När jag fick ställa in Aktivitus Trailrace för andra året i rad så fick jag en möjlighet att springa loppet själv. Det är fortfarande ett tävlingslopp, med den enda skillnaden att alla deltagare kan starta när de vill under en månads tid. Det är givetvis bättre att starta på morgonen, så att man får en hel dags löpning innan första natten kommer, men jag ville genomföra det på det sätt det var tänkt, och då går starten 20:00 på fredagen. Så jag startade vid den tiden från Jonsereds fabriker och ut på Bohusleden norrut.

Etapp 1:  Jonsered – Angered  13km 1:30

Jag gick ut lugnt, eller vad jag tyckte var lugnt. Jag visste att det var en lång resa jag hade framför mig, och eftersom jag var helt ensam, så fick jag inte det sedvanliga adrenalinpåslaget från start, utan kunde ta det lugnt. Jag startade med 2 flaskor Umara, och planen var att de skulle räcka 16km vardera. Första sträckan är väldigt lättnavigerad, och jag hade bra flyt.

Etapp 2: Angered – Dammekärr 27km 3:14

Mörkret föll, och pannlampan sattes på. Energiplanen flöt på som planerat, jag började på andra flaskan vid 17km, och kroppen kändes bra. Inga problem eller skavanker. När man kommer in på Vättlefjällsleden börjar det flyta på riktigt bra. Och här känns det som om man är igång på riktigt. Jag stannade vid Dammekärr och fyllde på min tomma flaska med vatten, och det var rätt skönt med lite rent vatten som kontrast till min citronspetsade sportdryck.

Etapp 3: Dammekärr – Fontin 39km 4:49

När jag lämnade Dammekärr så var det 5 km till mitt nästa depåstopp vid Jennylund. Här hade Johan Isaksson lagt ut en flaska sportdryck till mig, blandad på samma sätt som de jag hade med mig från start, dvs 1 liter med 240g kolhydrater i. Jag hade inte riktigt tömt den flaska jag hade kvar, och gjorde det vid kontrollen. Tog fram flaskan som var gömd under huset bredvid stallet, hälsade på hästarna, och fyllde på mina flaskor. Men det blev några deciliter kvar, och jag visste att detta var sista energidepån innan jag kom tillbaka hem, så jag tömde flaskan innan jag tog den med mig och slängde den i nästa papperskorg i bohus. Men det skulle jag inte ha gjort. Under den långa utförslöpningen mot jordfallsbron skumpade det rejält i magen, och jag började bli lätt illamående. Inte så farligt, men jag tog det lite lugnt med energidrycken ett tag.

Etapp 4: Fontin – Bönered 65km 9:00

Min backyard. Den kanske knepigaste sträckan för många, men en klar favorit för egen del. Jag behöver inte ha framme kartan, jag vet vägen. Det enda orosmomentet är magen. Överdosen av kolhydrater i Jennylund gör sig påmind hela tiden, och jag har mycket gaser. ”Never trust a fart in an ultra” är ju ett känt uttryck, så jag får ta det lite försiktigt. Träffar en grävling som står mitt på stigen och stirrar på mig och vägrar gå iväg. Har respekt för djur med vassa tänder, så jag pratar lugnt och stilla med henne tills hon traskar iväg in i skogen

När jag kommer in i skogen där jag har sprungit med grensax och märkband helgen innan blir jag riktigt förbannad då någon har plockat ner de viktigaste markeringarna, och gjort den nya delen som är svår att hitta helt omöjlig att hitta. Jag vet att jag har klippt upp en stig, men vet inte exakt var jag skall svänga av för att hitta den. Jag svär högt och är riktigt irriterad när jag vet hur mycket tid och kraft jag har lagt ner på att löpare skall hitta igenom skogen, och så är någon där ute mitt i en skog på hisingen och saboterar allting. Jag tar fram kartan i klockan, och följer spåret. Terrängen är ändå rätt ok, men det blir en kilometers orientering. Därefter vet jag vägen, och tar mig runt gula slingan, ner i djupedal och upp vid fornborgarna.

Här går det inte längre att igonerra magen, så jag viker av från stigen och ut i snårskogen och sätter mig och skiter. Det tar ett tag, men är oerhört skönt att springa efter detta. Så med lätt mage trippar jag vidare in på mina stigar bakom huset, och möter den snart uppgående solen på toppen av Kopparåsen.

Etapp 5 – Bönered – Tuve 83km 12:10

Jag tar en rätt lång paus hemma i huset. Smörjer in fötterna, byter skor och strumpor, byter till kortbyxor, tar en kopp kaffe och en macka, byter pannlampa men glömmer att lägga ut extrabatteriet från den första. Packar ner energi för 5 mils löpning samt bullar och mackor. Jag struntar i att ta med fler bars, då jag bara kunnat få i mig 1 bar hittilss, jag tömmer även ut hälften av sportdryckspulvret, då jag inser att jag inte kommer att kunna få i mig såpass mycket sportdryck, och tar en flaska vatten och en med sportdryck med mig. Jag har bara fått i mig 1 dl sportdryck sedan fontin, så jag vet att det kommer att bli jobbigt. Längtan efter att avbryta här och krypa ner i min varma säng är ganska stor, men jag försöker inte tänka på det, utan jag ger mig ut i kylan igen. Det är riktigt kall nu innan solen har gått upp, och shorts känns som lite kläder, men jag vet att solen kommer att gå upp och börja värma snart, så det blir till att hålla uppe farten och få upp värmen. Det relativt långa stoppet hade gjort gott för kroppen, benen kändes väldigt fräscha igen, så jag låtsades att jag skulle starta nu, glömde natten som varit, och så fram emot de återstående 106 km. 10 mil vet jag att jag klarar av att springa.

Här hittar jag också bra, så kartan behövs nästan inte, Jag har sprungit sträckan till Hisingsparken många gånger, och det är lätt att hitta. Den första kaffekicken och euforin lägger sig ganska snart, och jag får börja gneta igen. Jag vet att det är för att jag är låg på energi, men vill inte börja må illa igen och inte få i mig någonting alls, så jag tar det lugnt med energin. Sippar på sportdrycken, känner ingen direkt hunger ännu. Väl inne i Hisingsparken märker jag att jag dragit banan över ytterligare en topp jämfört med vad jag sprungit tidigare, och där är det lite svårt att hitta rätt. Men jag vet att det är uppför som gäller, så jag springer uppför. Eller går.

Etapp 6: Tuve – Ängården 100km 14:35

I Tuve möter David upp med ett fullspäckat buffebord! Saker som jag inte visste att jag var sugen på som goda kakor, clementin och kaffe. Jag drar fram en macka ur packningen och mumsar på. Magen känns ok igen, det är bara sportdryck som jag har problem med just nu. Jag får även en påse vegansk godis av David, som jag sprar till det blir tyngre. Underbart!

David springer med mig längs stigarna från hisingsparken till älvsborsbron, och livet känns lätt igen! Det går inte speciellt fort, men det är härligt med sällskap, även om jag är lite mindre pratglad än vanligt. Tiden flyger förbi, och vid älvsborgsbron sticker David av mot Lindholmen. Nu fortsätter jag ensam över asfalten på bron och ner in i staden. Jag har dragit banan med sikte på lilla ängården, medvetet så att den passerar en pressbyrå strax innan. Och även försökt att pricka in alla stigar i alla grönområden som finns på sträckan, så det blir lite detaljnavigering för att hitta rätt. Men jag litar på klockan, och prickar varje sväng. På pressbyrån köper jag en flaska vatten, fyller på en flaska med sportdryckspulver och ingefärsjuice. och ger mig in i Ängårdsbergen.

Etapp 7: Ängårdsbergen – Sisjön 115 km 17:38

Det var varmt tidigare, men börjar blåsa upp lite, och det blir kyligare på topparna. Ängårdsbergen, där jag sprungit varje tisdag de senaste 7 åren, här borde det vara rätt lätt att hitta. Och navigeringen är inget större problem, däremot terrängen. Det börjar bli rejält segt uppför utan stavar, och jag är inte speciellt snabb på de tekniska utförslöpen heller, så det tar tid. Tempot går ner rejält.

Mitt i skogen dyker ett bekant ansikte upp, det är Jörgen Reppling som har tagit sig ut för att heja på mig. Jag går och pratar med honom en stund, innan jag drar vidare. Inte mycket snabbare, men det var skönt med lite pepp mitt i misären.

Ängis backar, som jag brukar älska, är plötsligt väldigt tunga. När jag skall ner för mordors trappor får jag ta det väldigt försiktigt. Det är brant, och ett snedsteg hade varit förödande. Men jag tar mig ut, och tar ett break vid macken vid fässbergsmotet. Fyller på mina flaskor, toppar den ena med lite sportdryckspulver. Mina läppar och näsa börjar bli väldigt torra och nariga, men jag misslyckas återigen med att köpa ett lupsyl. Slut även här. Ja ja, det skall skava lite att springa långt.

Etapp 8 – Sisjön – Kållered 129km 19:48

Efter Sisjön flyter det på ganska bra igen. Stigarna är snälla, backarna lätta, och jag har bra flyt. Jag hade kontaktat Simon Gustafson under förmidagen och justerat tidsplanen för när han skulle möta upp mig. 12 blev 14 som blev 16 när jag insåg att jag räknat fel på en mil på var kontrollen skulle vara. Jag hade den gamla bansträckningen i huvudet, och där passerar man Kållered efter 120km, men den nya bansträckningen är ju förlängd. Så ett nytt osammanhängande samtal ger ETA Kållered 16:00.

Men jag kan springa på rätt bra, och ser ut att kunna komma fram en kvart tidigare. Extremt målmedveten och fokuserad räknar jag ner kilometrarna mot Kållered där vi skall mötas utanför Coop. När jag passerar under järnvägsbron hör jag någon komma springande bakom mig och ropar mitt namn. Det är Simon. Jag registrerar det, och tänker att han kommer nog ikapp. Det är ju bara några hundra meter till stoppet. Men han fortsätter skrika, och jag inser att det finns två coop i kållered, 500 meter ifrån varandra. Simon har ställt upp bilen vid det första, så jag får vända och gå tillbaka. Mitt fel, men ändå irriterande. Simon har dukat upp en fin buffé i bakluckan på hans bil, och har med sig min dropbag. Jag inser att jag inte kommer att behöva fylla på med något av det jag packat ner förutom gels. Men han har en bonusbanan som är riktigt gott, och en kall öl. Så vi traskar iväg. Jag sippar på min öl, och har bara ett marathon kvar. Och nu har jag sällskap igen!

Etapp 9 – Kållered – Sisjön 154km 24:45

Några snirkliga kilometer innan vi kommer upp emot Tulebo och in på Bohusleden igen. Simon springer på framför mig i vad som antagligen känns som snigelfart för honom, men det är för snabbt för mig. Jag behöver gå i alla uppförsbackar, och har svårt att se att det är några utförslöpor eller platta sträckor någonstans. Men när jag väl kommer igång med löpstegen så känns benen fortfarande bra, men orken finns inte. Så det blir som små intervaller hela tiden med återhämtning emellan.

Vi stannar till vid Herkulesgården och jag kan sticka in en sväng på toaletten. Magen har börjat klaga lite igen, men efter toabsöket blir jag lite pånyttfödd igen. Lättare liksom.

Det är lugnt och skönt, men börjar bli lite kallare igen. Det är gott att ha någon att prata med, och Simon följer med ända till Hobo Hill. Han är sugen på att följa mig hela vägen till mål, men har ingen pannlampa, och då kommer det att bli svårt. Så han får vända tillbaka till Kållered igen. Och jag fortsätter ensam. Det går rätt bra efter toabesöket

Etapp 10: Skatås – Jonsered 171km 28:07

Det börjar bli riktigt kallt nu. Kranen i Skatås har två lägen. Maxtryck eller inget. Blir rejät våt när jag försöker fylla på en flaska med sprotdryck. Tömmer i det sista pulvret och en shot med ingefärsjuice, tar på mig alla extrakläder jag har med mig. Vindjacka, regnjacka, dubbla handskar och tre buffar över mössan. Ringer Linda och säger att jag nog inte kommer hem före midnatt. Jag har 17  km kvar som nog tar minst 3 timmar. Sen börjar den riktigt roliga delen av loppet.

När det börjar skymma ser jag en råbock. Han bara står där precis bredvid mig på vägen. Jag pratar med honom, men även om han inte svarar så är det trevligt med lite sällskap. Tar fram kameran och tar en bild. Ser ingen råbock på bilden. Men det måste vara för att det är för mörkt tänker jag.

Tiden flyger förbi. Även om varje kilometer går på 10 minuter, känns det som om de plingar till i klockan hela tiden. Börjar bli lite trött. Träffar även en Björn och en Älg som står och stirrar på mig. Men de försvinner när jag kommer närmare, de liksom löser upp sig och blir skuggor.

Jag är på oerhört bra humör. Benen bär riktigt bra, jag springer på så fort jag kan och känner att jag har fint flyt. Klockan höll inte med 8-9 min/ km är väl helt ok efter 27 timmars löpning, men det är inte riktigt värt det när jag går på 10 min/km. Så jag återgår till intervalllöpandet sedan tidigare.

När jag kommer över motorvägen och närmar mig sista trapporna så tycker jag att jag hör människor som står och jublar, och när jag kommer ner emot mål så ser jag att det är ett gäng som har samlats för att ta emot mig i mål. Men när jag kommer närmare dör ljudet ut, och alla människor glider undan, som skuggor.

Det är helt tyst och öde. Inte en själ. Jag är ensam. Trycker stop på klockan, och promenerar bort mot bilen. Jag har tagit mig varvet runt. Slagit distansrekord med 2 kilometer och mår rätt bra.

Jag har en medaljceremoni där i mörkret. Ger mig själv en stor kram och hänger medaljen om min hals. Först i mål. Men inte snabbast.