Ironman. Jag hade bara positiva minnen från förra gången i zurich. Denna gången var det Maastricht, och tanken var att banan skulle vara lite enklare. Så fel man kan ha.

Förberedelserna har inte varit ideala denna gången. Jag har haft problem med hälen, vilket har gjort att löpträningen inte har flutit på som vanligt. Däremot har jag kunnat trycka på mer i cykelträningen, men jag har inte fått den uthållighetsträning som långpassen i löpningen ger. Och jag har inte kunnat köra ett riktigt tempopass heller, då jag har haft riktigt ont när jag har ökat farten. Så med ett pass på över 2 mil sedan i April visste jag att löpningen skulle bli smärtsam. Riktigt smärtsam.

Inför simstarten var jag på plats och fyllde på med sportdryck på cykeln, och sedan bytte jag om till våtdräkt med gott om tid till start. Lite för gott om tid kanske, men det är bra att hinna gå på toa ordentligt. Och väl i kön till simstarten kände jag att det fanns lite till att lätta på, så jag hoppade ur kön och sprang iväg en sista gång. Väl tillbaka i kön igen så var det fortfarande gott om tid med självseedning och rullande simstart.

Jag ställde mig i fållan för 1:20, med förhoppningen att fixa den tiden denna gången. Det tog tid innan jag kom i vattnet, och jag startade inte förrän 07:35 ungefär. Rullande start gör att det inte blir så trångt i vattnet direkt. Jag är rätt ovan öppet vatten simmare, så en massstart med fullt med armar och ben är inte min melodi.

Väl i vattnet var tanken att komma in i ett lugnt jämnt tempo direkt. Men precis som vid vissa andra tillfällen funkade det inte. Jag får ingen luft och har ingen energi, och jag måste börja bröstsimma ganska omgående. Det är motströms första halvan, så det går inte fort. Jag försöker med några crawltag till, men måste återgå till bröstsimmet. Det sitter i huvudet tänker jag. Kör 30 armtag och vila sedan. Jag crawlar 30 armtag. Bröstsimmar sedan. Testa 40 armtag säger jag till mig själv. Jag gör så, och pausar. Sedan 50, 60, 70, 80. Men det går inte längre än så, och jag är rejält andfådd efter varje intervall.

Men efter 1,5 km kommer vi till vändningen. Här får man hjälp ur vattnet, och får springa på land en stund. Jag kollar på klockan, 40 minuter. Inte speciellt farligt tänker jag, det är ju medströms på vägen tillbaka. Så jag hoppar i vattnet igen, och börjar crawla. Jag andas åt höger, så nu ser jag stranden och bojarna när jag andas, vilket gör det hela mycket enklare. 100 armtag tänker jag. Det var inga problem. Men fortsätt då. 1000 armtag till mål tänker jag, och börjar räkna…

Nu flyter det på. Det är inga problem att andas, och det går snabbt. Mycket kraft i slutet av armtaget, och jag börjar simma om folk. Men efter 500 meter börjar vaderna krampa. Bröstsimmet har gjort sitt och slitit mer på benen än vad som är nödvändigt. Så jag slappnar av så mycket jag kan, får krampen att släppa, och låter sedan fötterna hänga med och jobbar mer med armarna. Men det går fortfarande relativt snabbt för att vara mig, och rätt var det är ser jag uppgången! Men vänta lite nu, vi simmar ju förbi den? Det var visst en liten knix till medströms innan vi vänder upp och simmar 400 meter motströms innan vi får gå upp.

Nu går det inte snabbt… Strömmen är starkare här än vad den var efter starten, och jag tar i ordentligt. Här finns mycket tid att tjäna på att lägga in en högre växel, så jag trycker på med fötterna också, och passerar många simmare. Och när jag kliver ur vattnet så är det inte bara lättnaden av att ha klarat 3800 meter simning i strömt vatten som gör att jag är glad, det är också sättet som jag klarade andra halvan på. Tiden på simsträckan blev 1:20, och med farten jag hade på andra halvan hade jag gjort 1:10. Så delmål 1 att göra simningen på 1:20 kunde jag sätta check för!

På tunga ben kunde jag ändå springa till växlingen och byta till cykelgrejorna. Jag sprang även med cykelskorna på till cykeln, och kom iväg på under 6 minuter, vilket också var helt enligt plan. Nu var det bara att trampa iväg och försöka snitta 35 km/h i 18 mil, så skulle allt vara upplagt för en bra sluttid.

Och första 5 kilometrarna gick bra. 8:30 och 35,3 i snitt utan att ligga speciellt högt i puls. Höga zon 3 givetvis, men det skall ju vara hårt. Regnet hängde i luften, och det var inte speciellt varmt, men ändå helt ok att köra i enbart triathlondräkten. Och första två milen gick mer eller mindre enligt plan. Banan var kurvigare än jag trodde, och underlaget var skakigt. Och efter 2 skapliga backar var medelfarten nere på 33, men det kunds jag ta igen på platten tänkte jag.

Men platten var inte så rak, och underlaget skiftade från gropig asfalt till skakig betong med skarvar, till kullersten. Och sen började det regna. Och efter att ha lagt mig senaste gången det regnade tog jag det väldigt försiktigt i kurvorna, och eftersom det var väldigt många kurvor, så gick det inte så snabbt. Visst, jag höll mellan 35 och 40 när jag väl kunde trampa på, men medelfarten dras ner när det svänger hela tiden. Och när sedan regnet drog fram lera på vägen visste jag att det skulle vara svårt att fixa mitt mål på cyklingen.

Men efter 7 mil slutade det regna, och jag fick fin asfalt att köra på. Så under 10 km kunde jag snitta 37 utan större problem. Kanske fick jag extra krafter här när jag jag letade efter stället jag hade pekat ut där Linda och barnen skulle kunna stå och heja. Men jag såg dom aldrig, och efteråt fick jag veta att dom hade stått och tittat i 1 1/2 timme. Men inte när jag passerade, varken på första eller andra varvet.

Jag varvade på 2:45, och kände att jag kunde göra en hygglig tid ändå. Men på grund av det skakiga underlaget hade jag nu rejäl huvudvärk, och tog 2 alvedon i samband med varvningen. Nu visste jag ju vad som väntade, och det var bara att trycka på ett varv till. Men benen var tröttare, så det gick inte lika bra uppför. Jag var tillochmed tvungen att växla ner på lilla klingan vid ett par tillfällen för att orka över krönet på de långa backarna.

Men jag visste att löpningen skulle göra fruktansvärt ont i hälen, så det var ingen ide att spara något på krafterna under cyklingen. Tryck på så mycket det går så ofta det går. Spara inte på något krut!

Så efter 12 mil började det trycka på ordentligt i blåsan. Jag ville inte stanna och pinka, och försökte lätta på trycket i varje utförsbacke. Men det gick inte, och efter en kraftig stigning vid 13 mil stannade jag och lättade på blåsan. 3 minuter stod jag still, men det var det värt! Sista 5 milen var en ren njutning, och rätt var det var var det dags att växla till löpning. 5:46:43 tog de 182.22 km att cykla, och jag snittade 31,7 km/h. Inte lika snabbt som jag hade hoppats, men banan och vädret var också mycket tuffare än jag trodde på förhand.

Så trippade jag in för växling. Redan när jag tog av cykelskorna och sprang mot tältet kände jag av hälen. Ont. Varje steg hugger det till av smärta bak i hälen. Måste springa på tå för att lindra det lite. Jag har förberett med två bitar kinesiotejp som jag försöker tejpa på en svettig fot och en smutsig vad. Dom sitter sådär, men ett par ny strumpor över gör så att dom i alla fall sitter på när jag börjar springa.

Och så iväg. Första kilometern gör hälen fruktansvärt ont, men det är jag ganska beredd på. Jag vet att det brukar göra mindre ont efter några kilometer, och med lite tur kan det släppa helt efter en mil. Och när första kilometern går på 4:46 fast det känns som om jag håller 6:00 tempo, så tror jag att det kan kanske gå.

Men så kommer man in på den förbannade kullerstenen igen. Varje steg där isättningen inte är perfekt hugger som en kniv i hälsenefästet. Och jag börjar även känna att orken börjar tryta. Jag förbereder mig på ett tufft marathon. 41 kilometer kvar att springa. Jag försöker tänka positiva tankar, och att jag älskar att springa. Men det är tungt. Tanken på att börja gå känns plötsligt ganska angenäm, och jag måste brottas med mig själv för att inte stanna. Fortsätt springa.

Här är det tungt mentalt. Första varvet. Jag kommer till backen. Upp för berget. Folk framför mig har börjat gå. Jag springer. Små, korta steg, men jag springer. Och efter första backen känns det lättare igen. Det är platt, det är skönt väder och det gör inte lika fruktansvärt ont i hälen längre. Möjligen finns det en chans att jag kommer att klara detta, men jag vet att det inte kommer att bli en snabb tid. Fokus är att springa. Att inte stanna. Att inte gå.

Med vätskekontroller varannan kilometer och ganska svalt väder bestämmer jag mig för att stanna på varannan kontroll. En mugg sportdryck och en gel blir lagom, och jag känner att jag börjar få krafter igen. Men det är kortvarigt. Efter några minuter är det åter tungt, men tanken på att det kan komma att kännas lättare igen efter några kilometer till gör ändå det hela mer uthärdligt.

Och första varvet går på dryga 51 minuter. Jag räknar i huvudet, och vet att det skulle innebära en sluttid på 3:25, men vet samtidigt att jag inte kommer att kunna hålla detta tempo hela vägen. Just nu är jag nöjd över att ha fått mitt röda band runt armen, och att det bara är tre varv kvar. 3 gånger kvar att passera uppför backen. 3 gånger kvar att passera det glada kvartersgänget som har satt upp tält på var sin sida banan, och har grannfest med musik. 3 gånger att passera målet innan jag får svänga in och passera mållinjen.

Man kommer ihåg första varvet. Man kommer ihåg sista varvet. Men andra varvet faller hela tiden i glömska. Jag ser på kilometertiderna att jag sprang det, lite långsammare än det första, men jag har inget minne av hur jag mådde. Jag vet att jag räknar dagar, och att jag delar in loppet i 7 dagar med 6 kilometer varje dag. Och i mitt huvud ser jag framför mig sträckan som jag springer på mina återhämtningsrundor hemma. Ut på vägen, upp för backen, förbi Albatross, mot skogome. Vänd. Jag vet att det var Onsdag under andra varvet, och att jag skulle varva på torsdag. I mitt huvud. Jag varvar, och får mitt blå band.

Om andra varvet föll i glömska, så gjorde tredje varvet ont. Jag började känna smärta i stortån och lilltån på höger fot. Blåsor tänkte jag, bra. Det tar fokus från smärtan i vänster häl. Låren började också strejka, och tycka att det inte var någon ide att pumpa ut mer kraft. Bra tänkte jag, ytterligare smärta som tar fokus från hälen.

Och nu börjar det bli lite lättare rent mentalt. Jag har klarat av att springa 2 mil även om det inte kändes som om jag skulle klara ett steg till. Jag har inte gått in i väggen ännu, och jag har ont överallt, men kan fortfarande springa. Det går inte fort längre, men jag springer. Och tredje varvet är snart avklarat, och jag får mitt gröna band.

Nu är det bara sista varvet kvar. Nu kan du unna dig att stanna på varje kontroll, att gå igenom den, och det kanske är dags att testa ett glas cocacola? Jag har inte druckit cola på 5 år, men det kan var värt att testa nu. Sött är det, och kolsyrat är det. Bubblig i magen blir man, och det gav inte den kicken jag hoppades på, så jag hoppar det nästa gång.

Men nu är det sista varvet. Och på sista varvet så blir man inte passerad av snabbare löpare. Man är den snabbare löparen som passerar alla som är ute på sina första, andra och tredje varv. Jag lider med dom. Jag vet hur långt dom har kvar, och hur snart jag är i mål. Jag har ont, men tänker att det är lika bra att springa på så snabbt det går, för ju snabbare jag springer, desto snabbare är jag i mål. Så sista kilometrarna kryper tiderna ner mot 5-minuterstempo igen, och jag bärs fram av mina egna positiva tankar och publikens jubel.

Och där får jag mitt gula armband som gör att jag kan springa i mål nästa gång jag passerar torget. Det är bara 500 meter dit, och jag trycker på så mycket jag kan. Det går ändå inte snabbt, men känslan när jag springer in på upploppsrakan är inte ren lycka denna gången, utan lättnad. Jag gjorde det. Igen. På en tuffare bana än senast, och 35 minuter snabbare än senast.

Jag vet att jag vill lyfta armarna i luften. Men jag orkar knappt få upp dom.

Jag är i mål. När jag stannar kommer hela kroppens tyngd tillbaka och jag faller ihop. Benen bär inte, men jag känner en arm som tar tag i mig, och en till, och jag kan stappla bort och få min medalj. 11:08:21 blev sluttiden, och den avslutande maran gick på 3:49.

Jag är fruktansvärt nöjd, även om jag inte lyckades ta mig under varken 10 eller 11 timmar denna gången, så kapade jag personbästa rejält. Och det var mycket jobbigare, speciellt under löpningen. En mental kamp mot smärta och utmattning.