra vid det här laget, det är pulsen alldeles för låg för, så det är bara att ge det man har.

Jag passerade 41 km markeringen när på tiden 2:55:10. En sista kilometer på 4:50 tänkte jag, det är lugnt. Fast då kom jag på att det är ju inte en kilometer. det är ju 1200 meter, och då måste jag ner emot 4:00 tempo för att fixa det. Och då kom uppförsbacken in emot vallen. Bara att trycka på. Upp för backen, in emot vallen. Tryck på.

När jag kom in på vallen såg jag klockan. Med dryga hundra meter kvar såg jag att den stod på 2:59:40. Det kunde gå. Jag kunde fixa det. Järnet sista biten nu! Jag visste inte riktigt var mållinjen var, men när jag väl passerade den såg jag att klockan stod på 2:59:57. Tre sekunder till godo. TRE sekunder under drömgränsen på maran.

thumb_IMG_3468_1024

Jag var slut. Så slut att jag glömde stänga av klockan, och kom på det lite senare. Men en underbar känsla. Och med minsta möjliga marginal också. Nästa utmaning blir att försöka hålla upp halvmarafarten en hel mara, och komma ner mot 2:45. Eller att klara av att göra en ironmanmara under 3 timmar…

Men nu är det bara dags att njuta! Och efter ett sånt här lopp är det okej att gå ifrån sina principer och käka en vanlig macka med ost, tillsammans med en kanelbulle och kaffe. Ett utomordentligt välarrangerat lopp, alla heder till Solvikingarna för det! Inte ens efter storlopp som lidingöloppet eller göteborgsvarvet kan man få sig en rejäl bra smörgås efteråt.

Strax därefter kom CJ i mål, och vi började promenera tillbaka mot parkeringen. Inga resultat hade kommit upp ännu, och när jag låg hemma i soffan efteråt och kollade in den officiella resultatet, så såg jag att jag kom 6:a i min klass, M45. Men jag blev väldigt förvånad när jag såg Carl Johan Magnusson överst i klassen M35! Konstigt att det inte var någon som sa till när han skulle fått pris.

Så även om jag inte fick med mig CJ under tre timmar (denna gången :), så lyckades han troligen kvala in till startgrupp 1 på göteborgsvarvet med tiden 3:06:36. Och vinna sin åldersklass!

Här är länken till loppet på Garmin connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/923607647

Och här är länken till det officiell resultatet på solvikingarnas hemsida: http://www.solvikingarna.se/Tavlingar/GoteborgMarathon/Resultat.aspx

thumb_IMG_3471_1024

Lidingöloppet 2015

En svensk klassiker, löpning, Superklassikern, tävling, traillöpning

Lidingöloppet är ett speciellt lopp för mig. Jag sprang det för första gången hösten 2012 efter att ha börjat löpträna på våren samma år. Förra året lyckades jag ta silvermedaljen när jag sprang på 2:12, men jag hade ingen skön löpupplevelse. I år skulle det vara annorlunda. Jag skulle ladda upp som jag gjort under våren, och jag skulle vara vara lättare och starkare än någonsin tidigare.

thumb_IMG_3415_1024

Det är lätt att tänka så innan, men verkligheten gör sig allt som oftast påmind, och jag var inte lättare men kanske starkare. Kanske hade jag överskattat min förmåga när jag stack till Gaustatoppen och sprang en helg, för benen har inte varit sig själva sedan dess. Så jag bestämde mig för att ta det lite extra lugnt sista veckan inför loppet. Ett sista skön kvalitetspass med 6x1km intervaller på löpbandet hemma på tisdag morgon, en skön lugn runda i Ängårdsbergen på tisdagstrailen på tisdag kväll. Ingen styrketräning på hela veckan, och bara lätt cykling på onsdagen.

Efter vårens lyckade uppladdning med enbart vegetarisk kost, körde jag på det spåret även nu. Helvegetariskt från torsdag tillockmed söndag, då även återhämtningen blir bättre har jag märkt. Lätt löpning på Fredag morgon, med 5-6 igångdrag progressivt i 15 sekunder till max gjorde att jag började känna mig fräsch i benen. Dock hade jag fortfarande ont i både vänster häl och höger knä. Men det brukar försvinna efter några kilometer.

Jag åkte upp på fredagen och bodde hemma hos Peo och Angelica. Det har blivit en fin tradition, och fredagskvällen satt vi och diskuterade löpning, träning, kost och livet. Jag har inte några givna favoriter när det gäller skor, och hade med mig 5 par upp. Valet stod mellan snabba asfaltskor och trailskor. Eftersom det är mest grus på lidingö kanske det skulle fungera med asfalts skorna, i detta fall skechers goRun 3 eller goRun Ride 3.

Men det blev till slut en högoddsare. Mina Montrail rough racer som jag köpte förra hösten i USA, som jag aldrig har gillat att springa i. Jag tog ut sulorna, och helt plötsligt blev tåboxen väl tilltagen, och dropen minskade. Jag tog dom tunna sulorna från mina Skechers goRun Ride 2 och körde. Dom är ganska hårda, men det ger skön fart tänkte jag. Så ombytt och klar tog jag bilen till Lidingö på Lördag morgon. I god tid dessutom.

thumb_IMG_3393_1024

Jag hade tejpat upp höger knä och vänster hälsena med Kinesiotejp, men vågade inte riktigt lita på att jag skulle springa med mina montrars, så jag tog med mig mina supersköna Skechers goRun Ultra trail som backup.

Efter att ha gjort dom sedvanliga toabesöken på lidingövallen, i bajamajorna på vägen till grönsta gärde, så startade jag uppvärmningen med 2 lugna kilometrar innan start. Det kändes bra. Visst, jag kände mig förkyld och så, men det är ju ett tecken på att kroppen har slappnat av lite i mitt fall, och att formen är på väg.

Jag startade i startgrupp 1b i år, vilket innebar att jag slapp trängseln i början i 1c från förra året. 12:30 gick startskottet, och det visade sig vara nästan lika trångt i år också, om inte trängre. Troligen berodde detta på att jag var i bättre form, och ville springa snabbare än jag kunde göra i början. Första kilometern var det endel knuffande och inbromsningar, och det kändes som om jag sprang i 5 minuters tempo. Men när klockan pep till för först kilometern såg jag att den hade gått på 4 blankt, så då var allt enligt plan då.

Tanken var ju att försöka ligga på 4:15 i snitt för en sluttid på 2:07, och då är det bra att ligga en bit under första halvan av loppet. Och det flöt på bra. Känslan var att jag inte ansträngde mig speciellt mycket, fast pulsen låg relativt högt. Jag låg strax under laktattröskeln, och tuffade på i ett tempo som låg strax över 4 minuter per kilometer fram till första vätskekontrollen vid Ekholmsnäs. Jag tag en mugg sportdryck, gick några steg medans jag drack den, och sprang iväg igen.

Direkt efter Ekholmsnäs kommer en ganska brant backe, och här blev benen plötsligt tunga när jag sprang uppför. Pulsen steg, och varnade när jag gick över 163 slag. Min maxpuls är 167, så jag låg på 98% av max. Jag fick ta det lite lugnt efter detta, och få ut mjölksyran ur musklerna. I resten av backarna tänkte jag ta det lite lugnare, och inte dra på mig syra.

Jag delar in lidingöloppet i 5-kilometersintervaller. Första fem är lite som uppvärmning, andra fem gäller detta att hålla farten uppe, då det är rätt flackt. Och det tyckte jag att jag gjorde ganska bra. Hittade en rygg som höll 4 tempo, och gjorde tillochmed en kilometer under 4, så när jag passerade Hustegaholm var det på 42:32. Helt enligt plan. En mugg sportdryck igen, och vidare.

3:e femman mellan Hustegaholm och Fågelöudde är en ”lätt” femma. Tankarna här går runt i stil med ”En lätt femma, sen en tung femma och sen är det bara sista milen kvar” Och precis så var det. Ligga på, hålla farten uppe, hålla pulsen uppe, och låta sinnet sjunka in i det där speciella tillståndet av lugn. Distansera sig från sin fysiska kropp, och bara slappna av.

Jag passerade fågelöudde på 1:03:27, och halvvägs låg jag fortfarande på planen jag hade gjort upp innan. Men nu kommer loppets hårdaste parti. En tung femma. Mycket backar. Inte speciellt långa, men hela tiden. Upp och ner. Men jag bestämde mig för att springa lätt uppför backarna. Lätt och snabbt visade det sig, för jag passerade mycket folk uppför. Backträningen kanske hade gett resultat, för det var inte speciellt jobbigt. Eller så var det för att jag trippade uppför och upprepade mantrat ”lätt, lätt, lätt” för mig själv hela tiden.

Jag kom på mig själv med att springa uppför, och med ett leende på läpparna högt och tydligt säga ”lätt” för varje steg uppför hela backen. Det kanske var lite knäckande för dom jag trippade förbi, men det hjälpte mig väldigt mycket.

 

Framme vid Grönsta tog jag en saltgurka för att inte dra på mig någon kramp sista milen. Nu var ju den tunga femman avklarade, och nu väntade en skön femma innan sista femman. Så nu vet ni. Lidingöloppet är uppdelat i 6 olika steg.

  1. Uppvärmningsfemman
  2. Fartfemman
  3. Lätta femman
  4. Tunga femman
  5. Sköna femman
  6. Sista femman

Sköna femman är ju inte speciellt skön första kilometern, det är rejält backigt ut från Grönsta. Men eftersom det är sköna femman så gör det inte så mycket, för det är ju nu man laddar inför sista femman. Och jobbar mentalt med att njuta av sista milen. Allt blir mycket lättare om man ser på varje avverkad kilometer som en förlust. Att det är lite sorgligt att det är så få kilometer kvar.

Sedan kommer Abborbacken. En mugg sportdryck strax innan man ger sig av uppför. I år skulle jag inte gå. Jag har ju sprungit många tyngre och längre backar med bra mycket mer lutning. Så det är bara att pinna på. Dom lätta stegen som jag har haft uppför dom kortare springbackarna fanns fortfarande där, men nu gick det lite trögare. Jag drog på mig lite mer syra, och var tvungen att slita igen. Men det är ju Aborrbacken, det är klart att man måste slita lite. Men snart var man över puckeln, och på väg utför. En mun sportdryck för att väta munnen lite med 3 km kvar, innan det är dags för Karins backe.

För många är Karins backen den värsta backen. Man är nästan i mål, man har klarat hela banan och Aborrbacken, och så dyker det upp en ny backe. För egen del visste jag att den skulle komma, jag var beredd på den, och jag tog mig uppför den snabbt och lätt. Och likadant de små backarna intill sista kilometern.

Trots att benen är tunga, så är det skönt när man kan hålla uppe farten. Sista kilometern var min snabbaste, klart under 4 minuter. Och känslan när man svänger in på upploppet är alltid lika skön. Ett kort, gräsbeklätt, flackt upplopp. Fullt med publik som hejar på, och en klocka som står på 14:38 när man passerar mållinjen. 14:38 betyder att jag klarade av att gå under 2:10 med bred marginal, 2:08:44!

thumb_IMG_3396_1024

Jag var inte speciellt trött direkt efteråt, jag hade ont i hälsenan efter att ha känt av den under andra halvan av loppet. Men sånt struntar man i när man springer. Nu var det fokus på att få av sig blöta kläder, få i sig vätska och mat. I detta fall i form av bullar, bananer, vatten och kaffe. Även om jag inte äter vitt mjöl och socker i vanliga fall, så mår kroppen ganska bra av en kanelbulle och en kopp kaffe direkt efter ett lidingölopp.

Skorna åkte också av, och jag promenerade barfota ner mot Lidingövallen, där en skön dusch och bastu väntade. En av fördelarna med att springa in på 314:e plats av 20.000 startande är att det inte är någon kö till dushen, och att det inte är någon trafik på väg ut från Lidingö. En liten belöning för hårt slit

Här är länken till det officiella resultatet, och här kommer även länken till loppet på Garmin connect.

Gaustatoppen Skyrunning – Day 1

löpning, skyrunning, traillöpning, träning, Ultralöpning

Då jag har anmält mig till Templiers Endurance Trail i Frankrike i slutet av oktober, har jag bestämmt mig för att springa lite mer i backar. Loppet är ju trots allt 10 mil, och stiger 4800 meter. Så vad kan man göra när man bor i en stad där högsta toppen sträcker sig drygt hundra meter över havet? Man kan åka på höghöjdsläger.

Jag kollade runt lite grand, och hittade det perfekta stället. Telemarken i Norge. 17 mil nordväst om Oslo ligger ett bergsmassiv med berg lika höga som de upp i Norra Sverige, och med mer höjdmeter att jobba med också. Den högsta toppen är Gaustatoppen som reser sig 1883 meter över havet. Dessutom ligger den inte mer än 15 kilometer från Rjukan, som ligger på 238 meters höjd över havet.

IMG_3329

Jag var tvungen att utforska detta berg lite mer, och med ganska kort varsel bestämmde jag mig för att åka upp helgen 11-13 september. Två veckor innan Lidingöloppet, och ingen snö på berget ännu. Så jag frågade runt lite bland mina ultralöparvänner om det var någon som var intresserad av att följa med, och det blev jag och David Donnie Muir som tog husbilen upp till Langefons camping på 938 meters höjd, 5 kilometer från toppen av berget.

Vi kom fram på fredag natt strax efter elva, gjorde iordning husbilen, och kom i säng vid halv ett. Ingen klocka ställdes, men vid 7 på morgonen gick det inte att sova längre. Grötfrukost, och på med löparkläderna. Det var inte speciellt kallt vid campingen, så vi tog inte på oss jättemycket. Jag hade underställ och kompressionströja med en lätt vindjacka över, och så tog jag med en vindjacka till om det skulle börja regna. Tailwind i ryggan, och TREK att äta.

Vi hade planerat tre olika rutter. Den första, Rjukan Löpning #1,  skulle ta oss upp till toppstugan på Gaustatoppen. 5 kilometer med 900 höjdmeter. Det låter ju ganska trevligt sådär på förhand, men redan efter 10 minuter flåsar man som en besatt, och då har vi inte ens lämnat asfaltsvägen.

Sedan började stigningen. Ni kan ju räkna ut lutningen själva, i snitt 18 graders lutning uppåt. Den mesta tiden var det bara att glömma att springa, så vi gick. David hade säkert kunnat skutta upp lite snabbare, men jag är trögstartad. Efter en halvtimme klev vi in i molnen, och då började det blåsa. Bara att dra på sig överdragsjacka nummer två och knata vidare.

Det tog oss en dryg timme att nå toppen, och vi gick in och tog en kopp kaffe innan vi funderade över etapp två. Jag hade sett på wikiloc att det gick en stig från toppen ner runt andra sidan av berget hela vägen till Rjukan. Den var även markerad på de kartorna vi hade fått tag på, så vi tog den vägen. Rjukan Löpning #2.

IMG_3333

Och om det var jobbigt uppför, så var det nästan omöjligt nerför. Lutningen de första kilometrarna var närmare 30 grader i snitt, och det var enbart stora våta stenar att halka ner på. Och halka gjorde vi. Båda jag och David stod på näsan några gånger. Jag har lite ömma knä och en blå hand som vittnar om den vådliga färden nerför.

Men efter ett tag slutade det blåsa, vi kom ur molnet, och hela dalen uppenbarade sig. En halvmil skön traillöpning, eller ja, när vi snittar strax under 10 minuter per kilometer så är det väl ganska knixig traillöpning det handlar om, innan vi kommer fram till dalen ner mot Rjukan. Nu hade vi sprungit på runt 900 meters höjd, och här började nerstigningen på riktigt. Lika trixig som nerför Gaustatoppen, fast med skog runt omkring.

Nedstigningen tog totalt närmare två och en halv timme, och vi kom bara drygt 11 kilometer. Så 16 kilometer på nästan fyra timmar, och vi gick till Kafe Kino i Rjukan ock beställde lunch. Seg service och mycket folk gjorde att vi inte kom iväg på vår tredje etapp förrän 15:30. Denna skulle vara helt olik de andra, och en helt ny typ av utmaning.
Rjukan löpning #3

Efter 5 kilometers löpning på asfalt, började vi stigningen upp mot campingen. Det var asfalt hela vägen, men med en lutning på i snitt 10 grader så skulle det bli den långsammaste mil jag någonsin sprungit på asfalt. Det var ingen återhämtning någonstans. Kilometer efter kilometer i samma lutning, runt 10 grader. Dryga 7 minuter per kilometern i snitt och en puls som stadigt låg på gränsen till zon 3. David stannade och fotade utsikten, men jag var säker på att jag inte skulle kunna starta igen om jag inte sprang hela tiden.

Så jag sprang på, och efter bara 8 kilometers löpning uppför var vi tillbaka vid campingen. Nu skulle det bli skönt med en dusch, om det inte hade varit för pengaautomaten vid duschen. Vi hade inte direkt mycket norska mynt på oss, men David hade en tia, så vi schamponerade oss i handfaten och delade broderligt på den lilla duschtid vi fick för att skölja av oss.

Och när vi summerar dagen blev det totalt
Tid: 4:57
Distans: 28.95 km
Höjdmeter: 1656

Så nu laddar vi inför morgondagens toppbestigning. Om vi kommer ur sängen alls…

Midnattsloppet Göteborg 2015

10k, löpning, tävling, träning

Så var det dags för midnattsloppet igen, för 4:e gången i ordningen. Det har liksom blivit lite av en tradition att bege sig ut i Göteborgsnatten och avverka de 10 kilometrarna runt majorna med start och mål i slottskogen. I år var vädret med oss också, runt 20 grader, vindstilla och helt klart.

För första gången på länge så struntade jag helt i att göra några som helst race-förberedelser. Jag är mitt inne i en racing weight quickstart, dvs uppbyggnadsträning med kaloriunderskott. Mindre kolhydrater, mer protein. Lugn mängdträning, styrketräning och många pass på fastande mage och vatten. Trots detta har jag gått upp 3 kg den senaste veckan. Kroppen har liksom vant sig vid underskottet, och gått in i sparläge igen. Jag skall minska kaloriplanen från 2000 till 1500 cal/dag, och se om det går åt rätt håll igen.

Iallafall, benen kändes som stockar när det var dags för start, men jag vet att det brukar lösa sig efter ett tag hur det än känns i starten. Så när skottet gick 21:30 satte jag iväg i vanlig racefart. Det kändes som om det inte gick speciellt snabbt, men första kilometern var avklarad på 3:37, och när jag i efterhand kollade på resultatet, så låg jag på plats 52.

Sedan blev det lite mer uppför, men jag kunde hålla farten över dom första 3 kilometrarna. Det var inte förrän runt 5k markeringen som det började kännas. Jag låg och pressade 5 slag över tröskeln i uppförsbackarna, och inte speciellt mycket lägre i övrigt. Pulsen låg och pendlade ganska precis runt 160-strecket, men jag blev passerad av löpare hela tiden.

Och sedan var det dags för stigningen upp emot masthuggskyrkan. För att ha någon chans och inte gå rakt in i väggen, så låg jag stenhårt och kollade pulsen. Men jag tappade hela tiden, och denna kilometer var den långsammaste på hela loppet, 4:31.

Men när man kommit upp på toppen, då vet man att man snart är i mål, och det är bara att stå på utför. Sista kilometern upp mot slottsskogen är iochförsig grym, med stigningar nästan lika jobbiga som upp emot masthuggskyrkan. Det gick inte fort här, och när jag kom mot målet så såg jag att klockan precis hade passerat 40 minuter. Jag trodde att jag hade koll på tiden, men det visade sig som vanligt att banan var nästan 200 meter längre än vad klockan skvallrade om, och där gick min sub40 tid.

Trots detta är jag ändå rätt nöjd med att kunna trycka på såpass hårt mitt i en tung träningsperiod. Och även om jag inte bättrade tiden från förra året, så blev placeringen några snäpp upp. Sluttiden blev 40:08, och placeringen 90.

Men detta var sista gången jag sprang en millopp över 40 minuter. Det är dags att höja lägstanivån ett snäpp under hösten, med hårdare intervaller.IMG_3261

Öloppet swim-run 2015

löpning, Simning, swim-run, tävling, traillöpning

Viloveckor. Så var tanken efter Ironman i Zurich. Men så ficka jag en förfrågan från Magnus Carlsson om jag ville vara med och köra Öloppet tillsammans med honom. Sprinten då, 20 kilometer löpning, och 2,6 km simning. Jag var sugen, men var tvungen att fundera och stämma av med Linda. Vi skulle trots allt bort dagen innan. Men vi skulle inte sova över, och jag tackade ja.

Fast swim-run, jag kände till konceptet, men inte hur det gick till mer i detalj. Så jag satt en kväll framför datorn och läste på. Framförallt fanns det ett väldigt bra inlägg på Icebugs sida, http://icebug.com/se/swimrun/. Det visade sig senare att det var Magnus som skrivit detta.

Jag ville inte klippa av min våtdräkt, och jag visste att jag inte skulle klara att springa i min heldräkt, så jag gjorde en snabb beställning av en shorty dräkt på nätet. Det finns inte så många modeller av swim-run dräkter, och de som finns är ganska dyra, så jag fastnade för denna modellen: http://www.seapro.se/sv/artiklar/vatdrakt-shorty-limax-herr-3.html. Snabb leverans, jag fick den redan på Onsdagen efter att beställt på tisdagen, och på Torsdagen tänkte jag testa utrustningen. Hade bestämt mig för att köra utan paddlar och dolme, då detta gick långsammare när jag testade i bassäng.

Och vilken känsla! att bara kunna kasta sig i vattnet, simma lite, springa upp på andra sidan och fortsätta springa! Visst, det var lite bökigt at springa i våtdräkt, men det gick ändå helt ok. Körde ett kort pass i surtsjön.

thumb_IMG_3190_1024

Så var det dags för start! Jag och Magnus hade bestämt att vi skulle se detta som en kul grej, och inte trycka på alltför hårt på löpningen. Jag hade ju som sagt vilovecka, och höll igen med träningen innan. Bara några små motionspass för att hålla igång kroppen lite.

10.00 gick starten. Vi ställde oss någonstans mitt i fältet ibland de övriga 250 lagen som ar med i sprinten. Men det var svårt att hålla igen lika mycket på den inledande löpningen ner till vattnet som övriga lag, så vi sprang upp oss några platser till kanske 1:a tredjedelen av fältet innan det var dags för första simningen. 620 meter från Styrsö till St. Mosskullen.

Och simma är vi ungefär lika bra, eller dåliga, på. Jag lade mig först, och sedan följde Magnus mina fötter med paddlar och dolme. Jag la mig lite till vänster om övriga fältet för att få lite fritt vatten, och simningen flöt på ganska bra, även om det inte gick speciellt fort, så 12:30 senare kunde vi kliva upp på land och springa. Trodde vi… Fullt med folk på klipporna framför, och ingen möjlighet att springa om gjorde att det var mer gå än springa. Det var inte förrän vi kom till Köpstadsö som vi kunde springa på lite grand, och då sprang vi fel….

Jag hade skrivit ner alla sträckor vi skulle springa/simma på armen, för att ha koll på om det var värt att ta av sig simmössan eller inte, och det var inte förrän vi kom till Brännö som det verkligen var värt att ta av sig lite på huvudet. 6 km löpning med bara två kort vattenpassager som vi vadade igenom.

 

thumb_IMG_3188_1024

Simningen hade gått bra så långt. Små korta och i vissa fall dyiga sträckor i lugnt vatten. Inga maneter eller vågor att tala om. Men efter krokholmen skulle vi ta oss 570 meter till Känsö, och här var det mer öppet hav känsla. Större vågor och djupare vatten.

Jag hade svårt att hålla kursen, och när jag kollade bak, så hade Magnus släppt mina fötter. Jag väntade in honom några gånger, men med 50 meter kvar simmade jag på. 16 minuter tog sträckan, och även om den var 50 meter kortare än den inledande simningen, var vi nästa 4 minuter långsammare. Magnus hade problem i vågorna, och nu hade maneterna också börjat visa sig.

Men de lag vi hade släppt förbi oss under simningen sprang vi snabbt förbi på öarna däremellan. Magnus höll uppe farten på stigarna och grusvägarna, och jag på stenarna och klipporna.

Två simningar i lika jobbiga förhållanden till så var vi framme på Styrsö igen. Nu väntade dryga 6 kilometers löpning innan målgång. Magnus var väldigt pigg, men mina ben vill inte riktigt hänga med innan jag fått upp värmen. Men efter ett par kilometer i 4:30 fart, så började jag få upp värmen, och sista kilometrarna kunde vi trycka på i fart närmare 4 minuter per kilometer. Vi kunde passera några lag till, och när mållinjen närmade sig lade vi in en sista spurt.

thumb_IMG_3191_1024

Vi hade ingen aning om vilken plats vi kommit in på, men var mycket nöjda med loppet totalt sett. Under 3 timmar i total tid var bra för en swim-run debut, och vi placerade oss på 12:e plats i herrklassen och 19:e totalt av alla lag, vilket är helt ok.

Det var ju trots allt upplevelsen som var det stora målet, tid och placeringar var helt sekundärt denna gången. Men det gav mersmak! Även om jag är urdålig på att simma, så är det en fantastisk skön känsla att kunna slänga sig i havet och ta sig dit man vill. Kroppen blir farkosten så att säga.

Så detta kommer jag att göra om, tack Magnus för att du drog med mig på detta!

Här är de officiella resultatet:
http://oeloppet.r.mikatiming.de/2015/?pid=list

Och här är länken till aktivitet på garmin connect:
https://connect.garmin.com/modern/activity/853309884