Dags för årets andra Ironman, och denna gången gick resan till Haugesund i Norge. Jag hade inte bokat något boende, då jag tänkte att Norge ligger ganska nära, och jag tar bilen. Men veckan innan började jag kolla vart jag skulle, och såg att det var 70 mil på småvägar, så jag bokade upp med en husbilsplats på en camping ganska nära starten. Problemet var ju bara det att jag inte har någon husbil längre. Men jag sover i bilen. Det har jag gjort tidigare.
Jag åkte upp på fredag efter middag, körde i 5 timmar, och sov över i bilen. Resan upp var magisk. När man väl kom in i telemarken, så var resten av vägen värt hela trippen. Jag kom till Haugesund vid ett-tiden och gick direkt och hämtade ut mitt deltagarkit och drog till campingen. Packade ut mitt fältkök, och satte på lite glutenfri pasta på kokplattan, och stekte på lite pulled oats samtidigt som jag gjorde iordning mitt läger innan jag drog iväg och checkade in cykeln. Jag hade redan packat iordning löp och cykel väskorna hemma, så det gick snabbt att komma iordning.
Jag gick och la mig tidigt. Redan 19.00 och låg och tittade på serier tills jag somnade. Starten gick 07.00, så jag ställde klockan på 05:30. Ingen idé att stressa iväg för att sedan vänta på simstarten, speciellt inte som det är rullande start, och jag tänkte inte hoppa i först. En lätt frukost, ljust glutenfritt rostbröd, juice och kaffe. Tog med mig två gels att trycka i mig innan simstarten, och gick iväg till startområdet. Ett snabbt toabesök, och sedan på med våtdräkten, vita kassen i handen med ombyte, och in i rätt startled. Det var rätt stora hopp mellan grupperna, så jag ställde mig långt fram i 75-90 minutersgruppen. Tänkte inte göra om misstaget från Lanzarote med panik i starten och närdödenupplevelse ute i havet.
Klämde sista gelen i kön ner mot starten. Vi kom ganska snabbt på plats, och det var bara drygt 500 deltagare, så jag kom i vattnet redan 07:08. Jag gick ut lugnt, mycket lugnt för att vänja kroppen vid vatten och att få igång andningen. Även om det var vågstart, så var det rätt bökigt med deltagare som var antingen för snabba eller för långsamma för startgruppen. Men efter några hundra meter hittade jag min takt. Så länge jag hade linan till höger om mig var det lätt att simma, och det hade jag hela första rundan ner till vändningen.
Jag kom ikapp simmare framför mig, och la mig i suget bakom. Men då kändes det som om jag nästan inte simmade alls. Jag bestämde mig ändå för att ligga kvar och ta det lugnt en stund innan jag passerade. Om jag håller uppe ett lugnt crawl hela vägen, så kommer jag att komma in på under 1:20. Kollade på klockan halvvägs när vi sprang upp på stranden, och det hade då gått 40 minuter. Helt ok för min del, så det var bara att hoppa i igen och fortsätta.
Mönstret upprepade sig, jag kom ikapp simmare framför, och la mig på deras fötter, bara för att känna att det går för långsamt. Så jag simmade förbi och letade efter fritt vatten där jag kunde komma in i min egen rytm. Och på andra varvet kändes det bra hela vägen. Lugn och fin simning, och upp ur vattnet på 1:18. Samma tid som i Köpenhamn förra året. Inte så snabb som jag hade hoppats på att vara i år, men ändå godkänt. Plats 62 i M45-49 och 349 totalt efter simningen.
Det var ganska lång löpning till växlingsområdet, men väl där fick jag snabb hjälp att dra av våtdräkten. Och denna gången hade jag packat ner en handduk i cykelpåsen, så bytet gick snabbt för en gångs skull. Torka av sig, på med cykelskor och hjälm, och springa iväg för att hitta cykeln. 5:50 totalt.
Ut på cyklingen. Jag hade med mig en flaska gel i ryggfickan, två flaskor sportdryck, samt 2 bars och 3 gels till i ramväskan. Som vanligt tappade jag en flaska direkt över fartguppen inne i bostadsområdet, men den var ändå mest en reservflaska. Jag visste att första stationen kom redan efter 22 km, och jag hade gott om vätska. Fick i mig en bar ganska omgående, och kom in i rytmen, och passerade cyklist efter cyklist.
Första delen av banan var snabb och skön. Rullande vägar där man kunde hålla bra fart även uppför. Passerade första 3 milen på 52:30 minuter, drygt 34 km/h i snitt. En snabb huvudräkning visade att jag skulle få en sluttid på 5:18 med det tempot. Men jag anade också att vi hade haft lite medvind ut från Haugesund, så en rimlig målsättning blev att sikta på 5:30, vilket skulle innebära 55 minuter/30 km. Lätträknat.
Förutsättningarna var närmast idealiska, och fastän det blåste lite på första varvet, så gick det ändå smidigt och utan problem. 60km passerade jag på 1:46. Fortfarande 34 km/h i snitt, och bra känsla i ben och kropp. Jag följde min energiplan, tog en gel på varje station, och en däremellan.
Halvvägs passerade vi genom Haugesund, och tiden var 2:40, vilket pekade mot en sluttid ner mot 5:20. Men jag visste att av 2000 höjdmeter totalt, var 750 på första halvan och 1250 på andra halvan. Så jag förberedde mig på lite mer klättring. Och mer klättring blev det. 120 km passerade jag på 3:39. Första 3 milen på andra varvet hade alltså gått bara precis över 30 km/h. Och vägarna var mindre nu. På väg ut och in i Haugesund var det trixiga små cykelvägar, med farliga kurvor och mycket backar. Men även ute på landsbygden var det mer svårcyklat. Backarna var längre, och utförslöporna var knixigare med mycket kurvor.
Efter 140 km kom vi till dagens längsta stigning. 110 höjdmeter totalt låter inte så mycket, men jag började bli trött i benen. Jag fortsatte att passera cyklister, men det gick segare nu. Och det fanns inte lika många att passera. passerade 150 km på 4:38, och fortfarande över 30 km/h i snitt.
Vägen in mot växlingen gick på mycket knixiga cykelbanor och smågator inne i bostadsområden, så tempot sjönk här. Jag kom ändå in till växlingen på 5:40, på en cykelsträcka där jag hade 60:e tid totalt och 9:e tid i min åldersgrupp. Placeringsmässigt hade jag avancerat nästan 250 placeringar totalt, och låg nu på en 18:plats i min åldersgrupp. Men när jag hoppar av cykeln så kan jag knapp gå, och än mindre springa. Ländryggen har tagit mycket stryk i aeropositionen, och jag börjar fundera på om jag kommer att kunna springa överhuvudtaget.
Men jag linkar iväg till växlingszonen, och plockar av mig hjälm och cykelskor. Och eftersom det funkade så bra med vasselin på fötterna, smorde jag in dom nu också, drog på ett par strumpor, på med skorna och nummerlappen. Precis som på Lanzarote så behövde man inte ha med sig nummerlappen på cyklingen, vilket är rätt skönt. Och så stapplade jag iväg. Bytet gick ändå på 5:38 som är riktigt bra för att vara mig.
Jag hade inga större förhoppningar om att kunna hålla någon som helst fart under löpningen, så jag gick ut lugnt, och stannade för att pinka på första kilometern. Växlingsområdet låg en bit utanför staden, så första kilometerns löpning gick runt skön där vi simmat tidigare, och sedan sprang vi på småvägar och cykelbanor ner till varvbanan inne i stan. Första vätskestoppet kom efter drygt 3 kilometer. Tog ett glas vatten, en gel, en klunk cola och en klunk redbull. Jag kände mig ganska trög och risig här, men kämpade på. Jag visste att det går upp och ner, och jag hoppades att detta var en temporär dipp. Jag kunde ändå hålla tempot uppe hyggligt, och kilometerpasseringarna låg på drygt 5 min/km
Jag hade läst i programmet innan att löpningen kunde betraktas som platt och snabb, men oj vad fel det var. Ner mot och upp från kajen var det rätt branta stigningar, och jag såg många som gick här. Sedan var resten av löpning lätt upp eller lätt ner, aldrig platt. Totalt var det 360 höjdmeter på löpningen, så den var långtifrån platt och snabb.
Efter några kilometer till började det kännas bättre i kroppen. Jag drog ner på vätskan vida stationerna, och höll mig till redbull och cola samt en gel. Då det var 3 km mellan varje station, så var detta ganska lagom. Vattnet använde jag mest till att svalka av mig i värmen.
Och såhär flöt det på. Första varvet utforskar man banan. Andra varvet bekräftar man det man utforskat. Tredje varvet är ju det näst sista, och sista varvet njuter man. Publikstödet var fantastiskt nere vid kajen. Vi sprang förbi här 8 gånger innan målgång, och speakern gjorde ett fantastiskt jobb. Vanligtvis får man sitt namn uppropat enbart när man passerar mållinjen, men här hejade dom på en varje passering. Jag passerade halvvägs på 1:52, och gjorde faktiskt en negativ split på maran då jag gjorde andra halvan på 1:49 för en totaltid på 3:41 på maran.
I mål hade jag passerat ytterligare drygt 20 löpare totalt, och 4 till i min åldersgrupp, så jag slutade 14:e i M45-49, och 84 totalt, med bara 5 kvinnor framför mig. Mycket bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Jag hade inte Kona lottningen med i planeringen, då jag hade en 10 timmar bilresa hem, och arbete dagen efter. Men jag var ändå lite orolig när jag kommit hem. Tänk om jag hade fått en plats… Så jag kontaktade den svensk som var framför mig i resultatlistan, och han hade varit på plats och inte fått en plats. Så jag kunde pusta ut.
Några dagar efter kollar jag in ironman rankingen. Jag har fått 4236 poäng för loppet, och tillsammans med de poäng jag skrapade ihop i Lanzarote, ger 7561 poäng en förstplats i sverige, och en 15:e plats totalt i världen i min åldersgrupp. Jag har också fått en guldmarkering, så jag får guldbadmössan i Kalmar. Så nu måste jag träna på…